Idag har Svenska kyrkan som första kyrka i hela världen beslutat sig för att öppna äktenskapet för samkönade par. Jag tror vi har beslutat rätt i sak, men processen har gått väl fort. Timingen kan ifrågasättas eftersom kyrkan har tvingats hasta fram ett beslut under hotet om att annars mista vigselrätten. Och det oroar att biskopsmötet är så delat i frågan.
Men nu är det gjort, och jag gläder mig över det faktum, att en grupp som så länge har varit föraktad och särbehandlad nu lyfts upp och erkänns av kyrkan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Men är det någon som lyfts upp egentligen??
SvaraRaderaÄr det inte så att vi allihopa tvingas inse att ingen av oss är upplyfta över någon annan? Vi är helt enkelt ungefär lika långa, skapade att se varandra i ögonen utan att behöva böja oss eller se upp till varandra. Är det inte det kyrkan skulle handla om? Att se varandra sådana vi är.
Och det här är väl ett steg i den riktningen.
Fast jag förstår att du menar det teologiska resonemanget när du talar om att det går fort.
Sånt lär ta tid oavsett beslut. Det tog säkert tid att få igenom att slaveri inte var förenligt med kärleksbudskapet också. Kanske den tidens teologer rev sitt huvud blodiga. Och möjligen har man numera inte så mycket att säga om det där med att kvinnan ska underordna sig mannen? Fast det väl står mycket tydligare än det här med homosexuellas relationer. Det är väl vettigt att dom som är anställda har sådana här diskussioner inbördes för att fila sig mot varandra. Men att göra det till spjutspetsar i en samhällsdebatt verkar korkat.
Om kyrkan ska vara det minsta trovärdig mot de människor som behöver befrielse och upprättelse måste kyrkans människor vara starka nog att SE HÖRA och HANDSKAS med sånt som är vanliga människors vardag. På gott och ont.
Värst vad jag tar i då...
Värst vad du predikar...
SvaraRaderaNu kommer en predikan till från en kantorsstuderande i Mellansel som också hoppas han har hjärtat på rätta stället. Jag gläder mej också på många sätt över den mer förstående attityd som kyrkomötesbeslutet är ett tecken på, och har sedan 90-talet öppnat för diskussionen om pastorala undantag. Men jag finner likväl beslutet nu vara ett milt och välment vansinne, som innebär queer-teologins fullständiga seger. Fr.o.m. 1 november kan kyrkan inte längre förkunna att Gud har NÅGON som helst särskild kallelse eller tanke med man+kvinna. Eller med just en pappa (eller just en mamma) som förälder. Äktenskapet förklaras vara av Gud instiftat för två vuxna personer vilka som helst. Fast varför just två om det ändå inte handlar om två pusselbitar som är gjorda för att passa ihop också fysiskt?
SvaraRaderaSom jag hört av Birgitta Stenberg i polyrörelsen finns det fler grupper som länge varit utsatta och föraktade. När ska t.ex. kvinnor med två pojkvänner bli erkända av samhället och kyrkan? Är ni så opportunistiska att ni väntar på statens initiativ i den frågan?
Och du Ebba G: Det finns i Nya testamentet inga som helst uppmaningar att skaffa sej slavar. Inte heller finns det några som helst förbud mot att frige dem. Så du kan vara lugn, det var inte många teologer som behövde riva sina huvuden blodiga när t.ex. träldomen avskaffades i Sverige. Däremot finns det här som alltid teologer som går maktens ärenden och försöker legitimera nästan vad som helst, vare sej det handlar om förtryck eller normupplösning. Annorlunda uttryckt: det finns ALLTID knäppa konservativa som är emot ALLA reformer - men därav följer inte att ALLA reformer ALLTID är bra.
Varför anses det förresten vara en OK debattmetod när biskop Tony orerar om att konservativa kristna stödde slaveriet på 1800-talet - ska jag som moderat heteronormativ jämföras med slaveriets försvarare när konservativa kristna också var med om att avskaffa det! - medan det med rätta anses vara ett slag under bältet att påminna om vad Rfsl ansåg vara acceptabelt så sent som på 1970-talet, se http://www.rsci.nu/historik.htm).