Farväl till jakten

Jag har gjort något historiskt idag.
Nämligen sålt min älgstudsare.
Är således vapenlös ikväll för första gången på 28 år.

Köpte geväret, en Husqvarna kaliber 30-06, av Kalle Edling i Fredrika efter min lyckade start som älgjägare 1981. Det hela började så här.
Som nykommen kyrkoherde i Fredrika insåg jag att det inte gick att prata med folk om något annat än älgjakten på höstarna. Det var liksom ingen idé att starta någon församlingsverksamhet förrän jakten var över, dvs runt allhelgona.

Våra första umgängesvänner i byn blev Leif och Margot.
Leif var polis på orten och tyckte tidigt att jag borde ta älgskyttemärket.
Jaja, varför inte, tänkte vapenvägraren Jan. Det är ju skillnad på folk och fä.

Det var då ganska lätt att få vapenlicens. Man behövde fyra godkända serier på stående älg på älgskyttebanan. Och godkänt på ett teoriprov.
Sagt och gjort. Leif tog med mig till skutbanan och gav mig en bok.
Efter en månad var båda proven klara.

Och när jakten började den hösten, fick jag följa kyrkvaktmästaren Curt-Iwan till skogs med hans jaktlag och en lånad bössa. Den dagen slutade med att jag fick fälla en fjoling som kom instormande på passet med en hund efter sig.
Min allra första dag i älgskogen!

Detta gav mig blodad hand kan man säga.
Så under vintern som följde förhandlade jag mig till en plats i skogvaktaren Arms jaktlag.
Och när nästa jaktsäsong inföll, 1982, hade jag både jaktlag och eget vapen.

Leif kände till gubben Kalle Edling på ålderdomshemmet. Han hade deponerat sitt jaktvapen på polisstationen, och det var till salu. Jag sökte upp Kalle och frågade om jag fick köpa geväret.
- Är det ett bra vapen, frågade jag.
Gubben såg på mig med plirande ögon.
- Ja, inte är det nåt fel på bössan. Då beror det mer på vad som finns bakom kolven...
Jag fick köpa hans studsare och utrustade den med ett kikarsikte som min stolte far gav mig.

Och när jakten började -82 var jag med.
På andra jaktdagen fällde jag en kalv, och på fjärde jaktdagen kom stortjuren.
Då hade jag Pappa med mig i skogen. Han fotade och jag sköt.
Det började med att nån sköt i såtens bortre ända, och sa på radion att han hade påskjutit en tjur. Men den stack till skogs. Sen hördes skott hos min passgranne, och kort därefter hördes brak av kvistar på andra sidan vägen, där jag satt med jaktradion i örat.
Jag upp med geväret och lämnade radion till Pappa.
En stor älgtjur såg mig när han skulle passera vägen, vek av och sprang längs med vägen, och sen korsade han vägen c:a trettio meter från mig. Jag gick ned på knästående, tog sikte och Pang!
Älgen knäade i skottet, det såg jag. I övrigt såg jag bara ragg i kikaren. Tjuren stack till skogs och var borta. Men när senare jaktlaget sökte igenom området hittade hundföraren älgen död inte långt från mitt pass och med endast en kula i kroppen.
Det visade sig att det var en 21-taggare.

Alla var lika förvånade som jag.
Pappa var stormförtjust och for hem och larmade hustru och barn:
- Kom, Jan har skjutit en stortjur..!

Efter denna nybörjartur, har det blivit en mer måttlig jaktlycka. Det blev inte mer jagat i Fredrika, för 1983 hade vi redan börjat på missionärskursen i Uppsala och kom inte åter till Sverige förrän 1987 och då till Umeå.
I Umeå kom jag med i ett personaljaktlag inom Umeå kyrkliga samfällighet som jagade med Träskliden-Grisbacka jaktvårdsområde halvvägs upp mot Botsmark. Det var ett härligt gäng. Jag jagade med dem i flera år, också under Luleå-tiden.

När jag sedan flyttade ner till Högsjö, kom jag rätt snart med i Nordansjö-Dals jaktlag med Christian Hardeljung som jaktledare. Dvs en urjägarnas urjägare och jaktskrönornas mästare. Med hans gäng fick jag flera roliga stunder,
men också underbara stilla morgnar ensam på mitt pass med utsikt över Högsjö kyrka.

Sista älgen jag fällde var en kalv. Då kände jag att det inte var lika roligt som förut. Jag tyckte synd om kalvstackarn. Och jag hade mer och mer känt nervositet över de obligatoriska jaktproven. Varje augusti blev förstörd av oron inför skjutprovet. Och sen blev det ett stress i att jag inte kunde vara med och jaga som jag borde under helgerna.
Så sporten miste sin tjusning.

Jag slutade som älgjägare för två och ett halvt år sedan, och det enda jag har saknat sedan dess är kamratskapen i jaktlaget och förstås älgköttet i frysen.
Mer och mer har beslutet mognad fram att helt sluta och alltså sälja mitt vapen.

Och idag kom han, min köpare, med ny vapenlicens klar och utskriven.
En sista gång fick jag klappa om min kära gamla 30-06:a,
och sedan räckte jag över den till den stolte nye ägaren och kollegan L.

Skönt.
För det är ett enormt ansvar med ett dödligt vapen.
Nu slipper jag det.
Var sak har sin tid.

Jag har blåst eld upphör.
Jag har gjort patron ur.
Och tagit farväl av älgjakten.