En dag med Luther

Sverige: Varför ska vi egentligen bry oss om Luther idag?
Finland: Luther har en viktig plats i vår kyrkas historia men får inte vara vår gud.
Norge: Vi skal feire reformationsjubileum snart og må därför spörre oss hvis Luther har någe att sige oss inför det.

Efter en heldag i Trondheim kring Luthers och reformationsarvets betydelse för våra nordiska kyrkor idag, så märker jag att vi som lutherska kyrkor ser lite olika på vår lärofader. Ungefär som syskon gör. De tar ut lite olika avstånd från sina föräldrar för att kunna gå vidare.
T.ex. pilgrimsfrågan som jag skrev om igår och som C var inne på i sin kommentar. Den är aktuell här i Norge liksom i Sverige. Men här finns uppenbarligen en inomkyrklig kritik av pilgrimsrörelsen med tongångar som knappast hörs i Svenska kyrkan längre och som har att göra med rädslan för gärningslära och egenrättfärdighet. Rätt stora grupper inom norska kyrkan känner främlingsskap inför pilgrimsfrågan som man menar bygger på gärningar, dvs katolsk grund, att man på något sätt genom sitt vandrande tror att det ger poäng i himlen. Man nämner också att pilgrimsvandrandet är intimt förknippat med helgongravar och därmed med dyrkan av helgonen.

Inom Svenska kyrkan tror vi också på tron allena och vi dyrkar inte helgonen. Men vi verkar inte ha samma behov av att markera ut allt som kan tänkas leda fel i vår tro. Vi har tagit till oss pilgrimstanken, inte för att blidka Gud utan för att vårda vår kropp och samtidigt ge oss tid och ro att söka Gud.

Själv ser jag på pilgrimsvandrandet ungefär som på korstecknet, det är adiafora, dvs yttre ting som inte har med vår tros grund att göra direkt. Man kan ha det och vara utan det.
Men jag känner lite gäsp inför frågor som WWLD, What would Luther do?

En av deltagarna i Mittnordenmötet berättade ifrån Lutherska världsförbundets generalförsamling för en tid sedan, att de riktigt små lutherska kyrkorna höll hårt i Luther. Det är som att ju mindre kyrkorna är, desto viktigare blir Luther för dem. De verkar ha ett väldigt stort behov att identifiera sig som lutherska.
Det har bevisligen inte vi i Svenska kyrkan. Vi håller med om alla lutherska grundsatser, Jesus allena, tron allena, Skriften allena osv. Men jag känner mig liksom många andra svenska präster idag mer som evangelisk-katolska eller "svensk-anglikanska" än evangelisk-lutherska. Det är viktigare att tillhöra den stora kyrkofamiljen än att vi snävar in oss på det typiskt lutherska.

Det finns en risk med lutherdomen att den på något sätt lämnar den kristne efter att hon har fått frid med Gud genom tron. Jag menar att det är ju liksom först då det börjar. Vår kyrka betonar sällan vikten av att Okey, nu är du med på tåget, då kör vi! Alltså att vi behöver fortsätta söka Gud för att växa till större Kristuslikhet. Kristen tro blir så lätt, för oss präster i alla fall, en fråga om att hålla våra predikningar, döpa, viga och begrava och dela ut nattvarden. Vi är nöjda bara människor tar emot de tjänsterna. Alltså det objektiva, medan vi lämnar det subjektiva därhän, vårt liv i Kristus och hur vi kan se Guds vilja och väg i våra liv. Jag menar att att kristenlivet inte handlar om att jag skall leva ett rituellt liv i kyrkan utan om att bygga en kyrka i mitt inre där Kristus kan bo. Det handlar om att älska Gud och göra gott mot människorna, djuren och naturen.
Med eller utan Luther.