En tresekunders kullerbytta

Är vi en del av något större?
Frågan bara finns där när jag sitter stilla på sängkanten en minut ikväll.
Kanske vi här på jorden lever våra korta år omedvetna om
att vi ingår i ett jättestort sammanhang.

Ta t.ex. kvalstret i mitt sänglakan.
Det kryper omkring i bomullens mörker och ljus och tror att det är allt.
Eller myran längs sommarens stig. Hon går där och undrar: Kan det finnas människor?
Jag ser bara skor. Och om det finns människor, hur är dom, och varför trampar dom på mig?

Och människan Jan, vem är han? Vem är han i det som är större?
Vad är min plats i det stora?
Medan jag sitter och funderar, ser jag på min hand.
Och med ens
krymper hela universum ihop och försvinner in i pricken på min hand.

Alla atomer, celler och molekyler och strukturer i handens fysiologi är små universum med oändliga hemligheter och mysterier som vi, skapelsens krona bara har en ytlig kunskap om.
Och alla prickar på min hand blir galaxer och fjärran stjärnor bakom vilka livets uppkomst döljer sig.
Tänk om hela vårt kända universum ryms i en enda av min kropps celler?
Tänk om allt som finns hör ihop och beror av vartannat,
och pulserar av hjärtslag också långt långt därute i rymden?

Hela denna upplevelse tar bara ett par sekunder.
Känslan av pirrigt mysterium, makrokosmos i mikrokosmos.
Och vice versa, det lilla som i sig rymmer allt.

Min egen tillvaro, mitt liv och min död,
endast en bekräftelse av detta underbart och skrämmande
ofattbara.