Inger!!

Vi saknar dig, Inger!
Hela kyrkan saknar dig.
Och du finns inte längre kvar.

Jag är i Uppsala på internationell arbetskonferens.
Många vänner möts, men vi ser inte dig.
Många röster hörs, men inte din.

Här på hotellet nåddes jag 061124 av dödsbudet:
Död med din dotter i bilkrasch i Egypten.
Död med din dotter, men din man överlevde.

Satt ikväll och pratade om dig med mina vänner från Luleå stift.
Vi kände ett och detsamma: Du fattas oss, Inger!
Fast vi vet att du aldrig ville stå i centrum.

Ditt ljusa ansikte,
din ärliga förtröstan,
speglad i dina glada ögon.

Din långa erfarenhet i vår kyrka.
Dina otroliga kontakter åt höger och vänster, åt nord och åt syd.
Din självklara auktoritet i bönhus och katedral.

Ditt varma, lugna sätt att argumentera:
-Hur vore det om vi tänkte så här..?
-Jag tänker att man kanske också kunde göra så här...

Och din aldrig sviktande glädje och tilltro till det goda.
Vem skall nu bära den vidare?
Vem ska nu ge oss andra råd?

Du var den mest erfarna, den mest meriterade bland oss internationella handläggare.
Efter dig famlar vi och trevar efter riktningar: Hur skulle Inger ha tänkt?
Hela tiden i smärtsam saknad.

Fast å andra sidan, varför skulle du komma tillbaka?
Du sitter säkert på ett moln buret av himmelsk lovsång och funderar:
Du Gud, tänk om vi kunde göra så här..?