Nyckelharpa

Igår fick jag vara med om en fin stund i sjömanskyrkan.
Två riksspelmän från Sverige förnöjde med en otroligt välsmakande kvällskonsert.
Dråm heter duon och de spelade på allehanda instrument, mest nyckelharpa och harpa.
Oerhört vackert, finurligt, gammelmodernt och kyrkanpassat.

Jag försattes genast till 70-talet och Norra Bredåker, där jag hade kommit över en nyckelharpa. En läkare på Garnis byggde sig en nyckelharpa medan han satt bakjour.
Men han kunde inte spela själv, så han lånade gärna ut sin harpa. Och jag, långhårig och full av Norrlåtar och näbbskor och Jokkmokks marknad, nappade förstås på erbjudandet. Jag övade och övade och njöt av varje framsteg. Nu kanske harpan ifråga inte var så lättspelad heller, men vad gjorde det? Den lät, klingade, nej sjöng i mina öron. Jag försökte spela några av Norrlåtars norrbottenslåtar och hittade också på egna små låtar.

O vad jag ville spela mer. Frågade läkaren om den var till salu.
Jodå, jag kunde få köpa den för - 800 kronor.
Åttahundra! Det fanns ingen chans i världen att få plats med det i vår småbarnsfamiljebudget. Harpan var helt utom räckhåll. Så efter något år lämnade jag tillbaka den.

Igår berättade jag det här för Anna i Dråm. Hon berättade då att hon just hade sålt sin gamla nyckelharpa här i Los Angeles och den gick på 4000 dollar. Det borde vara nånstans kring 25 000 kr! Tjugofemtusen!
Då låter inte åttahundra så mycket. Men visst var det andra tider då.
Vi skrattade vi i alla fall gott åt mitt sjuttiotalsöde och hur det kan bli.