Jesuspärlan?

En kvinna som jag känner är med i en Frälsarkrans-grupp i sin församling.
Då jag frågade henne hur det var och vad det gav, svarade hon:
- Jo det är bra, men jag saknar en Jesuspärla i Frälsarkransen.
- Men det finns ju en gudspärla, anmärkte jag. Eller hur? Jesus är ju en del av Gudomen.

Denna lilla ordväxling fick mig att börja reflektera kring vår syn på Gud och Treenigheten.
Förstå mig nu rätt.
Jesus är min vän den bäste. Det har han alltid varit.

Men det finns en förkunnelse hos främst evangelikala som faktiskt ersätter Gud med Jesus.
EFS har lite av det och defininivt den mer självsäkra kristna högern.
Det är som om Gud inte längre behövs.

Förkunnelsen mynnar ut i Jesus. Jesus han är svaret, fast man glömt bort frågan.
Bönerna riktas enbart till Jesus. Inte ens till Jesus Kristus.
Och sånt får håret att resa sig på mig.

Jag menar att risken finns att all troserfarenhet blir begränsad,
om vi låter all vår gudserfarenhet handla om vår relation till Jesus.
Gud är så mycket mer. Livet rymmer så mycket mer.

Och ändå vet jag mycket väl Paulus ord om att Gud har sammanfattat allting i Jesus Kristus.
Eller Jesu egna ord: Jag och fadern är ett. Osv.
På ett sätt är synsättet helt förståeligt. Varför finns det ingen Jesuspärla i Frälsarkransen?

Men hur kär för mig min Jesus än är, så representerar han bara en del av Guds väsen.
Det finns sidor hos Gud som inkarnationen inte kan förklara. Guds obegriplighet och nyckfullhet, teodicéproblemet, Gud som både manligt och kvinnligt, t.ex.

En alltför stor betoning av Jesusgestalten tror jag kan leda till en osund relation till Gud.
Guds höghet och outgrundlighet blir trivialiserad och ersatt med en låtsaskompis som alltid till slut motsvarar våra önskningar och synsätt. Det går alltid ihop på något sätt.

Eller när vår förkunnelse och tillbedjan inskränks till att handla om vad Jesus gjort och vad Jesus vill och vad Jesus kan. Då reser jag numera borst. För det är så oerhört lätt att predikan blir en projektion av våra manliga idéer. Historien visar det alltför väl.

Gud är större, säger muslimerna.
Gud är större, säger lundabiskopen. Och det är sant.
Om vi gör Gud alltför antropomorf, förlorar Gud sin helighet, sin transcendens.

Gud är inte en man, vilket är faran med en oreflekterad Jesustro.
Gud är mer än man och kvinna, även om Jesus från Nasaret var en man.
När vi tillber Gud måste vi därför rikta oss till den över våra genusdebatter upphöjde Guden.

Gud är inte en kvinna, men de bibliska språkens ord för Ande är femininum.
Den nicaenska trosbekännelsen bekänner tron på Anden som en som föder liv:
... och på den heliga Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern och Sonen...

Gud som den outgrundlige Skaparen, den Inkarnerade och den Livgivande guden.
Gud som Fader, Barn och Moder.
Här nånstans landar min tro.

Och det gör inte Jesus mindre.
Jesuspärlan
i mitt inre.