Ekumeniska centret i Genève

I en stadsdel av Genève, där stora internationella institutioner som FN, ILO, WHO och Internationella Röda korset har sina huvudkontor, ligger det Ekumeniska centret. Det är inrymt i ett stort betongkomplex i funktionalistisk 60-talsstil som får mig att tänka på ett svenskt storsjukhus. Dessa byggnader inrymmer Kyrkornas världsråd, Lutherska världsförbundet, Reformerta världsalliansen, Europeiska kyrkokonferensen, Kristna studentvärldsfederationen, ACT-alliansen och Ekumeniska lånefonden.
Alltihop kallas Ekumeniska centret, vilket skylten vid entrén berättar på flera olika språk, Centre Oecuménique, Ecumenical Centre, Ökumenishes Zentrum, Centro Ecuménico och något dito på ryska.

Gruppen från Sverige består av oss internationella och ekumeniska handläggare från tolv av Svenska kyrkans tretton stift plus några handläggare från kyrkokansliet i Uppsala. Vi går in genom en stor port och smyger in i kapellet alldeles till vänster innanför entrén. Kapell är kanske fel ord, för det är en stor kyrka utan torn i form av en fyrkantig aula typ gymnastiksal med höjd till taket och med plats för flera hundra personer. Där har just morgonbönen börjat. På de skandinaviskt inspirerade snörstolarna sitter en brokig skara från världens alla hörn och vittnar med sin blotta närvaro om att här samlas den världsvida kyrkan.

En ekumenisk sångbok och en agenda för bönestunden räcks mig och jag går över ett kakelmönster i golvet som liksom rinner fram ur en väggmosaik som föreställer Jesu dop. Mosaikvattnet ”rinner” därifrån förbi några trappsteg ned på och ut över kyrkgolvet. Signalen är tydlig: Genom dopet kommer vi in i Kristi kyrka, och i tillhörigheten till Jesus Kristus har vi grunden för all kristen enhet. Vi skall sitta med fötterna i vårt dopvatten.

Kyrkorummet är utformat som ett gigantiskt tält med böljande tak och en baldakin som i fyra hörn hänger ner över koret. Tältet säger att vi är ett folk på vandring genom tiden och världen mot himlen.
Ett altare intar den centrala platsen i rummet. Det omges av kors och ikoner, av ett bokställ och en talarstol/ambo. På senare år har även ett litet skrank med en antydd portal i mitten arrangerats framför altaret för de ortodoxas skull. Arrangemanget ser trångt och aningen malplacerat ut och antyder att allt här handlar om kompromisser och att låta alla vara sig själva. Själva altaret står där som en bön och en längtan efter ett gemensamt nattvardsbord.

Borta i ett hörn står en stor brun orgel och bredvid den ett piano, ett gitarrställ och en mängd olika trummor och gonggongar och cymbaler. En sånggrupp för dagen leder oss i vackra hoppfulla irländska sånger till gitarrackompanjemang, som t.ex, den här slutsången:
How long will we sing? How long will we pray? How long will we write and send?
How long will we bring? How long will we stay? How long will we make amends?
Until all are fed we cry out! Until all on earth have bread.
Like the One who loves us each and every one, we serve until all are fed.

Efter morgonbönen myllrar alla ut till sina kontor och den väntande arbetsveckan på Ekumeniska centret i Genève.