Skolan

Min pappa var lärare. Hans syskon likaså. Liksom deras mor. Båda mina syskon är lärare, och själv trodde jag länge att jag också skulle gå lärarbanan.
Jag tror jag kan säga att min släkts lärare gjorde vad de kunde för att det skulle bli roligt för eleverna att lära sig det de skulle och att ställa upp för dem. Men enligt det gamla sättet att tänka skola så var det elevens ansvar att nå de uppställda målen, inte skolans. Samhället ställde krav på oss som elever och det var vår uppgift att leva upp till de kraven. Klarade vi det så gick det bra för oss, annars inte. Det var upp till oss.
Min farbror Kjell försökte under sina sista år i skolvärlden odla en pedagogik som utgick från barnens behov och förutsättningar. För det fick han föräldrar och kollegor emot sig och fick lov att sluta. Hans pedagogik ansågs nog för revolutionär - närmast kinesisk. I Kina under Maos tid fick ju barnen lära sig att samarbeta för sina betyg, inte klättra var och en på sin kant. Farbror Kjell ansåg att skolan borde vara till för barnen, inte barnen för skolans skull.

Idag hörde jag ett nyhetsinslag om skolan, där man som en självklarhet hävdade att det är skolans ansvar att eleverna får godkänt, att de klarar av sin skolgång. Om en elev har problem i ett ämne så skall skolan sätta in extra resurser så att han/hon ges en chans att nå målen.
Detta är något helt annat än den syn på skolan som jag växte upp med. Själv hade jag turen att växa upp i en familj som var positiv till skola och lärande, men jag hade problem med matten. Tog på Mammas initiativ en extra hermodskurs i matematik under 2:3an i realskolan. Den hjälpte mig att få godkänt inför gymnasiet. Men den allmänna synen på skolan var att det var en ynnest att få studera, inte en rättighet. Duger du inte till att studera så får du söka dig ett jobb. Lärarna satt där för att bibringa eleverna kunskap. Ve den elev som inte förstod det.

Tänk att vi idag har kommit så långt att vi kan anse det som en rättighet att få gå i skola och få lärarnas stöd med det som vi har svårt för! Att det är skolans skyldighet att se till att eleverna får godkänt. Jag tycker det är fantastiskt.
Det gick bra för mig, men var hade mina skolkamrater varit om dom fått dagens support: Göte som kissade på sig av hemlängtan i Tärna, Ann-Christin på Dals skola som inte kunde lära sig psalmverser utantill, Ove som bullrade och rapade i bänken och tidigt visste att han ansågs omöjlig, eller Carina i realskolan som var så osäker på sig själv att ingenting fastnade?

Sedan, när jag kom till universitetet och var med om 1968-revolten, var jag så hjärntvättad att jag helt försvarade det rådande systemet, ovetande om att de som tjänade på det var etablissemanget, inte vi eller våra framtida barn. Jag ansåg att man enligt Romarbrevet 13 skulle vara överheten underdånig, inte protestera och kverulera. Nåja, jag tog också intryck och vägrade vapen och tog spjärn emot samhälle och kyrka. Men rätt lamt ändå får jag säga.

Och nu är jag snart för gammal för att lära mig någonting. Jag har ofta känt att min helklassiska gymnasieutbildning missade målet. Att jag fick lära mig en massa som jag inte haft någon som helst nytta av, utom i korsorden. Tänk om jag hade fått gå i skola idag?
Nääe förresten, då hade jag inte vetat vad Non scolae sed vitae discimus betyder eller när westfaliska freden var, eller när Karl XII dog och vad supinumformen av verbet lära är. Och aus bei mit nach seit von zu. Eller Jakobs söner: Rubensimonlevijudadannaftaligadasserisaskarsebulonjosefochbenjamin.
Och jag hade inte fått uppleva den sprängfyllda revolution som The Beatles startade och den mer suspekt politiska som Mao startade eller den varma, översvallande som Jesusrörelsen startade. Dessa revolutionsskolor öppnade mina ögon och lärde mig mycket, var och en på sitt sätt faktiskt.
Allt var inte bättre förr.