En av vår kyrkas färgstarkaste och mest kontroversiella debattörer har ägnat ett helt blogginlägg åt att kommentera mig. Tro det eller ej. Den stridbare och högkyrklige Dag Sandahl, som jag aldrig ens har träffat, ägnar en hel kolumn i smålandstidningen Östran åt att tycka till om mitt inlägg Chefsteologen häromdagen. En får tacke.
Googla på Östran, gå till bloggar, Dagblogg och rulla ner till 13/4 eller tryck här.
Att Dag Sandahl skriver så vackert om mig får jag väl ta som en fjäder i hatten. Det är inte många som slipper levande ut ur hans kolumner. Jag vet ingen som har en giftigare penna än han. Han drar sig inte för att använda ironier och sarkasmer när han svingar svärdet mot människor och företeelser i vår kyrka. Därför har jag svårt för honom. Men jag läser då och då hans blogg och har även hört honom debattera.
Nåväl. Broder Sandahl och kanske även fler vill gärna veta vad mer som sades av direktor Cristina Grenholm i Härnösand i lördags.
Hon talade länge och hon talade väl, och jag skrev så att pennan glödde. Som jag nämnde i mitt inlägg i lördags gjorde hon ett slags summering av det positiva som kommit i och med ämbetsreformen 1958. Jag antecknade att:
Svenska kyrkan då valde ett annat synsätt än det dittills förhärskande patriarkala.
Det är människor som bär gudsrelationen, inte kyrkliga ordningar.
Gud är aktivt närvarande i våra vardagsliv, inte en avlägsen maktfaktor eller kontrollör.
Alla människor har samma värde, ej inordnade i ett gudomligt ordningssystem, en hierarki.
Jämställdheten är en del av evangeliet, något som det hierarkiska tänkesättet inte är.
Kyrkan skall vara demokratisk och inbjudande, ej ledas med "gudomlig auktoritet." (mina kursiveringar)
Diskriminering är alltid en synd, sagt med tanke på dem som anser särbehandlig berättigad där "gudomliga ordningar" bryts.
Evangeliet möter människan där hon är och är ej tänkt att vara en motpol till det vanliga livet.
Mot dem som tror att Bibeln innehåller evigt giltiga och klara sanningar hävdar Grenholm att Bibeln måste tolkas i varje tid. Teologin måste vara levande, vara här och nu. Vara kyrkans brottning med de bibliska texterna och sin samtid.
Detta kändes kontextuellt och bra i hennes föredrag. Ämnet var Från Märta Leijon till mätta lejon - Vi törs låta teologin leva. Hon frågade: Har vi tagit tillvara alla de goda möjligheter som öppnades för oss i och med ämbetsreformen? Eller har vi blivit mätta, dästa lejon?
En bloggkommentator frågar mig om kyrkan jämt måste säga Jesus för att kännas trovärdig. Nej förvisso inte. Men om man ska tro ordspråket: Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen, så kan man undra om vi präster i gemen alls bär den uppståndne inombords som vår hjärtevän. Ett annat talesätt säger ju: Kärlek och hosta kan inte döljas...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Åh. Nu måste jag formulera något....
SvaraRaderaJag tror jag lärt mig något av att lämna ett rätt hopplöst missbrukarliv. Jag satt fast i en hierarki. Ett patriarkat kyrkan inte kommer i närheten av och ett totalförakt för mänskligt liv som man nästan inte orkar fatta.
Jag är såklart inte fri. Suget efter droger är ibland så starkt att jag inte kan stå emot. Jag är beredd att ge bort min frihet för att få det där destruktiva som tydligen tillfredsställer sidor i mig jag inte vill kännas vid. Men jag har lärt mig att om jag försöker tänka med kärlek på mig själv som hemlös hora. Om jag försöker ta till mig utsattheten hos mig själv och torskarna och de hallickar jag varit beroende av. Om jag kan se med kärlek på den där tiden, då kan jag också förstå att jag överlevt och att jag faktiskt är den jag är för att jag levt som jag levt. Och ska jag kunna leva nu måste jag älska hela mig inklusive de delar som inte är något jag direkt är stolt över.
Jag tror inte min väg är olik någon annans väg. Man måste förlåta sig själv och sina förtryckare, man måste älska sig själv som den man blivit - och då kan man inte förakta någon del av sin historia.
Det tror jag gäller individuellt för människor. Men jag tror det gäller lika mycket för grupper - kyrkor, samfund. samhällen, institutioner...
Och för att verkligen bli fri måste man förstå det otänkbara.
Det där att man måste lära sig älska det man gjort fel eller upptäcker att man är en del av fast det är destruktivt.
Man måste förlåta och gå vidare.
Man måste fatta, att man inte kan förakta dom som fortfarande är en del av det man försöker lämna - för då föraktar man sig själv - vi är ju en summa av vår historia, och det fungerar inte att hata bort en del av sig själv.
Så jag tror att om kyrkan verkligen ska bli jämlik, fri och något att ta på allvar (ifall evangeliet handlar om frihet) måste kyrkans folk på något sätt släppa hatet och föraktet mot dem som fortfarande lever i patriarkatet eller i andra förtryckarordningar. Älska det som hållit människor fångna, förlåta, låta det dö och försonas med det.
Göra en historisk skrivning som ger det en mening och ett samband med hur det ser ut idag. Så att man kan le och säga - ja tänk hur det var, och vad vi är tacksamma för att de som levde då förmådde att överleva så att vi kan leva vidare.
I stället för att hata sig loss och förlora sammanhangen så älskar man sig loss och blir berikad av sin historia.
Åsså predikar horan igen. Och det i din blog. Förlåt!
Men alltså. Om folk ska ta försoning på allvar så måste väl försoningens förespråkare tro på och använda sin egen medicin?
Ja Ebba, till så kloka ord kan jag bara säga: Amen. Jag tror vi ska kalla dig som talare vid nåt prästmöte framöver...
SvaraRaderaDu är söt du!
SvaraRaderaMeddela mig när det blir. Jag vill också lyssna!
SvaraRadera