24 juni 2010

Fler frågor

Tack bloggvänner för era kloka kommentarer. Roligt att filosofera med er.

Utifrån gårdagen tänker jag vidare. Det är helt rätt att Gud, om Gud finns, finns i det som är, jag menar verkligen är, själva verkligheten. Dvs inte främst i våra föreställningar, teorier, teologier, gudstjänster, böner, sakrament, sådant vi håller heligt. För sådant har ändrats, men Gud är en och densamme och Är I Verkligheten.

Jorden är rund, det är verkligt. Ändå trodde varken Abraham, Isak eller Jakob, varken Saul, David eller Salomo, varken Jesus, Petrus eller Paulus på det som var verkligt, det som Gud faktiskt hade skapat åt dem som livsbetingelse. Först 1500 år senare började det hävdas av mänsklig forskning, det som Gud vetat hela tiden men som människan ännu ej hade upptäckt.
För mig har det alltid känts tröstande att Gud vetat hela tiden att jorden är rund, fastän Bibelns världsbild räknar med att jorden är platt. Det är som om det fortfarande pågår en uppenbarelse, en forskningens, vetandets uppenbarelse. Och enligt den har många av kyrkans dogmer och världsbilder och etiska grundvalar fått ge vika. Ska vi se det som bakslag för kyrkan? Eller som: Aha, ännu något som vi får veta av Guds hemligheter..!

Men vart tar då den särskilda uppenbarelsen vägen? Den som Nya testamentets apostlar vittnat om, att Gud sände sin son till jorden för att leva vårt liv och dö vår död till försoning för våra synder och sen göra det omöjliga möjligt, nämligen att uppstå från de döda för att ge oss hopp inför vår egen dödlighet.
Står de här synsätten emot varandra, eller går de att förena? Räcker det med naturvetenskapliga landvinningar som gudsuppenbarelser? Vad finns kvar av biblisk sanning, när nästan allt "sant bibliskt", allt som kyrkan hållit för sant har visat sig ohållbart i historiens ljus?
Finns det fog för att säga att kristen tro är sannare inför de stora frågorna än annan mänsklig tanke, rit och sed ?
Hjälp mig.

6 kommentarer:

  1. Roligt att fundera så här!
    Kan man inte se naturvetenskapen som en del i Guds verk, som det verkliga Kunskapens träd, på gott och ont (alla, verkligen alla, vetenskapliga upptäckter jag känner till medför både gott och ont...). Det finns så mycket vetenskaplig hybris, en tro att (natur-)vetenskapen kan förklara vad det är att vara människa. Linné var en klok man på flera sätt tycker jag. Han skriver i förordet till ett av sina största verk, du kanske känner igen texten, pappa:
    "Ty tingens natur upplåter ej på en gång sin hemlighet; vi tro oss invigda, men befinna oss på dess förgård. Dessa hemligheter är ej tillgängliga hur som helst och för alla, de är undanförda till och inneslutna i helgedomens inre.
    Sanningen gömmer sig oavslöjad i höjden."

    Om kristen tro är sannare än annat? Jag vill ju gärna tro det, men kanske är den bara det i den mån den förverkligar Guds kärlek på jorden. Och det vill jag ju gärna att den ska vara bäst på! Med Guds nåd och hjälp...

    Mattias

    SvaraRadera
  2. och jag tänker... att kanske måste man först definiera vad man menar med orden - innan de riktigt kan handla om ordet...
    Sanning.
    Om något är sant - vad betyder det, vad är det och vad har det för mening?
    För en vetenskapsman betyder det något som har bevisats med metoder som använder mätbara enheter.
    För en jurist handlar det också om bevis - men här kan man samtidigt säga, att man kan ha rätt (tala sant) utan att få rätt (kunna bevisa) - och menar, att bara det som kan bevisas går att ta hänsyn till i en dom.
    Därför kan man i domstolen "veta" sanning men inte ta hänsyn till den och ändå handla rätt i juridisk mening.
    Om vi menar, att vår kristna sanning skulle vara en vetenskaplig sanning borde vi gå på vatten och bota sjuka med spott och lera...
    Och om vi talade om juridisk sanning där vi ju kan ha rätt... får vi inte rätt eftersom vi inte kan ta fram bevis...
    Sanning mäts alltså i olika skalor.

    Men som jag tänker blir det omöjligt att säga att något är mer eller mindre sant - den gudomliga sanningen är helt enkelt sann. Man kan inte vara mer eller mindre vid liv. Antingen lever man eller också är man död. (Ja man kan vara döende, men fortfarande vid liv)
    Att påstå, att vi med våra ytterst trubbiga instrument skulle kunna mäta den gudomliga sanningen och avgöra dess halt är som att tänka sig, att en bakterie skulle veta hur människokroppen i sin helhet ser ut från utsidan.

    Varför skulle vi ens vilja veta om det vi tror är "mer sant" än något annat?
    Jo, det är klart att vi vill när vi mäter och tänker, att vi på något sätt måste överglänsa andra, vara närmare Gud än andra, bättre och heligare, större och mer betydelsefulla.
    När vi tvivlar och längtar efter en äkta och djup relation med Gud, med Meningen och med Kärleken. Då vill vi ju veta, att vi letar på rätt ställe.
    Men...
    jag tror att den gudomliga pedagogiken i det läget är genial och fantastisk.
    Den som söker ska finna.
    Den som tillräckligt länge klappar på porten kommer att se den öppnas.
    och den som håller ett frö i handen och vågar lägga det i jorden kommer att se livet.

    Alltså kan man säga, att den här sortens diskussioner, här eller vid köksbord eller i kyrkor eller på gator är just det vi ska göra. Vi ska söka, ropa, klappa på kunskapsportar och på varandras hjärtan. Men också ödmjukt släppa de korn vi finner, låta dem myllas i jord och vänta på att se dem gro och växa där vi inte ser och inte vet annat än det stoft vi själva är skapade av.
    Så tänker korpen som fortfarande inget vet men älskar att dela tro.

    SvaraRadera
  3. Det här är så spännande tankar!

    Jag har en bild i huvet av Gud som en jättestor slipad ädelsten, där varje människa eller kulturell grupp av människor (har inte tänkt klart där) endast till fullo ser en slipad prisma eller yta. Vi ser delvis de ytor som finns nära vår egen. De ytor som är vända bort från vår egen kan vi inte se. Vi kan heller inte se hur stor ädelstenen är egentligen. Min tanke är att den kan vara hur stor som helst, och att de sidor jag inte kan se kanske inte ens är slipade eller ser ut som min sida. De kan vara skrovliga eller buckliga eller hur som helst. Men det är ändå en och samma sten. Är då den sida jag kan se, d v s kristendomen, sannare eller mera rätt än nån annan. Mitt svar blir (i alla fall så långt som jag tänkt just nu) nej. Men den väg till Gud eller det heliga eller vad jag nu väljer att kalla det, är en väg som jag kan förstå, och som presenteras med ett språk som jag kan förstå. Jag går därmed den kristna vägen till Gud. Det finns andra vägar, och Gud är alltid oändligt mycket större större än summan av alla bilder och vägar. Om Gud vore begränsad till den kristna bilden så vore det kanske inte Gud?

    Som sagt - här är jag just nu i mina funderingar, men de förändras hela tiden.....

    25 juni 2010 08.58

    SvaraRadera
  4. Mums! Så härligt inlägg och härliga kommentarer! Jag suger åt mig och blir alldeles stum.

    SvaraRadera
  5. Instämmer 100%, Cecilia!! Och inte bara finns det olika facetter av Gudsdiamanten (tack för den bilden, Ewa!), eller olika bergskammar att vandra på mot samma topp (en bild du, Jan, gav mig för länge sen), men på varje bergskam så går vi på lite olika stigar också, som jag ser det. Försoningen som grundsyn är en sån stig. Inkarnationen som grundsyn, en annan. Jag känner mig mer hemma på inkarnations-stigen, om jag får uttrycka mig så. Gud i människogestalt visade oss på det mest jordnära sätt vem Gud är: den villkorslösa Kärleken som ger sitt liv för andras välfärd. För mig betyder då uppståndelsen att jag får lita på att denna kärlek med stort K som Jesus levde ut fortfarande lever och ska övervinna. Den är en dramatiskt påminnelse om att Gud alltid, nu och framgent, älskar sin skapelse, fortfar att skapa och överraska oss, bär våra bördor och förlåter, leder oss och ger oss glädje i att tjäna vår nästa. Gud är inte fjärran, behöver inte blidgas (lite försoning kommer med här!) men genom Jesus förebild har vi fått en uppmaning att leva ut Kärleken där vi går. Och om detta är Sanningen? Jag vet heller inte om detta är "slutsummeringen" för mig på sökandets väg, men känner ändå som den kloke hövdingen Black Elk uttryckte det: I don't know if this happened, but I know it is true. Ulla T

    SvaraRadera
  6. Fler sådana här diskussioner! Jättebra Jan att du lämnar ut dina funderingar till oss andra. Just nu är jag så trött så jag orkar inte tänka men jag återkommer. Dessa diskussioner behövs!!

    SvaraRadera