Först samlades alla stiftskansliets medarbetare till det traditionella adventskaffet i biskopsgården. Biskop Tuulikki höll en mycket tänkvärd morgonbön och sedan bjöd husfrun Lena till kaffebordet. Alltså en välgörande mjukstart på dagen.
Sedan hade vi en utbildningsdag kring det nya telefonisystemet som ska tas ibruk före jul. Det var sisådär. Jag får lätt allergikänningar vid såna här personalutbildningar, för det serveras oftast svar på tusen frågor utom på alla som jag har. Vi har begåvats med en ny smartphone inför övergången till det nya, och dagen handlade om hur vi ska ringa med den i framtiden. Det är nu faktiskt frågor som lätt går att punkta ner på ett papper och varsågod och läs. Men den smarta telefonen är så smart att själva telefonerandet faktiskt är det minsta problemet med den. Och den bruksanvisning som följde med smartfånen var liten och tunn som ett frimärke typ. Nåja, för att nu inte bli alltför gubbgnällig får jag väl erkänna att jag också lärde mig en del under den prövosamma dagen, mycket tack vare arbetskamrater och chefer som står ut med mina frustande frustrationer och tålmodigt hjälper mig att förstå. Men jag kan tycka att det borde ligga i arbetsgivarens intresse att vi så snart som möjligt skall lära oss hantera våra nya arbetsredskap och inte lämna det åt slumpen. Det är inte så många av stiftsmedarbetarna som är under femtio år eller redan har hunnit in i Iphone-världen om man säger så.
Sist och inte minst har jag dock förunnats leda ett samtalscafé i domkyrkoförsamlingen kring julens budskap: Att vara människa - vid Jesu krubba. Det blev en fin kväll kring en uppställd julkrubba och ett ärligt sökande samtal omkring julkrubban i våra liv, vad den predikar och hur den utmanar oss, vad Josef och Maria och herdarna och de vise männen kan ha känt och upplevt under de dramatiska dagarna i Betlehem. Mot slutet av samtalet blev stämningen så förtätad av helighet och Guds närvaro, att samtalet övergick i en stilla tillbedjan inför födelsemysteriet.
Spännvidd i dagen alltså. Och bra balans till slut. Tack.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ha! Jag fick en iphone av min goaste Erik och den är verkligen väldigt enkel att ha att göra med. Men så har ett par av mina vänner en annan sort... och ja alltså om man låter bli att svära på din sida så är det ju bra. Men så krångliga grejjer har jag sällan sett. En hel vetenskap att sätta sig in i. Så det är skillnad mellan olika sorters smarta saker, somliga är så smarta att dom slår knut på sig själva.
SvaraRaderaÅsså tänker jag på det där med krubba och så. Ifall jag skulle fött barn när jag var bostadslös. I skydd av lite kartonger under en bro kanske.
Man får liksom ett sorts perspektiv som inte är så gulligt då.
Ja, inte var det en särskilt gullig scen när Jesus föddes i ett stall. Och det var nog inte meningen heller. Det fina med julkrubban är tycker jag att det handlar om en gud som väljer att födas som människa under såna här små och utsatta omständigheter för att vara nära dom som skyler sig med lite kartonger under en bro.
SvaraRadera