Inför hemresan

Nu har vi varit i USA i drygt fem månader.
Tiden har gått fort och vi har upplevt mycket.Oerhört mycket.
Vi har lärt känna många nya människor, fått ett helt nytt sammanhang.
Har lärt känna en helt ny omgivning, ny stad, en ny kyrka, en ny kultur i ett nytt land.
Och är nu en del av en kyrka som är Svenska kyrkan men ändå inte fullt ut.
Som lever i Amerika och samverkar med Norska sjömanskyrkan.

Jag har nu varit pensionär i ett halvår och njuter av det.
Kan börja varje dag som jag själv vill. Okey, nästan varje dag.
Har lagom mycket att göra i hushållet och i församlingen.
Har kunnat satsa på musiken vilket var ett av målen med pensioneringen.
Övar och spelar piano, orgel och cello, om än inte särskilt målinriktat.

Jag längtar inte tillbaka till yrkeslivet i Sverige,
inte ens till den bästa arbetsplats jag nånsin provat, nämligen Stiftskansliet i Härnösand.
Dock längtar jag nu fram emot att inom kort gå dit och heja i fikarummet
samt heja på pastorsexpeditionen i domkyrkoföramlingen.

Vi åker alltså hem till Sverige på semester nu på torsdag 4/7.
För andra gången i livet kommer jag då att borda en Airbus 380 tillhörande Lufthansa.
Det är vad jag vet världens största passagerarflygplan, en tvåvåningsfarkost med plats för över 500 pers. För en flygfreak som jag är det något utöver det vanliga ska ni veta.
Förra gången jag flög en A380 åkte jag från Johannesburg i Sydafrika. Och på fredagkväll hoppas vi  får landa hemma i vår sommarstuga i Ytterskog, där bäcken porlar och taltrasten refererar det som sker, och där i övrigt tystnaden råder i norrljuset.

På söndag hoppas vi så kunna fira högmässan i Härnösands domkyrka.
Då ska jag tacka Gud av hela mitt hjärta.
Välkommen dit du med.