Den typ sjuttonde gråa regndagen i följd skiner upp av en kväll i domkyrkan. Musikföreställningen Kallad framförs av textförfattaren och komministern Karin Härjegård och kompositören kantorn Jenny Michanek, båda från Östersund. Kvällen ingår i 50-årsfirandet efter de tre första kvinnornas vigning till präst. En av dem, Ingrid Persson, vigdes i just Härnösands domkyrka exakt för femtio år sedan i morgon. Hon är borta nu, men vad hade hon väl tänkt om någon sagt att om femtio år så har stiftet en kvinnlig biskop. Hade nog varit ofattbart.
Ingrid Persson och hennes man Sven Söderlind kom båda när jag togs emot som kyrkoherde i Högsjö 1997. Det kändes väldigt hedersamt. Sven var kyrkoherde där under min uppväxt och de hittade varandra på äldre dar när han hade varit änkling flera år.
Under föreställningen sitter jag och tänker på att den första prästvigningen jag bevistade var just här i Härnösand. Satt uppe på norra läktaren med några kompisar, och nere i gången kom tre prästkandidater i en stor procession. Det var mycket gripande, för då, år 1968, hade jag läst det första året av min egen prästutbildning. Två av kandidaterna kände jag dessutom, Lennart Isaksson och Karl-Erik Edfors, två fina förebilder för mig.
Och medan jag sitter där i mina tankar, blir jag varse att Lennart sitter på raden bakom. Det blir ett kärt återseende efteråt. Karl-Erik sitter nog i himlen hos sin Ingrid, tänker jag. Hon betydde också mycket för mig som musikervän och KGF:are under gymnasieåren.
Kasam. Känsla av sammanhang.
Jättemycket kasam.
Guds tid med oss.
Vår tid i Gud.
Guds kallelse i våra liv.
Människor som passerar revy
och blir viktiga,
därför att Gud vill det.
Människor som på olika sätt
pekar på Guds vilja med mitt liv.
Och ger mig mod att gå just den vägen.
Kallad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ville vara där men hade andra uppgifter.
SvaraRaderaHördudu. Det där med "kall"... Om en människa har en begåvning som liksom destinerar henne till något - kan man då säga att det är hennes "kall" ? Och i så fall... har alla människor ett sorts "kall" då? Om man tänker som du?
SvaraRaderaEnligt Luther kan man säga att alla har ett kall.
SvaraRaderaJag såg föreställningen när den var i Härnösand förra gången, på 50-årsjubileet av beslutet.
Gripande.
HörduEbba. Svar ja. Jag tror alla människor har ett kall, något som de har att utföra eller betyda under sitt liv. Det är att vara kallad. Tyvärr är det så få som ser den dimensionen i livet.
SvaraRaderaOch trots att kallelsen är stark kan omständigheterna göra det svårt för oss att följa den. Krokiga vägar som leder oss närmare det vi är ämnade att vara, men kanske i en annan form än den vi först trodde. I det ligger mycket sorg och smärta men också växande och fördjupning.
SvaraRadera