Barn- och föräldraträff

"Vi sätter oss i ringen och tar varann i hand,
vi är en massa syskon som tycker om varann..."

Det är barn- och föräldraträff med Svenska kyrkan i San Francisco.
Några svenska mammor med barn sitter på golvet i kyrkan.
Någon av dem har bott här i femton år och är gift med en amerikan.
Någon kom från Sverige för ett halvår sedan, då hennes man fick jobb i Silicon Valley.
De flesta av barnen är mellan två och tre år, lite blyga men väldigt nyfikna på oss nykomlingar.

Åsa leder sångstunden. Jag spelar gitarr.
Det blir vanliga barn- och rörelsesånger och några berättelser.
Sen tänder Åsa dopljuset och var och en av oss får tända ett värmeljus och ställa framför oss.
Hon berättar om Jesus och barnen, och så ber vi Gud som haver tillsammans.

Sen går det inte att hålla barnen samlade längre.
Som postludium efter andakten kräver de att få sjunga och leka Björnen sover.
Men det blir bara en gång, för den är ju lite skrämmande ändå.

Efteråt flyttar alla en trappa upp till sjömanskyrkans dagrum och umgås och äter våfflor.
Våfflor är för norska sjömanskyrkan vad kanelbullar är för Svenska kyrkan i utlandet. Och i Kalifornien har Svenska kyrkan inga egna lokaler utan hyr in sig i norrmännens kyrkor både här i San Francisco och i Los Angeles. Så här bjuds våfflor, goda våfflor med hallonsylt.
Barnen leker med bilar och flygplan och klossar. Rätt snart sitter jag och förklarar för en liten flicka att red heter röd på svenska, och att den där bilen är blå. Mammorna fikar och pratar om hur det är att bo i Kalifornien.

Under fikastunden inser jag att de flesta av de här kvinnorna har åkt långt på morgonen för att komma hit. De bor runt hela San Francisco-bukten och tycker att Svenska kyrkans barnträffar är så viktiga att de åker med sina barn en timme eller mer för att vara med.
Insikten får mig genast att repetera deras och barnens namn. Det är väl det minsta jag kan göra för att möta deras intresse och deras val denna fredag förmiddag.