Förebud

Det hela går så fort, men är oerhört vackert och så starkt som om det betyder något.

Det hörs högt och gällt. Ljudet kommer plötsligt och från mycket nära håll.
Ett ödesmättat rop ungefär som storlommens, från andra sidan bäcken bara.
En trumpetande härold, typ. Eller två. Ropet är två toner med en kvarts intevall.
Vi stannar av i våra sysslor och ser på varandra. Sen börjar vi smyga över bron till andra sidan.

- Dom måste vara på Wiks äng! Och vi som inte har sett eller hört tranor på hela sommaren.

Vi smyger fram ur lövverket och ser ut över den vackra utsikten ner mot sjön.
Jajamen. Ett vakande föräldrapar spatserar där med två ungar mellan sig, ivrigt betande. Ungarna i princip fullvuxna men ljust beigegrå.

Andlöst står vi och ser på familjen. Då de ropar hör jag att ena fågeln har den lägre tonen och den andra den högre. Men ropen kommer så tätt att man kan tro att de kommer från samma fågel. En mycket stark trumpetfanfar. Tadaa! i en klockren kvart, fast ödesmättad och uppfordrande.

Luften står stilla. Fanfarerna fyller hela byn.
Vad vill de säga? Och varför skrika ut åt räven att de är här..?

Känslan. Inte förväntansfull som talgoxen i snösmältningen.
Inte kär och svartsjuk som bofinken i maj.
Inte trolsk som göken om försommaren.
Inte hemmapratig som flugsnapparen efter midsommar,
utan som det överraskande och lite skrämmande första startutropet i avgångshallen.

-Oj, det är visst dags. Nu måste vi visst säga hej då...

Och medan den känslan far igenom mig, blir vi upptäckta av tranorna. De börjar taxa ut längre ned på ängen för att sedan på en given signal slå ut sina vingar och lätta från ängen.

-Hallå! Synd att vi inte fick längre tid tillsammans. Tack ändå för i sommar. Roligt att ni kom förbi. Hej då. Sköt om er. Flyg försiktigt! Hejdå...

Sakta, sakta lyfter fyra jättefåglar med långsamma, värdiga vingslag bort över sjön och försvinner ur vår åsyn.