Kanske Livet!

Nu är vi åter i vår stuga,
för närvarande vår enda egna tillflykt här på jorden.
Efter drygt två intensiva och roliga veckor får vi nu slappna av.

Det började over there i New York då Angelina Pearl döptes till kristen.
Och det fortsatte med vår landning i Sverige och Härnösand
och alla förberedelser för att få stugan och livet i ordning,
inte minst vår egen tidsuppfattning.
Jag gick som en zombie i över en vecka innan klockan visade rätt.

Så dop nr två med allt vad därtill hör.
Barn och barnbarn kom upp och provade Morfars/Farfars sandlåda och småbarnsgunga.
Hustruns barnbarn Simon Ingemar som föddes före vår utresa, döptes i domkyrkan.
Som mest var vi nio personer i stughushållet den helgen.

Sen upp till Luleå och dop av Maj-Lis och hennes tremänning Tor Lukas.
Det blev en fin helg,
men visst kände vi av saknaden av dem som inte längre finns i livet.
Men Luleå var så vackert, särskilt sommarljuset!

Idag har vi kört tillbaka ner till Ytterskog och friden.

Sandlådan saknar de små.
Gungan hänger sysslolös.
Sovstugan undrar vart alla tog vägen.

Bäcken är tyst, släpper bara en rännil.
Skogen runtom ekar av fåglars frånvaro.
Inga tättingar är längre i friartagen.

Det som hörs är stuggrannars liv på andra sidan skogen
Och svosch, svosch, svosch, vindkraftverkens viskningar.
Samt en och annan sensommarmygga.

Denna vila är precis vad vi behöver.
För några timmar sedan landade vi alltså  här i Ytterskogs tystnad.
Och vi är så Tacksamma för Allt.

I slutet av denna sverigesommar väntar några dagar med de återstående barnbarnen.
Kan någon förklara varför just barnbarn är så centrala i ens liv numera?
Man kunde ju hyra en retreatstuga i skärgården,
satsa på en sommarkurs i komponering eller skrivande,
eller försöka hämta igen det gångna halvårets missade svenska romaner och filmer.
Men icke.
Det finns tydligen sånt som är viktigare.

Kanske Livet!