Törnfåglarna

Jag är såld på långa familjeepos.
Utvandrarserien,
Öster om Eden,
Törnfåglarna.

Kväll efter kväll har vi nu suttit och sett Törnfåglarna, en fyra CD-sidor lång och lika långsam mastodontfilm. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blev berörd. Det blev jag också när jag läste boken för länge sen. Fast boken är bättre.

En katolsk präst som kämpar med sin Gud och sitt livs kärlek är förstås en bra story. Vackra naturscenerier och vackra människor, onda och goda, hat och kärlek, intriger och förvecklingar. Barn och fårhjordar, röda kardinaler och häftiga lidelser, ömhet och tragik, och hela tiden kloka ord sagda i precis rättan tid.
Filmen innehåller allt, men det blir snudd på lite för mycket. Passionsdramat blir patetiskt. Jag sitter fängslad och berörd men tycker samtidigt att den är lite svulstig, med smäktande Mancini-musik t.o.m. En film av sin tid förstås.

Men jag älskar när man får följa en gård, en släkt under några generationer och lära känna enskilda människoöden liksom gårdens öden. Hur historien tar tag i de enskilda, och för dem dit de aldrig anade. Det ger mig samma vördnadskänsla som när jag sitter med mitt släktregister, mitt eget komprimerade familjeepos. Förfäder som gör små val som får stora följder så småningom. Barnkullar som föds och gamla som dör, mammor som träter på barna, stickar kläder till dem och snyter dem när de gråter. Fäder som sliter och fryser ute i skogen om vintern och sakta men säkert släpar ihop till det välstånd som jag och min generation åtnjuter än idag.

Önskar att jag kunde skriva ned det eposet. Min egen släktsaga. För den är också bra.
Lika bra som de stora tryckta och filmatiserade berättelserna.