Sommarpratarna

Jag trodde det skulle bli något i stil med Stjärnorna på slottet, men jag hade gudskelov fel. TV1 sände ikväll en lunchträff med fem kändisar som alla hade varit sommarpratare i radions P1. De reflekterade utifrån sina sommarprogram, frågade varandra och berättade om sina liv på ett ljuvligt lugnt och otrendigt sätt. Där var boxaren Paulo Roberto som agerade värd för lunchmötet, där var Annika Östman som suttit i amerikanskt fängelse i 28 år, där var Eva Gabrielsson, änka efter världens nu kanske mest läste författare, Stieg Larsson. Och Tomas Sjödin, pastorn som har förlorat två av sina tre söner i en hemsk sjukdom, samt blondinkändisen och programledaren Magdalena Graaf, som härom året skrev en bok om sitt fruktansvärda liv med en hustrumisshandlare. Ingen av dessa fem kände varandra tidigare, men samtalade öppet, varmt och inlevelsefullt, så att i alla fall jag tänkte att oj vad människan växer och förädlas genom sina motgångar, kriser och katastrofer...
Det finns kanske inga genvägar till ödjukhet och visdom.
Jag rekommenderar programmet för dig som missade det. Finns på SVT Play.

Sverigedemokraterna

Hur ska det nu bli med Sverige?
Sista veckan har varit så tung, att jag inte har orkat bry mig så mycket om valet.
Jodå, jag var och röstade, fattas bara annars. Men där tog orken slut.
Men nu när vi nu vet valresultatet, så är min bön, nej mitt rop till dig och mig och till alla våra beslutande politiska församlingar:

Mobba inte ut Sverigedemokraterna utan möt dem i schyssta debatter!
Vänd dem inte ryggen utan bjud in dem, lyssna på dem och argumentera för fördelarna med ett samhälle i mångfald!
Visa genom det goda exemplets makt vad som menas med ett öppet demokratiskt samhälle!

Om vi vill mötas med respekt, så måste vi visa respekt, även mot människor vars värderingar vi inte delar. Jag tror det var Voltaire som sa till en av sina meningsmotståndare:
"Jag avskyr dina åsikter, men jag är beredd att ge mitt liv för din rätt att uttrycka dem."

Och Jesus sa: "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er skall ni också göra för dem."
Alltså även för Sverigedemokraterna.

Det är mycket nu

Det finns lägen i livet då det tydligt känns att själva levandet av livet är det enda som är riktigt viktigt och verkligt, lägen då det inte finns plats för något socialt liv eller för sociala medier, för reflekterande och speglande, utan bara för själva livet.

Ofta njuter jag av den möjlighet som Facebook och bloggen ger till snabbkontakt med släkt och vänkrets. Trevliga mötesplatser där jag får utlopp för lite tankar och skrivklåda, för både humor och allvar.

Men i vissa lägen är det som att livet kör ihop sig och blir svårt att överblicka. Dagar då trötthet eller sorg och samtidigt en vilja till koncentration tränger på och stänger sinnet för det oviktiga. Då energi måste sparas till det absolut nödvändigaste. Sådana dagar kan jag uppleva facebook som en enda fånig tävling i fyndighet och ytliga krusiduller, och bloggandet som kravfyllt och mycket sekundärt.
Kanske är det så nu.

Idenstam i Luleå

Orgelmusik och folkmusik - går de ihop?
Den frågan besvarades med bravur i Luleå domkyrka alldeles nyss vid en oförglömlig konsert med Gunnar Idenstam på orgel och Johan Hedin på nyckelharpa.
De improviserade kring folklåtar från åtminstone Norge och Sverige, briljant och känsligt så att man bara satt där och log. Samspelet var perfekt. De lyfte sina låtar till himmelska höjder som den bästa predikan.
Roligt att äntligen få höra Norrbottens och kanske Sveriges allra främste orgelimprovisatör live. Och nyckelharpa trakterad som idag, jag trodde inte det var möjligt.
Underbart.

Val-tvekan

Gick för att förhandsrösta idag.
Men där var en sån kö att jag vände.
Synd, för jag hade precis lyckas bestämma mig för parti.

Vi är varandra

Jag är oerhört glad åt släktgemenskapen kring vår svågers oväntade bortgång. Här har vi gråtit och skrattat och gjort vanliga saker samt pratat, pratat och pratat. Familjen har varit till begravningsbyrån, Tidningarna har publicerat namnet och familjen har formulerat dödsannonsen. K och H har jobbat med att förbereda bilder för en bildvisning på minnesstunden. Pojkarna och jag har kört bort träskrot från L:s fasadrenovering till återvinningen. Och ikväll har storfamiljen samlats till en trevlig middag mitt i eländet.
På något underligt vis vill livet fortsätta för den drabbade familjen. Tur det.

Dödsbud

Tänk så livet tar skarpa svängar ibland.
Det blev ingen morgonmässa för mig i morse. Jag lade ut min lilla predikan igår kväll utan att veta att den inte skulle bli framförd mer än så.
För senare på kvällen, framåt midnatt ringde telefonen. Jag hör hustrun ropa till: Vad säger du..? Han?? Har han drunknat? Nej men gode Gud!!
Och världen tumlar om och faller ihop och blir med ens helt grå och obegriplig.

Under dagen idag kör vi i ilsket höstrusk de fyrtioåtta milen upp till många tårfyllda kramar i Luleå. Och sitter sedan med släkten under kvällen och ser frågande på varandra och försöker förstå att det hemska verkligen har hänt.
Att han inte kommer tillbaka till oss mer från sin kära stuga på Hindersön.

Beredelseord i morgonmässan

- Hej prästen.Vet du, nu är jag frälst.
Den svårt sjuke unge mannen får ofta besök av sjukhusprästen som dock aldrig har hört sådana tongångar av honom förut.
- Öh.., vad roligt. Du är alltså frälst... Vill du berätta om det?
- Ja, det kom några kristna i stan och bedde för mig.
Så nu är jag frälst, säger han och ler.

Oj då, ibland går det tydligen fort, tänker prästen, och det hela förbryllar honom.
Erik är bara 17 år och ligger i slutstadiet av en aggressiv cancer.
En vecka senare går prästen dit igen och möts då av en dyster syn.
Erik suckar och vill inte höja blicken.
- Hej Erik, hur är det med dig. Mår du inte bra idag?
- Näe.
- Vad är det då?
- Jag orkar inte, säger han och försöker ta sats. Jag orkar inte vara frälst längre!
- Öh.., du orkar inte vara frälst längre..?
- Nej, det där med frälsningen är nog ingenting för mig.
- Men hur menar du då? Är det inte skönt att kunna vila i Guds nåd och närhet?
- Nej, det funkar visst inte för mig.
- Varför då?
- Ja men det är ju snuset. Jag kan inte vara utan snuset.

Jesus säger i dagens text att hans ok är skonsamt och hans börda är lätt. Ett ok är ju till för att göra en börda lättare. Dessutom säger Jesus att hans börda är lätt. Men ibland kan det kännas nog så tungt att vara kristen. Särskilt om vi tror att det innebär krav på en extreme makeover. Men det kan också vara tungt när vi är ensamma därhemma om att vilja gå till kyrkan När vi blir hållna för konstiga, eller när det kanske inte längre känns roligt att vara engagerad i kyrkan. Då kan det kännas som: Jag orkar inte vara frälst längre. Och oket tynger i stället för att lindra.

Men idag står nu Herren Jesus här, full av kärlek till dig och mig. Han är här, inte för att lägga på oss ett tungt ok av lag och krav, utan för att lyfta våra bördor, bära dem med oss. Jesus säger till oss: Jag vill vara din vän och följeslagare, så att ditt liv blir bra och ljust mitt i vardagens krav och måsten.
Det är det han vill försäkra oss om idag när han säger:
Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor.

- Så Erik, du ska vara glad om snuset är ditt enda problem. I din situation kan jag förstå om du vill fortsätta snusa. Grubbla inte på det, men ge ditt hjärta åt Jesus. Då är du trygg, för han lämnar dig aldrig vad som än händer.

Volontär

Ställa upp frivilligt.
Behövas med sin insats.
Veta att jag gör nytta.

Arbeta med andra,
olika människor i olika åldrar.
Bilda ett arbetslag ihop.

Vika en lördag här och där.
Skulle ändå inte gjort något särskilt.
Sälja kaffe och prata med gästerna.

Erbjuda värmestuga, hemtrevnad, ett biljardbord, kaffe och fralla, kaffe och bulla,
en värmande blick, ett skämt, ett lyssnande öra.
Hur meningsfullt som helst.

Höstsöndag

Kände mig rätt ruggig och sårig i morse och ville egentligen stanna i sängen. Gårdagkvällens elfte-september-film skakade om ordentligt. Berörde mitt höstkänsliga flygkrasch-ärr så att det satt i idag också. Alltså ville jag inte upp och lämna stugans avskildhet och ge mig ut i regnet. Men hur det nu var så gjorde jag hustrun sällskap in till domkyrkan. Där inleddes höstens inspirationsvecka med en härlig högmässa. Sedan bjöds till en lunchsoppa i församlingsgården, en hiskeligt god fisksoppa. Där hamnade jag i samspråk med både nya och gamla bekanta i väntan på brandmannen Lasse Gustafsson som efter lunchen höll föredrag i domkyrkan i en dryg timme.
Och nu är jag tillbaka i stugans stillhet och känner mig inte alls så ruggig längre. Tack.

En dag med Luther

Sverige: Varför ska vi egentligen bry oss om Luther idag?
Finland: Luther har en viktig plats i vår kyrkas historia men får inte vara vår gud.
Norge: Vi skal feire reformationsjubileum snart og må därför spörre oss hvis Luther har någe att sige oss inför det.

Efter en heldag i Trondheim kring Luthers och reformationsarvets betydelse för våra nordiska kyrkor idag, så märker jag att vi som lutherska kyrkor ser lite olika på vår lärofader. Ungefär som syskon gör. De tar ut lite olika avstånd från sina föräldrar för att kunna gå vidare.
T.ex. pilgrimsfrågan som jag skrev om igår och som C var inne på i sin kommentar. Den är aktuell här i Norge liksom i Sverige. Men här finns uppenbarligen en inomkyrklig kritik av pilgrimsrörelsen med tongångar som knappast hörs i Svenska kyrkan längre och som har att göra med rädslan för gärningslära och egenrättfärdighet. Rätt stora grupper inom norska kyrkan känner främlingsskap inför pilgrimsfrågan som man menar bygger på gärningar, dvs katolsk grund, att man på något sätt genom sitt vandrande tror att det ger poäng i himlen. Man nämner också att pilgrimsvandrandet är intimt förknippat med helgongravar och därmed med dyrkan av helgonen.

Inom Svenska kyrkan tror vi också på tron allena och vi dyrkar inte helgonen. Men vi verkar inte ha samma behov av att markera ut allt som kan tänkas leda fel i vår tro. Vi har tagit till oss pilgrimstanken, inte för att blidka Gud utan för att vårda vår kropp och samtidigt ge oss tid och ro att söka Gud.

Själv ser jag på pilgrimsvandrandet ungefär som på korstecknet, det är adiafora, dvs yttre ting som inte har med vår tros grund att göra direkt. Man kan ha det och vara utan det.
Men jag känner lite gäsp inför frågor som WWLD, What would Luther do?

En av deltagarna i Mittnordenmötet berättade ifrån Lutherska världsförbundets generalförsamling för en tid sedan, att de riktigt små lutherska kyrkorna höll hårt i Luther. Det är som att ju mindre kyrkorna är, desto viktigare blir Luther för dem. De verkar ha ett väldigt stort behov att identifiera sig som lutherska.
Det har bevisligen inte vi i Svenska kyrkan. Vi håller med om alla lutherska grundsatser, Jesus allena, tron allena, Skriften allena osv. Men jag känner mig liksom många andra svenska präster idag mer som evangelisk-katolska eller "svensk-anglikanska" än evangelisk-lutherska. Det är viktigare att tillhöra den stora kyrkofamiljen än att vi snävar in oss på det typiskt lutherska.

Det finns en risk med lutherdomen att den på något sätt lämnar den kristne efter att hon har fått frid med Gud genom tron. Jag menar att det är ju liksom först då det börjar. Vår kyrka betonar sällan vikten av att Okey, nu är du med på tåget, då kör vi! Alltså att vi behöver fortsätta söka Gud för att växa till större Kristuslikhet. Kristen tro blir så lätt, för oss präster i alla fall, en fråga om att hålla våra predikningar, döpa, viga och begrava och dela ut nattvarden. Vi är nöjda bara människor tar emot de tjänsterna. Alltså det objektiva, medan vi lämnar det subjektiva därhän, vårt liv i Kristus och hur vi kan se Guds vilja och väg i våra liv. Jag menar att att kristenlivet inte handlar om att jag skall leva ett rituellt liv i kyrkan utan om att bygga en kyrka i mitt inre där Kristus kan bo. Det handlar om att älska Gud och göra gott mot människorna, djuren och naturen.
Med eller utan Luther.

Bilgrimsfärd

Tidigt åker vi från Härnösand och färden går från kust till kust mot Trondheim.
GPS:en har siktet inställt på Nidarosdomen
och talar i god tid om när vi skall svänga åt något håll.
Det näst sista kommandot är Sväng höger!
Bilen glider upp emot den majestätiska domkyrkan,
och GPS:en förkunnar: Ankomst!

Vi logeras i pilgrimsgården vid Nidälvens strand och får ett varmt mottagande till Mittnordenmötet, träffen mellan våra nordiska lutherska grannstifts ledningar.
Ja hela Trondheim bjuder på sol och värme.

Biskop Tor Singsaas talar om pilgrimsvandringen som en träning i umgänge med okända människor som Gud skickar i vår väg, och om mödorna under vandringen och det tålamod som behövs för att orka nå målet.
När de gamla pilgrimerna äntligen kom fram till Nidaros, fick de inte kliva rakt på in i domkyrkan, det mål som de så länge hade gått mot och längtat till. Nej för att lära sig ännu lite mera tålamod, och för att verkligen besinna att de nu stod inför resans mål så skulle de först gå tre varv runt domkyrkan. Sedan kunde de gå in och be vid den helige Olavs grav.

Jag tror vi har nåt att lära där, att sikta, gå och gå och till sist nå.
Vi ska ofta liksom ha hela kittet på en gång, snabba kickar, nya upplevelser.
Sen zappar vi över till nästa grej. Pang på.

Vi snabba tiders bilgrimer går följaktligen bara ett varv runt kyrkan.
Sedan stiger vi in i dunklet för en kort aftonbönsvandring genom kyrkan.

Vilken öppen och andefylld böneplats!
Vilken stillhet, helighet, närvaro.

Och bönen bara väller fram
och tårarna spränger.

-Gud..!

Rönnbär!

Känner ikväll doften av rönnbärshöst.
Och förs genast tillbaka till min barndoms höstar i Tärna.
Blåsten, det brandgula fjället, och rönnbären!

Vi letar rätt på en stor kvanne, en angelica,
fast så fina ord kan bara Pappa.
Vi är ute efter blåsrör, Björn och jag.

Jag tar fram kniven,
som jag har fått av Pappa,
och skär mig ett blåsrör lagom långt och tjockt.

Sen gäller det att skaffa ammunition.
Rönnbär!
Björn klättrar upp i en rönn och böjer dess klasar tills jag når dem.

Vi repar fickorna fulla med bär
och ger oss sedan ut på jakt.
Allt beskjuts, det gäller att sikta noga.

Smaken.
Besk, syrlig och röd,
fast ändå frisk.

Det är höst och blåst.
I Tärna.
Med Björn.

St Martin in the Fields

London i förrgår.
Jag mer eller mindre råkar hamna där på Trafalgar Square.
Sven-Erik föreslår att vi ska gå dit. Där finns något att se säger han och syftar på en stenskulptur. Vi kommer in på torget och kikar upp emot den skyhöga Nelsonstatyn. Den stolte segraren vid slaget vid Trafalgar står där högt över oss andra och minns sin triumf. Men det är inte den statyn som min käre stiftsdirektor vill visa, utan en annan. Så vi går vidare. Lördagseftermiddagen är solig och varm. Torget myllrar av folk. Många ungdomar sitter och softar under Lord Nelson, andra demonstrerar eller gör något annat publikt. Några asiatiska killar i rullstol uppför en dans till häftiga trummor. Vi kryssar oss fram genom folkmassan till en kyrka alldeles vid torget och går uppför trapporna till dess ingång. Där, nära porten under tak bakom pelarna, står Sven-Eriks stenskulptur. Jag stannar till. Under ett omedelbart moment av andlös tystnad, ja närmast helighet, fångas jag av anblicken av en ca 1½ m hög stenskulptur.

Kyrkan är St Martin-in-the-fields, en kyrka som jag ofta har hört talas om men aldrig förut besökt. På kvällen kommer jag tillbaka dit för att gå på en konsert i kyrkan. Jag kommer i god tid och plockar på mig allehanda broschyrer om församlingens verksamhet. Slår mig ner och läser, och då börjar det gå upp för mig varför jag så väl känner igen namnet. Det handlar om all musik som produceras i kyrkan, särskilt av Academy of St Martin in the Fields och dess berömde grundare Sir Neville Marriner. Men även idag satsar man på en rik konsertverksamhet som fundraising och outreach i församlingen. Kvällens konsert kommer dock inte att handla om Sir Neville eller hans orkester. Jag har helt enkelt lockats av handaffischen som jag fick några timmar tidigare, och som utlovar Vivaldis årstiderna och annat mumsigt av Bach, Händel, Pachelbel, Vivaldi och Mozart.

Det är ännu en stund kvar innan konserten börjar. Jag läser vidare i mina broschyrer och fascineras mer och mer av denna församling. Inte för att jag vet om den i verkligheten lever upp till något av det som den presenterar eller säger sig vilja vara. Men jag blir glad när jag läser St Martins programförklaring :

Mission Statement
St Martin-in-the-Fields exists to honour God by being an open and inclusive church that enables people to question and discover for themselves the significance of Jesus Christ.

Den nuvarande kyrkan är snart trehundra år och anlades redan på Henrik VIII:s tid för att hindra landsbygdens smutsiga folk från att på söndagarna komma alltför nära kungens nejder med sin lortighet, trasighet och sina smittor, utan ge dem en kyrka som höll dem kvar "in the fields". Och jag förstår att denna anrika församling med sitt kanoncentrala läge mitt i London inte bara bjuder på vacker musik, utan också tvärtemot King Henry's intention försöker nå de utsatta. Varje söndag morgon öppnas St Martin's dörrar för de hemlösa, så att de får komma in och sova några timmar i kyrkbänkarna innan gudstjänsterna börjar.

Skulpturen vid kyrkporten kommer för mig, och jag nickar. Jag inser att inspirationen ännu lever från S:t Martin av Tours, den hedniske soldaten som på 300-talet rördes av åsynen av en fattig man. Martin klöv sin mantel i tu och gav den ena delen till den frusne stackaren vid vägen. På natten efteråt uppenbarade sig Kristus för honom i den fattiges tiggarens gestalt, och Martin förstod att han måste följa Kristus och bli kristen. Detta ledde till Martins omvändelse. Idag har den gamla vördnadsvärda kryptan byggts om till ett inbjudande församlingscafé, som fungerar som träffpunkt och som konktaktyta mellan församlingen och staden. Man presenterar sig som The church of the ever open door, alltså den ständigt öppna dörrens kyrka.

Min fascination ökar ju mer jag läser och ser. Spännvidden mellan de högklassiga konserterna och den diakonala hjälpverksamheten. Viljan att därigenom, liksom i allt, representera Kristus. Öppenheten för såväl tradition som nutid. Högklassig konstmusik och sovstuga. Precis som barnet vid ingången.

Och så börjar konserten och därmed min höjdarkväll i London. Jag släpper alla mina teologiska tankar och fångas helt av musiken. Ikväll musicerar en stråkensemble på 16-man, eller ska vi säga 15 kvinnor plus en man. De heter The Belmont Ensemble. Och dom knockar mig direkt. De framför barockmusik men en musikantisk fröjd och finess som överträffar allt jag tidigare har hört när det gäller Vivaldis årstiderna, Bachs konsert för två violiner, Pachelbels Kanon och en hel del annat. Musikern i mig vaknar och jag bara blåstirrar på cellisterna, lyckostarna.

Kvällen knyter samman hela veckans möte med England, med anglikanska kyrkan och dess inkarnationella väsen. Ja, inte dess internationella utan dess inkarnationella väsen. Bländad av den himmelska musiken snubblar jag ut ur kyrkan, helt övertygand om det översinnligt sköna. Men i lampljuset utanför porten blir jag varse den talande skulpturen. Jag läser runt det fyrkantiga stenblocket: In the beginning was the Word. And the Word became flesh and dwelled among us. Och ovanpå stenblocket höjer sig ett nyfött barn ur klippan.

Inkarnationens kristendom: Gud som är den högste av höga och omgiven av himmelsk renhet, skönhet och musik, kommer ned till oss i ett nyfött barns gestalt för att visa varje liten människa hur oändligt värdefull hon är.

Hade jag haft någon med mig denna kväll,
så hade jag inte någonting kunnat hålla tillbaka mina tårar.

Resa till Lincoln

Nu är jag hemma igen efter en fullmatad englandshelg. Åkte med biskop och stiftsstyrelse till vårt vänstift Lincoln Diocese inom anglikanska kyrkan. De tog emot oss med öppen famn och visade oss runt i den enorma katedralen, tog oss ut i den urgamla staden och förde oss upp och ner genom gator och gränder liksom genom årtusendena. Vi pratar romartiden här. Romerska bågar och husväggar finns kvar. Resten är medeltida, åtminstone uppe på krönet runt katedralen.

Vi fick värdefulla samtal med stiftsledningen och även besöka församlingar i Mablethorpe och Boston. Också här togs vi emot av systrar och bröder. Det kändes tydligt. Jag tror den här resan blivit en ögonöppnare för vår styrelse när det gäller ekumeniska relationer. Kul var det också att en av vårt stifts församlingar, Frösö församling samtidigt gjorde församlingsbesök i Stamford tillhörande Lincoln stift. Den här vänstiftskontakten kan komma att bli mycket givande för oss eftersom det är nå lätt att ta sig dit och därifrån och hit. Men vi ska fördenskull inte minska på intresset för Sydafrika och Slovakien. Vi behöver alla varandra tror jag.

Innan hemfärden hann vi också med ett besök i Svenska församlingen i London, där kyrkoherde Mikael Persson tog emot och berättade om församlingens historia och nutid, dess betydelse för londonsvenskarna. Jag kanske minns fel men jag tyckte han sade att det finns 15 - 16.000 svenskar i London. För många av dem är Svenska kyrkan en viktig kontaktpunkt, ett viktigt ankare.

Sist jag var där var dagen då USA startade Irakkriget. Det var på min födelsedag 2000 och även Storbritannien gick ut i kriget. Nu när vi var där fick jag höra president Obama förkunna att kriget i Irak nu är slut.
Tro det.
På altaret i Ulrika Eleonora kyrka står det Gud är kärlek.
Vi kan behöva påminna oss det när de stora skramlar med vapnen.

I morgon ska jag berätta om min höjdarkväll i London.