Och han svarar Yes girls, this is a very special corner.
Inte för att jag vet så mycket, men här i dessa kvarter växte hippierörelsen och proteströrelsen mot vietnamkriget fram under slutet av sextiotalet. Butikerna och husen runt om vittnar om en gången tid då det inte var så noga med allting. Jag möter en långhårig man med en kvinna vid sin sida. Hon har en lång psykedeliskmönstrad klänning, och det känns helt rätt just här.
För att stanna kvar lite i atmosfären spanar jag in ett lunchställe. Mina ögon faller på People´s Cafe. Jag går in och sätter mig och blir serverad en varm smörgås och en kopp kaffe. Sitter och tänker på hur det egentligen var där på sextiotalet. Själv var jag allt annat än flummig. Läste latin och grekiska och tog studenten i maj 1967.
Då nån gång hände det nåt här i San Francisco. Ungdomar drogs i tusental till staden och levde ut sina drömmar om ett fredligt och accepterande samhälle. Under the Summer of Love samlades över hundratusen pers här för att protestera, röka på och hävda kärlek som vägen till fred. "If you're going to San Francisco be sure to wear a flower in your hair..."
Naivt, javisst, men troligtvis var det nödvändigt.
Jag lämnar folkets café och går till parken som ligger ett par kvarter norrut. Panhandle heter den smala remsa park som ansluter till den stora Golden Gate Park som ett handtag. Det är en vacker park med höga lugna träd och grönt gräs inunder. Här jammade Jimi Hendrix och några andra i en berömd konsert en sommardag 1967, och 20.000 samlades för att lyssna. Jimi Hendrix bodde här i området liksom tusentals andra som studerade på University of San Francisco som ligger i närheten. Proteströrelsen mot förmyndarsamhället och vietnamkriget hade sin vagga här och fick en höjdpunkt två år senare i Woodstock på östkusten och en jättemanifestation som världen inte har kunnat glömma. Medan jag går genom den fredliga parken ser jag för mina inre ögon hur parken är överfull av haschande idealistiska ungdomar som vägrade följa sina föräldrars livsstil.
Och vad gjorde jag denna sommar? Jo värnplikten. Något så antiflummigt som soldatutbildning på T4 i Sollefteå. Direkt efter studenten ryckte jag in och hade inte en aning om den protestvåg som rullade iväg från San Francisco den sommaren. Först i augusti nåddes befälseleven av ett brev från flickvännen med en allvarlig fråga: Hur kunde jag överhuvudtaget tänka mig göra värnplikt? Trodde jag verkligen på att det skulle stoppa kapprustningen? Från KGF:s sommarläger på Munkviken i Lövånger kom tongångar som jag aldrig förut hade hört, om kampen för fred, om fattigdomsidealet och ett alternativt sätt att leva. Om vår kallelse till ett liv i solidaritet och enkelhet. Det blev för mig starten på mitt ifrågasättande av min militärtjänst och min efterföljelse som kristen.
Och Judy Collins sjöng!
Och Bob Dylan sjöng!
Och the Mamas and the Papas sjöng!
Och Joan Baez sjöng!
Det var en kraftfull tid med ett starkt uppvaknande som till slut satte stopp för vietnamkriget. Huruvida min egen militärvägran gjorde någon verkan vet jag inte, men när jag går genom Panhandle-parken, känner jag mig än idag själsligen förbunden med den anda
som föddes här för fyrtiosex år sedan.
Här sammanfattar Judy Collins vad det var frågan om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar