Nyårskänslor

Att fira nyår har alltid varit viktigt för mig, något stort och känslosamt, ja nästan patetiskt.
Detta apropå bloggkamraten Eva G:s tankar kring nyårsögonblicket i hennes liv.

Jag minns hur min barndoms nyårsafton var en familjens kväll med brasa och blystöpning och högläsning och kärniga torra fikon som Pappa tyckte om och doppade i mjölk.

Några år senare ser jag mig sitta i Högsjö kyrka och det är nyårsbön. Jag tackar Gud för det gångna året och lyssnar till Gertrud Strömqvist som sjunger Psaltare och lyra av Gustaf Nordqvist. Den sången Är nyårsafton för mig. Den uttrycker människans många gånger oblida öde och hennes eviga bön till Allmakten om glädje och sång.

Under de åren, mina tonår firade vi sen ofta nyårsafton tillsammans med doktor Hoffman och hans familj. Vi tiotiden gjordes en närmast rituell skidutflykt med hemmagjorda facklor upp på Nordansjöberget och tillbaka, varefter vi andäktigt lyssnade på tolvslaget på radion med en glöggkopp i handen.

Jag har alltid rörts djupt av nyårsögonblicket, den allvarsamma dikten och Stenhammars Sverige, de tolv tunga ödesmättade slagen, och så programledarens helseriösa nyårshälsningar till svenskar hemma och utomlands, särskilt till dem som har det svårt... Sedan Händels La Réjouissance och Gott Nytt År allesammans!
Och som kronan på verket: Sveriges alla domkyrkoklockor som ringer ut över Västgötaslätten, Upplandsslätten och över Bottenhavet.

Värst var det för tio år sedan. Då kändes millennieskiftet i varenda cell av mig. Det var något ohyggligt historiskt som hände, alltför stort att ta in och härbärgera. Tolvslaget med alla raketer över Härnösand var för min del helt upplöst av tårar och nån slags förtvivlan eller ångest.

Som tur är inträffar inte millennieskiften så ofta att jag behöver oroa mig över nästa gång.
Men det är nåt i nyårsögonblicket som känns som en allvarlig bladvändning, som att en gammal man dör och ersätts av ett nyfött barn. Som om precis vad som helst kan hända nu under det nya oskrivna året. Jag har fått leva ännu ett år och har ännu min familj vid hälsa och goda krafter. Men hur länge ska det få fortsätta? Osv.

Andra slår klackarna i taket och tar övergången med en klackspark. Så icke jag. Jag är helsentimental hela nyårsafton och har lätt till tårar över att "våra fäder sova under kyrkohällen", medan vi andra tydligen får leva vidare.

Sedan kommer nyårsdagen.
Den har alltid varit en ljus dag i mitt liv. Fylld av förväntan och ljus.
"Det gamla är förgånget och något nytt har kommit."
I kyrkans år handlar Nyårsdagen om Jesus och Jesusnamnet. Förr sjöng vi ofta Si Jesus är ett tröstrikt namn under gudstjänsten, eller Jesus låt mig städse börja i ditt namn allt vad jag gör. Dagen handlar om hur det nyfödda barnet i Betlehem får sitt frälsarnamn Jesus, ett budskap som är helt magnifikt beskrivet och besjunget i Bachs Juloratorium, 4:e kantaten.

Och sen kommer som grädde på moset: Nyårskonserten!
Jag har alltid sett på Nyårskonserten från Wien. Den är så ljus, så trotsigt optimistisk, så kontinental, så milsvitt långt ifrån det nordiska vemodet. Den ger till och mig lust att dansa vals. Nyårskonserten öppnar mig för det kommande året, innesluter mig i den stora orkestern som ska spela det nya året och göra det till något vackert.

På senare år har vi ofta firat nyår uppe i Luleå hos Åsas mor och släktingar. Så även detta nyår. På nåt sätt mår jag bra av det. Behöver inte hamna i nyårsdeppet och känslan av ensamhet under himlavalvet. Fällde faktiskt inte en enda tår under Sveee-rii-gee i går natt.
Kände i stället en stor glädje vid minnet av att jag för drygt femton år sedan förunnades en körledningslektion i Piteå med ingen mindre än Eric Ericson. Han gav mig tips hur jag skulle dirigera just Sverige av Stenhammar. Och sedan dirigerade jag den på första maj ett år med Luleå kammarkör. Ett fint minne.
Ett mycket fint minne.

Gott Nytt År, Sverige!