En hejdundrande stiftsdag

Först prästvigningsmässa i domkyrkan runt tre nya präster.
En gästande kör som sjunger underbart och lyfter vår lovsång.
Glädjen i kyrkbesökarnas ögon,
glädjen bland oss framme i koret.

Efteråt ett varmt handslag och ett tack från en av mödrarna,
djupt berörd och tagen av högtiden.
Lyckan i de nyvigdas ögon.
Landsortskörens stolthet efter debuten i stiftets domkyrka.

De hitresta från universitet och pastoralinstitut
som kände att de fick vara en del av vårt stift idag.

Och församlingarna som nu får var sin nykläckt präst med sig hem.
Glada kyrkoherdeögon fast detta innebär jobb för dem.

De personliga assistenterna,
stolta och glada åt hedersuppdraget att stå fadder åt sin kompis.

Helt omtumlad efteråt konstaterar jag att allt verkar ha avlöpt väl,
ja kanske till och med gett många ett möte med den Helige och Varma.

Snabbt hem och byta kläder och väska, köra rally till kursgården,
där jag sätter igång en pilotkurs i internationellt arbete i församlingarna.
Sexton förväntansfulla från stiftets alla hörn.
Eftermiddagen blir fylld av intensiva föredragningar och samtal.
Stämningen inte alls lika kall som huset. Tvärtom.
Skratt och skoj och allvarliga tankeställare till varandra.
Bibelbläddring och mindmap på tavlan
och S-E:s kluriga bibelutläggningar.

En känsla av att höra ihop, vara syskon,
känna varandra fast olika, dela samma uppdrag, samma förtroende.
Och veta, vi ska sedan ut och dela med oss till de andra.

Hur mycket glädje får en dag egentligen innehålla?
Dödströtta och nästan svimfärdiga av alla välsignelser
dråsar vi till sist in bakom vår egen lägenhetsdörr.
Jag häller upp en kopp värmande kvällste
och låter Bachs solocellosvit nr 1 sortera dagens bilder.