En sån gran, Jan!

Så är det då dags för årets granhämtning.
Alltid lika nervöst.
Men jag har en plan. Har i förväg utsett en gran vid stugan. Den är kanske inte så vacker, men den får duga. Jag tar hund och bil och kör ut till Ytterskog och beväpnar mig.
Ja inte som somliga i min bekanskapskrets som tar sin hagelbössa och helt sonika skjuter sig en gran. Pang bara så ligger den där i precis rätt längd och allt.
Nej jag tar en såg ifrån bodan och gångar mig åstad i det bleka och snabbt flyktande decemberljuset. Jag gångar hit och jag gångar dit över vår lilla tomt, och var var det nu det utvalda offret stod? Ser inte mycket i skumrasket. Antingen gömmer sig granrackaren eller också har jag redan fällt den tillsammans med resten av slyet i somras. Det verkar faktiskt så, för jag får mig ingen gran i Ytterskog utan får hänga tillbaka mitt vapen i bodan och återvända till bilen och staden.

Vad göra? Vi måste ju ha oss en gran. Kanske dom har börjat sälja granar vid COOP?
Jag kör dit, helt aningslös. Minnesgoda bloggläsare kanske minns mina traumatiska granköp 2008 och 2009. Varom icke så bjuder jag på reprisen. Den återfinns i bloggarkivet här nere till vänster.

Men idag hände faktiskt något som jag aldrig trodde skulle hända mig.
Jag gjorde något som jag alltid har föraktat, bespottat och aldrig skulle nedlåta mig till.
Jag bröt faktiskt ett mycket strängt tabu.

Där finns ingen granförsäljare utanför COOP. Nähä, då blir det kanske ingen gran i år då.
Jag går in i varuhuset för att köpa några småsaker, bl.a. några julsaker. Jag gångar mig till julavdelningen och strosar runt bland glitter och tomtar UTAN ATT ANA FARAN!
Utan minsta skydd eller beredskap går jag runt ett hörn, och där, Där...
(Det här blir svårt att berätta.)
Jag vet att jag gjorde fel. Förlåt!!
Jag går runt ett hörn och springer rakt på -
en stor hög med Granar!!
Nej inte riktiga granar, utan såna där jättefula, jätteplastiga granar. Och med min dåliga beredskap och min sakta åldrande moral, SÅ KUNDE JAG INTE MOTSTÅ FRESTELSEN!
Jag föll i prövningens stund, jag tog ett avlångt paket, helt utan skrupler, och bar en sån där förskräcklig gran till kassan. Jag bara gjorde det, och betalade, och gick.
Bara sådär, som om jag inte visste bättre. Stoppade in den i bilen, och så lätt har då ingen gran förut gått in i någon bil.

Puh. Nu är det sagt. Det är skönt att få lätta på hjärtat ibland, att få prata ut och erkänna vad man har gjort. Men aldrig trodde jag detta om mig själv.
Tänka sig...
Och jag har inte ens ångrat min skamliga gärning...