30 april 2013

Bloggar-Dag en vända till

Tack för alla synpunkter som kommit in efter mitt inlägg om Dag Sandahls bloggande!
Innan jag svarar er vill jag säga, att jag inte tycker om anonyma kommentarer.
Stå för den du är, vad du än tycker! Annars känns det oärligt. 
Jag kommer i fortsättningen att radera anonyma kommentarer.
Nu till era synpunkter. Jag väljer att skriva ett nytt inlägg i stället för att fortsätta på kommentarsfältet.

Många av er som skrivit kommentarer verkar känna broder Dag och kan säga: ”Ja men han är ju så där. Vi vet ju alla hur Dag skriver.” Jag gör det inte, och de flesta i vår kyrka som beskådar hans framfart känner honom inte och har därför ingen anledning att urskulda hans buffliga självgoda stil. Men just eftersom jag inte känner honom, bör jag självfallet heller inte ge honom några råd om att lämna kyrkan eller annat. Så det var fel av mig.  Som Andreas H säger: ”Det vore ju puckat om folk både till höger och vänster lämnade SvK på grund av varandra.”  Jag vill naturligtvis inte att någon enda ska känna sig tvingad lämna sin moderkyrka. Men för mig som inte känner bloggaren ifråga kommer frågan ändå osökt: Varför ägnar han sig i inlägg efter inlägg åt rent raljerande och, som i inlägget om biskopen i Härnösand, åt rena otidigheter? Och hur kan han dessutom förbli så påhejad och beundrad för det? Det går inte ihop för mig. Jag vidhåller att ni inte tjänar några röster för Frimodig kyrka genom den flatheten mot honom.
Nu vill jag kommentera en del av det ni sagt.

Lars och Gunvor: DS är säkert en arbetsmyra i vingården om man kan säga så. Han verkar ha stor kapacitet. Jag har inte velat påstå något annat. Sen måste jag visst förtydliga, att jag har flyttat till Kalifornien, eftersom min fru har fått en tvåårig tjänst som diakon inom Svenska kyrkan i utlandet med placering i San Francisco och att jag själv i samband med det har gått i pension.

Torbjörn: DS har förvisso en vass penna och älskar att analysera och dra slutsatser. Men märker du inte att det nästan alltid handlar om att förlöjliga andra människor, typ Helle Klein eller biskop Tuulikki? Jag borde väl känna mig hedrad som har bevärdigats ett med alldeles eget förlöjligande blogginlägg av honom, men jag blir bara sorgsen. Tycker det är tråkigt att han inte vill gå in i ett samtal utan tjuvnyp, utan väljer ironi och raljerande i stället i stället för respekt för sin motpart. Tyvärr rann sinnet på mig, så att jag skrev elakheter jag med. Jag erkänner det och tycker inte det var det bästa jag har skrivit. Men att sätta det i system utan att någonsin ta tillbaka något eller ångra de sår man med sitt tal eller skrivande tillfogar människor, det upplever jag inte rätt. Ironier skapar aldrig förtroende! Eller..?

Sedan, bäste Tobbe, så hoppas jag du tror mig när jag säger att jag blir ärligt glad om du ha framgång i Hertsökyrkan. Under ditt ledaransvar har tydligen den lilla kyrkan blivit en härd att värma sig vid. Sen vet du att jag inte delar din teologi helt, men det har jag aldrig gjort.
Under mina år som stiftsanställd har jag fått möta Church of England något. Jag har fått intrycket att de är mer accepterande mot oliktänkande än vi i SvK. De kan se med humor på sig själva och att kyrkan inrymmer en mångfald traditioner:
Konservativt högkyrkliga – High and dry,
Liturgister – Smells and bells,
och mer evangelikala grupper – Happy clappy...

Den grundsynen av mångfald och acceptans tycks ännu inte ha rönt någon vidare framgång i Sverige. För oss är det tydligen väldigt viktigt att i vår vilsenhet vara väldigt politiskt korrekta och känna av vinden. Och inte konstigt egentligen, eftersom vi har varit en påtvingad enhetskultur i åtminstone femhundra år. Vårt nya mångfaldssamhälle ställer oss kyrkliga inför stora och helt nya utmaningar. Men vi måste vara tålmodiga!

Anonym: Jag håller helt med om att radions och tevens gudstjänster liksom många församlingsgudstjänster har blivit väldigt urvattnade med åren. Om jag är på resa och inte har tillfälle att gå till kyrkan en söndag, så blir jag oftast besviken när jag slår på radion eller teven. Allt är så tillrättalagt och ofarligt, att det luktar performance mer än dramatisk liturgi och äkta tillbedjan. Vi har ju världens bästa budskap att gå ut med: Att det finns nåd för syndare och glädje bortom graven. Varför sticka under stol med det!? Jag menar på intet sätt att vi skall frångå det. Tvärtom!
Min poäng ligger i att jag inte tror på DS:s bloggmetod att förlöjliga sina teologiska motståndare och vägra ett ödmjukt samtalsklimat mellan jämlikar på sin blogg.
Och jag vill utmana er i Frimodig kyrka att för trovärdighetens skull våga ta spjärn mot er banérförare DS och hans metoder. Fler än jag skulle ta er på allvar och till och med bli intresserade, om det inte vore för den raljanta och förment överlägsna tonen i hans framträdande som talesperson. Fler nomineringsgrupper har gått på huvudet på grund av en alltför tongivande och oklok företrädare. Se bara på POSK i Härnösand. Inför höstens kyrkoval finns nu där ett enormt demokratiskt underskott efter POSKs kollaps.

5 kommentarer:

  1. Det var väl på tiden att någon sjöng ut när det gäller Bloggardag. Men visst var du alltför vass med det där om att lämna Svenska kyrkan och om att han borde ägna sig åt församlingsarbete. Det senare gör han säkert med den glädjen, och han lär också vara duktig. Vi får väl sedan bara hoppas att framgångarna inte beror på samma sorts exklusivitetstänkande som återfinns på bloggen. Man kommer ju ganska långt på att intala folk att de är bättre än alla andra och att bara de har den rätta läran.
    Jag läser Dagbloggen för det mesta, men inte alltid. Men jag har sedan jag arbetade i Växjö stift 1993- juli 1999 sett hur Dag har agerat på olika håll. Det mest skrämmande var nog det drev som gick på hans blogg vad gäller förre biskopen i Växjö stift som ville ta tag i Dags vulgära uttalanden på kyrkomötet inför två FiSk- damer. Det är säkert så att det finns personer som är rädda för honom i hans närhet. Det är obehagligt med människor som anmäler andra hit och dit. För det är ju det som händer. Och så har han ju alltid fanclub-svansen med sig.
    Jag har själv två gånger ställt frågan till hans nuvarande biskop om hur han kan få fortsätta på bloggen som han gör. Dock utan att få svar. Om detta beror på att biskopen ifråga inte anser att det är värt att bemöta mig (tidigare rektor på en folkhögskola i Växjö stift) eller om han struntar i Dag, eller om han är rädd för honom vet jag inte.
    Om Dags sätt att agera framstår som "jordens salt" för några, då ber jag Gud bevara mig för jordens salt. Människor som inte är präster hade nog blivit rekommenderade att söka hjälp för sin ständiga kränkthet och sina utfall, men man har tydligen en annan syn på prästerskapet.
    Sedan vill jag inte på något sätt försvara Helle Klein och hennes DDR-stuk, för det är lika förskräckligt!
    Du gjorde rätt som kritiserade, men kritiken var för hård och alltför drastisk. Men någon borde sätta gränser! Det är vi många som har tyckt länge.
    Lisbeth Beselin

    SvaraRadera
  2. Kort info. Alla anonyma är inte anonyma, bara mindre datorkunniga. Jag undertecknar alltid inlägg med mitt namn. Såväl på den här bloggen där jag blott skrivit en gång tidigare som på andra bloggar. / Magnus Olsson

    SvaraRadera
  3. Bra Jan! Det är en sak att hysa åsikter, en annan hur vi väljer att framföra dem. Church of England låter som en fin förebild för oss svenskar i ankdammen.Tack för din klokhet!
    Kerstin Klintberger

    SvaraRadera
  4. Jan!
    Roligare läsa detta inlägg. Och glad blir jag för att du tog tillbaka uppmaningen att lämna svenska kyrkan. Också jag vill vara kvar och även om jag - precis som Dag - kan vara kritisk mot mycket som nu framträder i svenska kyrkans namn så kan man likväl vara ytterst lojal mot det man på djupet upplever som svenska kyrkan. Läs bara inlägget "gudstjänstglädje" på Bloggardag för några månader sedan. Själv går jag i kyrkan exakt varenda söndag jag är ledig - det är en akt av betydande vardags(="söndags"!)lojalitet.

    Uppenbarligen känner jag mig själv tilltalad av dina ord om/till Dag.

    Vad sedan Dags ironier beträffer så ser jag på det på följande sätt:

    De skriverier han råkat ut för från Seglora Smedja och Helle Klein är enligt min ringa mening inget mindre än en medveten förföljelse. När man utsätts för dylikt och inte får gehör för sina svar så är en utväg att ta till ironin som vapen. Dels utgör det ett skydd att gömma sig bakom och dels kan det tjäna till att slå hål på motståndarens argumentation.

    Vad biskopen i Härnösand beträffar så skrev hon på sin Blogg om att Dag spyr galla över svenska kyrkan. Det är faktiskt inte sant. Biskop Koivonen-Bylund borde vara sanningsenlig och istället säga vad det handlar om: hon gillar inte hans teologi och kyrkokritik. Dag har under flera årtionden skrivit tiotals böcker. Dom är fyllda av kyrkohistorisk kunskap och pastoralteologiska insikter. Men spyor? Nej.

    När Koivonen-Bylund tog till dessa uttryck och försökte anknyta till Dags eget språkbruk genom att skriva om "finnar i rumpan" då råkade hon bara ut för det som de flesta lärde som barn: Den som sig i leken ger får leken tåla. Dags inlägg om de fyra möjliga tolkningarna av dessa biskopsord står sig fortfarande som en höjdare i humorgenren.

    När jag själv under åren råkat ut för liknande (OBS! "liknande" - inte exakt likadana, vare sig till innehåll eller omfång) då har jag aldrig sett någon annan möjlighet än att skratta med.

    I din förra blogpost i detta ämne skrev du också med hänvisning till mig om att språkfrågan är en fråga om "hyfs". Naturligtvis, säger jag.

    Men nu är det så att om än våra biskopar och kyrkopolitiker är aldrig så hyfsade så bedriver dom likväl en kyrkopolitik som stora grupper inom svenska kyrkan upplever som ett medvetet och riktat förtryck. Nämligen fr a de grupper av låg- och högkyrkliga m fl som förenas av sina tvivel på 1958 års ämbetsreform (sk "kvinnoprästmotståndare"). Det finns både ett strukturellt förtryck (kyrkoordningens paragrafer om vad som krävs för vigning, kyrkoherde- ovh biskopsroller) och ett personligt förtryck (enskilda kyrkoarbetare ges inte tjänster som dom utan vidare vore berättigade för) och detta drabbar även stora skaror lekmnän, vanliga kristna, som blir utan fr a de präster de känner förtroende för och blir därmed alltmer marginaliserade och utstötta i kyrkan.

    Och detta förtryck sker under en ytterst hyfsad täckmantel.

    I min bokhylla har jag en bok som heter "Sovjetunionens roliga historia". Fylld av de förtrycktas skämt om sina makthavare. Kanske är skämtet, ironin och det grova språket också de kyrkligt förtrycktas utväg och vapen.

    SvaraRadera
  5. Det finns en sak som ni har gemensamt du och Dag. Ni talar om varandra men inte med varandra./Sven-Åke Nilsson

    SvaraRadera