Spela orgel...

Idag blev jag sur,
så sur att fula ord bubblade upp inom mig,
och det i Guds hus.
Jag satt och övade orgel, och det är egentligen en rolig sysselsättning.
Men inte idag. Idag blev det bara fel.

Alltså: Sitta där på orgelpallen med min kantorsexamen rodnande i bakfickan och märka att jag har tappat allt och måste börja stava på pedalspelet från ruta ett. Idag var det julpsalmer som gällde. Jag håller nämligen på att spela igenom koralboken, liksom jag gjorde för för tjugofem år sedan. Med den skillnaden att då lärde jag mig nåt, och sedan satt det där.
Nu gäller det att försöka behålla så mycket som möjligt av det jag en gång lärt mig, och förhindra att det lilla som finns kvar rinner mellan fingrarna. Och det går fortare att tappa de gamla förmågorna tycker jag. Det tar längre tid att vinna mark, lära in nytt och behålla det kvar. Om det alls går.

Visst, jag fattar att det beror på åldern och bristande rutin. Men idag var det mycket som irriterade. Jag hade inte riktiga spelskor, för dom har försvunnit nånstans i USA. Jag försökte alltså spela i strumplästen i stället för i skor breda som surfbrädor. Men hur jag än gjorde, så trampade jag för det mesta på två pedaler samtidigt.
Vidare har pedalerna solfjädersform och sitter inte parallellt med klaviaturen i övrigt som hemma i Sverige. Därmed vet jag redan få förhand att jag kommer att trampa fel ungefär varannan ton. Och hur kul är det?
Och sen har jag vänsterhanden som en joker i leken. Den vill locka pedalen åt fel håll, och pedalen vill locka med sig vänsterhanden. Men de ska nu en gång spela olika stämmor.  Helt olika. Det är nämligen så med koralspel, att pedalen ska spela basstämman och vänsterhanden tenoren, medan alt och sopran sköts av högerhanden. Så i varje förgjordade psalm i koralboken ska den högra handen inte veta vad den vänstra gör, och de två händerna inte veta vad de två fötterna gör...
Det där fixar inte jag idag. Med sammanbitna tänder och fula ord i mun tänker jag tillbaka på det gyllene året 1990, då det sjöng om mitt orgelspel i Umeå. Jag fick faktiskt Ba i liturgiskt orgelspel, och det är faktiskt Icke utan beröm godkänd.
Idag har jag långt, mycket långt kvar till ens ett examensförsök.

Och - för att fortsätta att klaga. Varför måste notstället sitta så högt upp på en orgel? Jag får ju böja på nacken som om noterna satt i taket, särskilt om jag har mina progressiva glasögon på mig. Och det har jag. Med de terminalglasögon som jag fick utav jobbet ser jag bara lite tydligare, men då ska man komma ihåg att ta dem med också.

Sammantaget, det är skitkul att spela orgel när allt flyter och fru Musica tar hand om framförandet.
Men det är ack så sällan. Idag definitivt inte.
Men jag har gett mig den på att träna tills jag inte behöver skämmas längre.
Grr...