Biskop Tonys begravning

Biskop Tony Guldbrandzén begravdes idag i Storkyrkan i Stockholm. Han hade själv noga planerat sin begravning. Därför blev hela akten ett enda stort testamente från honom till oss och eftervärlden. Vi firade påskdagens högmässa där själva begravningsakten kom efter trosbekännelsen och före nattvardsdelen. Tonys kista, svept i ett fint bårtäcke stod framme i koret. Första psalm var Vad ljus över griften! Han lever, o fröjd. Den sjungs alltid på påskdagen. Tony hade själv önskat att hans kollegor från Stockholmstiden, Martin Modeus och Marika Markovits skulle leda gudstjänsten. Martin ledde liturgin, Marika predikade och vår förrförre biskop Karl-Johan Tyrberg celebrerade nattvarden och gav oss välsignelsen på slutet.
Förutom psalm 147 sjöng vi Upp min tunga, 146, Vi bär så många med oss, 399, samt som slutpsalm 172, De skall gå till den heliga staden. Dagens texter talade om betydelsen av vårt dop samt om Jesu uppståndelse. Predikan utgjordes av ett varsamt tilltal till den bortgångne och många fina anspelningar på sånt han har betytt för sin kyrka och sin familj. Den avslutades liksom Modeus' beredelseord med påskropet: Kristus är uppstånden! Ja han är sannerligen uppstånden!
Och kören! Eller körerna, hopsamlade från olika kyrkor i Botkyrka/Tumba. De sjöng så att det knottrade sig: Efter förlåtelseorden: Faurés Oändligt han ger. Under begravningsakten: Griegs I himmelen, i himmelen. Helt underbara texter till himmelsk musik. Under utdelandet sjöngs 767 Möt mig nu som den jag är, 773 Känn ingen oro, 777 Tacka Herren ty han är god, 781 Jesus Guds Son, du ljus i mitt mörker, 730 Må din väg gå dig till mötes, 731 Må friden från jorden följa dig, 693 Dona nobis pacem. Enkla sånger som vi alla kunde sjunga med i och som talade starkt till oss från himlen och från vår bortgångne biskop. Och när avskedet och nattvardsutdelandet var slut, sjöng kören Faurés In paradisum.
Jättefint sång- och musikval. Till och med en ung harpist fick vi höra, dotter till min studentkompis Gulla.

Avskedstagandet gjordes så att man först gick fram till kistan och tog farväl och därefter tog nattvarden vid någon av de sex stationer som fanns i kyrkan. Dessa var ordnade i ett U längs sidogångarna alltefter de kyrkor Tony hade tjänstgjort i: Ängskyrkan, Tumba/Tullinge, Farsta, Katarina, Storkyrkan och Härnösand. Eftersom jag fick arbeta med biskop Tony som hans adjunkt under hans sista två år fick jag äran att stå vid Härnösands stifts station tillsammans med Karin Forsberg, förtroendevald i stiftsfullmäktige och -styrelse och Katarina Ångström, stiftsstyrelsens sekreterare. Vi kände alla tre hur stort och hedrande detta var.

Avskedstagandet drog ut på tiden, så hela gudstjänsten tog två dryga timmar. Därefter bussades vi till Tumba kyrka, där minnesstund hölls med många tal och många skratt. En varm otvungen stämning rådde, som alltid där Tonys ande fick råda.

Vad ska jag säga efter denna dag?
Känner en oändlig tacksamhet till Gud för den gode herde vi haft i vår avlidne biskop. För att han levde sitt motto: Gud verkar. Uppmuntra varandra. För att han var så ärlig, så genuin, så autentisk i sitt kristenliv. Såg Gud i vardagen och bars av en stark andlig hunger som ständigt drev honom till mässan. Nattvarden var hans centrum, där Kristus möter oss från framtiden och ger oss nytt hopp.
Men som vår vänstiftsbiskop emeritus i Sydafrika, Right revd Mervyn Assur skriver i sitt kondoleansbrev: Tony hade andra planer för sin tid som pensionär. Men Gud kallade honom till högre tjänst.
Tack Tony, tack Britt, och tack Gud för en mycket stark och berörande begravnings- och uppståndelsedag.