Domkyrkoprojektet del 1

Dagens gudstjänstbesök i Härnösands domkyrka ger syn för sägen att nu har dom börjat. Kyrkan känns mindre och intimare på något sätt. Altare och präst är lite närmare oss än vanligt. Ja frågan är om inte Gud också är lite närmare oss idag..?

Det handlar om domkyrkans ombyggnad. Den inleddes officiellt för två veckor sedan, då jag en måndagmorgon såg en lastbil gunga iväg med fyra kyrkbänkar baktill på flaket. Domkyrkan skall renoveras, byggas om och förhoppningsvis även byggas till. Och nu har arbetet uppenbarligen inletts.

Vad jag ser är detta: De fyra första bänkraderna på båda sidor är avlägsnade för att ge plats åt ett tillfälligt utrymme för koret på golvet väster om predikstolen. Dit har altare, ambo, präst, diakon och kyrkvärd flyttat. Alltså närmare oss i bänkarna.

Kororgeln är borta. Den har visst sålts till en församling i typ Ystad, Skåne, så den ser/hör vi inte mer. Jag tänker med en viss saknad på dess snurrande cymbelstjärna, som särskilt Alexandra P använde under ståverserna. Men på något sätt ser det ändå inte tomt ut där framme. Det ser bara ut som det var tänkt en gång och som det såg ut i min ungdom. Jag minns att flygeln rullades ut och in i koret genom den öppning där kororgeln nu stått. Och i mitt inre spelas minnesfilmer upp.

Walle, dvs klasskamraten och den briljante pianisten Lennart Wallin och jag och kanske någon till sitter runt flygeln där bakom kororgelns plats och spelar, då helt plötsligt domprosten GW kommer inrusande i kyrkan och skäller ut oss efter noter för att vi har lämnat hela domkyrkan olåst. Någon av oss har fått en nyckel, troligen är det jag, eftersom jag tar orgellektioner för domkyrkoorganisten. Och nu har kyrkvaktmästaren ledsnat på att domkyrkan så ofta är upplåst om kvällarna så att han har ringt domprosten. Jag ser den strame prosten GW stå där högröd i sitt värdiga ansikte under en uttrycksfull monolog. Vi ska minsann vara innerligt tacksamma över att vi överhuvudtaget får disponera en nyckel, och om vi inte sköter det förtroendet så kommer vi att förlora det. Amen.
Vi hukar bakom flygeln och nickar och ber om ursäkt och det ska aldrig hända mer. Lovar. Sedan fortsätter vi att öva på Rachmaninoffs pianokonsert på flygel och cello.
Detta minne sitter nu smäck i öppningen där kororgeln stått.

Så småningom skall en tillfällig vägg sättas upp väster om predikstolen och arbetet påbörjas öster därom, alltså framme i koret. Då blir kyrkorummet ännu mindre ända fram till första advent 2011 då domkyrkan skall återöppnas i sin helhet.
Det blir spännande. Jag lär återkomma.