Det blev en lite väl maxad dag igår. Maxad på tankar och intryck.
Vissa dagar har oddsen emot sig. Det var ju elfte september och tankarna gick till terrorattentatet i New York för tolv år sedan. Det var också tio år sedan utrikesminister Anna Lindh dog efter knivattacken på NK i Stockholm. Och det var fyrtio år sedan militärkuppen i Chile med all död och statsterror den förde med sig.
Puh. Vad gör man av en sån där dag som kryper under skinnet på en?
Ser på minnesprogram, ber för och tänker på alla oskyldiga offer och deras familjer förstås.
Däremellan försöker jag skaka av mig bilderna. Det händer ju annat också.
Tänker på goda och glada saker,
att jag faktiskt nu blir bättre och bättre efter min hjärtoperation,
och att jag går här och väntar på att bli morfar igen.
Härligt var det också att få inleda dagen med att gå i morgonmässan i domkyrkan.
Biskop Tuulikki ledde den och predikade så bra.
Och utanför kyrkan sken den numer riksbekanta regnbågstrappan
och talade om förståelse och förlåtelse, om plats för olikheter,
och om Guds löfte till Noa: Jag skall aldrig mer fördärva marken för människans skull.
Men nog är jag glad att det är den 12:e idag.
Och att solen ännu en dag skiner över vår lilla plats på jorden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ja, det var en somber dag här också. Alla dessa människoöden. Tragedien har ju också blivit mer påtaglig och dokumenterad, eftersom så många som gick bort på planen och i tornen ringde hem och att dessa samtal finns kvar. 9-11 slog alla amerikaner hårt, inte olikt Pearl Harbor, men med skillnaden att det var mest civila offer, förutom kanske en del militärer vid attacken mot Pentagon.
SvaraRadera