08 februari 2012

Stororden: Nåd

Vad betyder ordet nåd i kyrkans förkunnelse idag?
I domkyrkans veckomässa i morse lästes en text från Jeremia 9:23-24. Där sägs bl.a. följande: ”Jag, Herren, verkar i kärlek, i rätt och rättfärdighet på jorden, ty däri har jag min glädje, säger Herren.”
I sina beredelseord till oss påpekade prästen att det i gamla bibelöversättningen stod: Jag är Herren som gör nåd, rätt och rättfärdighet på jorden. Prästen ställde de två översättningarna mot varandra och konstaterade att Bibel 2000 valt ordet kärlek i stället för nåd. Ordet kärlek känns mer sympatiskt än ordet nåd, som låter som om någon ser genom fingrarna. Ungefär så sade han.

Och då kände jag att ordet Nåd också i min teologi har gjort en resa. Nu är jag ingen duktig teolog och har glömt all hebreiska, men jag tror att ordet det hebreiska ordet häsät som översatts med nåd står för typ hållbarhet, uthållighet, hållfasthet, att Gud håller sitt förbund. Rätta mig, någon om jag har fel.
Texten ovan skulle då säga att Gud har sin glädje i att hålla sitt förbund och skapa rätt och rättfärdighet på jorden. Ett härligt perspektiv egentligen. Tryggt och positivt.

Därifrån har ordet Nåd gjort en vådlig resa. På nytestamentlig grekiska betyder charis ungefär välbehag, ynnest och har med tiden kommit att färgas av ett juridiskt tänkande. Gud blir en domare, som hotar att straffa den skyldige, men som också gärna benådar den ångrande syndaren, alltså visar honom/henne nåd, låter nåd gå före rätt. Det var väl den anspelningen som morgonens kollega gjorde när han sade att ordet nåd låter som om någon ser genom fingrarna.

Numera är jag rätt känslig för hur ordet nåd används i kyrkan, t.ex. alla sånger om förunderlig nåd, att jag ovärdige har blivit benådad. Kanske sångerna egentligen handlar om vilan i att Gud håller sitt förbund, att Gud håller mig uppe även när jag faller. Att jag är döpt in i ett nådaförbund, alltså ett kärleksförbund som bygger på Guds oryggliga kärlek. Men lukten av rättegång och nyckfullhet finns tyvärr kvar i ordet och då får jag problem. Som om jag måste ansöka Gud om nåd, som jag inte riktigt får lita på att jag är orubbligt älskad.

Nåd får inte låta som om Gud är obalanserad, lynnig som en despotisk medeltida furste, som upphöjer den ene men halshugger den andre helt oförutsägbart. För då vill jag inte lyssna. Gud får inte framställas som en dualistisk gud som både är god och ond, som visar både våld och värme som en dagens kvinnoförtryckare. Men jag kan känna okey inför att jag, när jag faktiskt har gjort fel, kan behöva Guds och människors förlåtelse för att relationen skall bli bra igen. I den meningen använder jag gärna ordet nåd.

Eller som morgonens predikant visade. Innehållet i det gammaltestamentliga ordet nåd är att Gud är kärlek. Man kan alltså låta kärlek vara korrektiv till ordet nåd, så att man inte förirrar sig alltför långt in i den medeltida juridiken. Den tanken gillar jag.

Tack Hans.

7 kommentarer:

  1. Hade du en "gilla"-knapp, skulle jag gilla! / Mattias

    SvaraRadera
  2. Fantastiska, häpnadsväckande nåd=amazing grace

    Denna hymn skrevs av en sjökapten som fraktade slavar och fick insikt om det onda han deltagit i och kände att han fått G-ds nåd, att han räddat en krake som han, "a wretch like me".

    Bill Moyers gjorde en fin dokumentär på amerikanska PBS om hur hymnen har överlevt och är älskad idag.

    http://movies.nytimes.com/movie/1786/Amazing-Grace-With-Bill-Moyers/overview

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant kommentar, A-K! Tack.

      Radera
    2. Jag håller med dig, Mattias! Ulla T

      Radera
    3. Oj, kommentaren till Mattias hamnade fel. A-K, försökte hitta programmet på Netflix men lyckades inte. Ulla T.

      Radera
  3. Ulla, det finns visst både en movie som heter Amazing Grace och Bill Moyers program. De finns visst på Amazon.com

    SvaraRadera