Kamp mot elementen

Jag har idag kört tur och retur Östersund,
i ymnigt snöfall och minus femton grader.

Det gäller att vara störtkoncentrerad på att följa linjen,
som Ingemar Stenmark mellan stolparna,
och inte tänka på vad man ska säga till de femtio som väntar där framme
utan bara se till att du kommer fram till Marielundskyrkan i tid,
safe and sound.

Lasta ur ditt pick och pack, en sju åtta kollin som den värste försäljare,
och stoppa sladden i motorvärmaruttaget.

Och efter dagen, fram emot klockan fyra,
bär du ut alla dina saker igen, lådor, rollups, gitarr och rygga
efter att ha tackat alla som ställt upp och gjort dagen så lyckad.

Konstaterar att ingen ström funnits i stolpen och att bilen är genomkall.
Sätter dig vid ratten med känslan av: Och vad blev det här?
Och hur ska det gå att köra hem de tjugotvå milen i snöfall och oföre?

Försöker ta Gud i hågen
och tänker på, att någon har nog säkert fått ett och annat att tänka på.
Många tackade faktiskt varmt för en givande dag om vårt missionsuppdrag.
Fast det är väl sånt man säger,
och bilen är så jättekall och obarmhärtig.
Eftertankens kranka blekhet...

Det må vara att vi hade kunnat göra ännu mer,
men det här blev också bra.
Och jag svänger ut i stora rondellen över mot skogen.

Tänk om jag kör fast i snön eller ännu värre..?

Vi fick sjunga våra sånger och dela en massa viktig information.
Vi fick prata och diskutera vad som kan göras i våra församlingar.
Och vi fick fira en fin sändningsmässa till sist.

Jag får upp farten över kölen förbi avtagsvägen mot Lit.
Det är ännu halvljust och sikten är god.
Snart börjar det luta utför mot Stugun och Hammarstrand.
Där mörknar det och farten blir lägre.

Åter tid för självprövning,
ensam efter all glädjegemenskap.
Lyssnar på ett intressant radioprogram om forskaren Charles Darwin.
Tänk om Gud inte finns...,
Tänk om världen bara är en evig kosmisk roulette...?
Tänk om det jag predikat idag inte är sant, utan bara är mina önskningar?

Efter Bispgården börjar det kännas hemåt.

Jo, må så vara att vi idag inte vet säkert hur allting hänger ihop.
Men om vi nu tror att Jesus Kristus har levat, dött och uppstått ur graven,
så måste vi handla därefter och dela de goda nyheterna!

Svänger höger in på Graninge-vägen, spänd på hur väglaget nu ska bli.
Oändliga oplogade raksträckor.
Lyssnar på sportradion och en ishockeymatch.

Jesus, du visste ingenting om ishockey,
inget om offside, slashing och sudden death.
Du såg nog aldrig is eller snö överhuvudtaget.
Hur kan du veta vad vi nordbor har för livsfrågor?
Vi som inte kallade helvetet för det brinnande Gehenna.
För oss var det absolut värsta gudinnan Hel.
Hel, den vita, helvita, helvetet,
alltså dödskylan.

Tänk om jag kör fast och fryser ihjäl.
Fryser i hel..!

Det är spårigt och snöfallet tilltar.
Minskar hastigheten ännu mer.
Kommer till det farligaste stället,
innan Viksjö där allt lutar utåt i kurvan.

Gud, om du finns,
så hjälp oss
om du kan.

Allt är mitt
och allt skall tagas från mig.

Svänger vänster in på Härnösandsvägen.

Modet återkommer.
Jag kör inte fast.
Inga älgar över Gussjöskogen.
Nu är jag snart hemma.
Och kanske det är sant att Jesus lever.

Kanske någon verkligen blev uppmuntrad idag i sin tro
och sin vilja att ge dig sitt liv och sin tid, Herre.
Då har dagen gjort sin verkan.
Då har min svåra snöresa inte varit förgäves.

Jag tror, Herre.
Hjälp min otro.

Nu är jag hemma.