Välsignad söndag

Det är en fröjd att gå i Norska sjömanskyrkans gudstjänster.
De är gedigna, liturgiskt helgjutna, och med en god preken.
Samt nattverd vergang.

Idag när jag satte mig i kyrkbänken inför min Herre och samlade mig i bön,
kom bara en enda sak för mitt inre, inte helt okomplicerad:
Jag måste be för honom som jag skällde ut i mitt förra blogginlägg.

Samvetskval eller Guds Ande..?.
Tack i alla fall, broder Anders Moruti!
Sällan har jag bett så intensivt för någon.

I eftermiddags ledde min diakon en svensk musikgudstjänst i Tiburon.
En stråkgrupp av ungdomar från Sycamore Strings Academy spelade.
Och hon knöt ihop de olika delarna till en givande helhet.

Pachelbels kanon, t.ex.
(Jag visste inte ens att hon var inne på det spåret.)
En trevande fiol börjar och får stöd av flera som letar sig fram efter samma väg.

Det lugna ostinato-ackompangemanget säger
att Gud tryggt bär oss i vår osäkerhet, och alltid bär oss vidare,
mot nya öppningar, nya infallsvingklar, nya världar.

Den inbjudna stråkgruppen leddes av en utvandrad svensk vid namn Göran Berg.
Han har lyckats bygga upp en imponerande violinskola
byggd på suzukimetoden.

Barnen spelade oerhört rent och fint, fast de flesta var under tonåren.
Bach, Sjostakovitch, Dvorak,
allt kunde dom.

Och här har en annan tragglat med sin cello i femtio år,
och ännu inte hunnit upp till dessa ungdomars nivå!
Det sa jag också till dem efteråt.

Nu ikväll när jag sitter och skriver,
kommer Louis Armstrong
och sjunger vad jag känner:

"I hear babies cry.
I watch them grow.
They learn much more than I´ll never know.

And I think to myself:
What a wonderful world.
Ohh - yeah."