Lasagne

Det var det första jag tänkte på i morse: Lasagne. Idag ska vi äta lasagne.
Det var beslutat redan igår. Vi har ju präst och kantor här ifrån Los Angeles och firar svenskhelg i norska sjömanskyrkan. Andra söndagen varje månad kommer vår kyrkoherde de sjuttio milen upp hit och leder gudstjänster. Och denna gång har han kantorn med sig. Dom var här hos oss igår kväll, och då bestämdes att i morgon ska vi äta lasagne. Så jag visste det redan när jag slog upp ögonen i morse.

Efter frukost besteg hustrun och jag slalombacken upp till kyrkan. Det går otroligt bra nu mot för hur det var innan sommarens operation. Men visst är det ett morgonpass som sätter igång kroppen. Nyttigt.
Först hade jag ett samråd med kantor Bittan kring lämplig registrering av orgeln inför dagens vigsel och morgondagens gudstjänst. Att registrera en orgel betyder inte att man anmäler den till någon myndighet eller något företag. Det är att bestämma vilka orgelstämmor/register som kan passa till den och den speluppgiften.
Sen dammsög jag trappan från kyrksalen upp till församlingssalen/caféet. Och sen tänkte jag: Lasagne, och gick hem. Personalen skulle sitta i samtal hela dagen, men det slapp jag. Kände mig otroligt privilegierad som bara kunde lämna kyrkan med alla tusen kyrkfrågor och gå ned till vår lilla lägenhet i förmiddagssolen. Bayen, (bejen) som vi kallar SF-bukten, låg så fin och blå bortom de imponerande gamla museiskeppen vid Hyde Street Pier. Och två kilometer där ute vilade Alcatraz på sina klippor. Jag kan aldrig se mig mätt på den här utsikten.

Hemma vid elvatiden tänkte jag att jag går och handlar sen, först ska jag vila. Och det gjorde jag. Hämtade extratäcket och kröp ihop under det och kände att jag nog kommer att somna. En timme senare slog jag upp mina blå igen och tänkte: Lasagne. Nu håller det på att dra ihop sig till dagens inköp. Så jag gick ned till Trader Joe's och handlade nödiga ingredienser till kvällens middag. På vägen till affären passerar jag ett antal trafikljus, och den promenaden har utvecklats till en spännande tävling, typ hockeymatch mellan mig och trafikljusen. Om jag inte behöver stanna för rött ljus får jag ett mål, 1-0. Om jag vid nästa korsning måste stanna och invänta grön gubbe, fast här är den vit, blir det 1-1. Idag förlorade jag med 2-3 på väg till affären men vann på hemvägen med 4-1. Man har inte roligare än man gör sig.

Resten av eftermiddagen har handlat om nedräkning till kvällens lasagne. Det är nu så att jag är dålig på att laga lasagne, därav hela detta meningslösa blogginlägg. Jag har liksom gått och laddat upp för utmaningen hela dagen. Och hoppats att hustrun skall komma hem så pass tidigt att hon hinner laga middagen åt sina arbetskamrater från LA. Men icke. När klockan närmade sig fyra insåg jag att: Lasagna, go for it! Och så grep jag mig verket an.
Och nu, vips lustigt, sitter jag här i min fåtölj med en lasagne under aluminiumfolie borta i köket, och vad var väl det att gruva sig för. Hoppas den bara går att äta.

Det mörknar ute och ute på bayen glider tunga containerfartyg in med kinesiska produkter till hamnen. En cessna flyger över staden och ett utryckningsfordon ylar någonstans långt borta. Snart kommer hustrun och våra vänner hem från sin arbetsdag, och då ska dom få äta lasagne.