Out of Africa

Det är svårt att komma hem.
Hela veckan har gått åt till det.
Känslan sitter där, dofterna sitter där,
minnesbilderna, skratten, lugnet, tiden,
allt som är Afrika.

Människor som öppnade sina liv för oss, sina hjärtan, sina hem.
Kära präster som jag haft förmånen lära känna under de senaste åtta åren,
så glada över återseendet.
Skämten, tryggheten i härvaron,
alla sånger och spontana böner.
Ett folk som lever så nära,
nära varandra, nära livet och döden, nära Gud.

Värmen.
Välgörande efter denna kalla vinter.
Solen.
Så kär efter vinterns mörker och kyla.

En grupp resenärer som är hundra procent närvarande i allt,
som tar för sig, som pratar med folk,
tar hundratals kort och ställer lika många frågor.
Som passar på att ta in landet, värmen, folket, scenerierna.
Som spelar in sångerna och sjunger med, dansar och gungar med,
glömska av sin nordiska blyghet.

Hur ska jag kunna komma hem?
Afrika följer ju med och kräver plats,
även här, i mitt liv, i mitt minne, i mitt hjärta.
Kan inte bara bero på att jag är född där och har arbetat där.
Visst spelar det in.

Men alla ögon!
Glädjen!
Skratten!