Kan inte komma ifrån bilden från första advent då biskopen bultar på kyrkporten, och portarna till Härnösands domkyrka åter öppnas efter 1½ års renoveringsarbeten. Först läser biskopen ur Psaltarens 118:e psalm: Öppna för mig rättfärdighetens portar. Jag vill gå in och tacka Herren.... Sedan höjer hon sin kräkla och slår tre hårda slag mot domkyrkans port. Omedelbart slås portarna upp inifrån, orgeln börjar intonera Bereden väg för Herren, och den långa processionen tågar in i kyrkan.
Bilden är så tydlig för mig, för jag står under tiden i domkyrkokören ute på kyrkbacken och tågar därefter in bakom processionskors, ljus och evangeliebok.
Detta är för mig en enorm predikan om mitt eget inre. Guds ord säger att vårt hjärta skall vara ett tempel åt den heliga Anden. Och Jesus säger i Bibelns sista bok:
"Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig." Upp 3:20
Så vem är det som bultar på vårt tempels portar, biskopen eller Jesus..?
Tänk dig: Du och jag, vårt inre, skinande ljust och fräscht, för att Jesus Kristus har fått göra en stor renovering i våra liv. Vilken nåd.
Det är värt stora fanfarer.
Undrar hur många som hör bultandet?
Gör jag det?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
"för att Jesus Kristus har fått göra en stor renovering i våra liv."
SvaraRaderaJa det är nåd.
För som hon sa i predikan, han söker inte bara där det är ljust och fräscht, alltså där vi fejat i förväg, utan han kommer för att hjälpa oss att städa.