Chefsteologen

Idag är det femtio år sedan diakonissan Ingrid Persson vigdes till präst i Härnösands domkyrka. Hon var en av de tre allra första kvinnorna i Sverige som blev präster, alla på samma dag. Dagen till ära hade stiftet anordnat en jubileumshelg, som jag antydde och även njöt av igår kväll.

Idag hölls en teologisk dag med två framträdande teologer, vår stiftsdirektor Sven-Erik Fjellström och Svenska kyrkans "chefsteolog", direktor Cristina Grenholm. Jag bevistade enbart Grenholms timme. Den bjöd på en genomgång av de många goda följder av beslutet 1958, vägvalet som Svenska kyrkan då gjorde i ämbetsfrågan. Enligt henne skall allt ha blivit oerhört mycket bättre på grund av det beslutet.

Min mening är att det beslutet var bara en del av en mycket större genomgripande förändring av vårt samhälle, när världskriget började kännas på avstånd och den industriella utvecklingen satt fart på folkhemmet Sverige. Att kyrkan då öppnade ämbetet för kvinnan var gott och väl, men som det framställdes idag kändes det lite övertolkat. Den moderna tiden gjorde sitt intåg i vårt land med demokratiskt tänkande, jämlikhet, öppenhet, kritik mot maktstrukturer, etc. Javisst. Men var det på grund av kvinnoprästreformen? Knappast. Troligen mer på grund av utbildningsväsendet, arbetarrörelsen och den gryende ungdomskulturen.

Hon sa mycket bra saker också. Som att varje tid måste tolka sin Bibel. Teologin måste vara levande, inte museal. M.m. Grenholm är en mycket god och trovärdig teolog. Mycket beläst.

Eftersmaken blev ändå lite fadd. Ja jag vet att ämnet var ämbetsreformen 1958 och dess betydelse. Men jag kunde inte låta bli att med en suck konstatera, att direktorn och chefsteologen inte en enda gång nämnde Jesus Kristus. Den uppståndne var liksom inte med ens i en bisats i hennes föredrag. Missade hon månne vad som hände i söndags..?

Varför är vi så rädda för Jesus i Svenska kyrkan?
Han lever ju och älskar oss!