Smart telefån

Jag håller med min arbetskamrat: Ge mig en bakelit-telefon!
Vår arbetsplats är nämligen inne i en kritisk fas av omläggningen av vårt kommunikationssystem. Eller på svenska: Vi har fått nya telefoner, smarta telefoner som från och med tredje advent ska ersätta våra fasta lurar. Och det känns mycket konstigt och obegripligt ibland. Kan vi inte få en omorganisation istället..?
För det första så ser den ut precis som en plånbok, så jag får riktigt kolla efter vad det är jag lyfter till örat. Om det skramlar så är det inte telefonen.
För det andra så är den så känslig för beröring. Som naken hud ungefär fast inte lika spännande. Den reagerar på minsta beröring. Bara jag tar upp den ur fickan har jag redan slagit på den, bläddrat i adressboken och ringt upp en intet ont anande medmänniska någonstans i världen. Jag får alltid börja med att skyndsamt trycka på den röda lägga-på-luren-knappen när jag fått upp min smarta telefon.
Och förutom att ringa upp folk i tid och otid, kan den bläddra mellan olika menyer. Jo det heter så när tusen sidor flimrar förbi från vänster till höger eller tvärtom som en karusell, tills jag sätter fingret på nån så att den stannar. Var jag då är? Ingen susning. Ta mej tillbaka nån!
Och så kan jag skriva sms men bara om jag lägger ikull apparaten, för då blir skrivbordet större så att jag kan knappa på bara en tangent i taget. Och för att skriva åäö måste jag hålla ner a:et och dra det tills å:et uppenbarar sig.
Låter det krångligt. Inte alls tycker säker de flesta av mina läsare för de flesta av er är yngre än jag. Men det tycker faktiskt jag. Betänk att min första närkontakt med telefoni var när syrran och jag åkte nedför ledstången från övervåningen i vårt hus i Tärnaby så att vi rev ner telefonen från hyllan nederst i trappan. Det var en bakelittelefon det, svart, stor och med vev. Och numret var 91. Tärnaby 91. Ringde det en gång så var det ett lokalsamtal. Ringde det däremot två gånger efter varandra så var det rikssamtal, och då kom alltid Mamma springande och ropade Riiks! Utom när Ulla och jag kom susande nedför ledstången så att rikssamtalet åkte i golvet. Då ropade hon: Men ungar, vad tar ni er till!!?
Sedan dess har telefonin utvecklats intill oigenkännlighet. Idag skulle jag kunna ha hela telefonen i bröstfickan medan jag susar nedför ledstången.

Men än försöker jag hänga med. Som yngsta dottern sa så tröstande ikväll:
- Men du försöker ju i alla fall hänga med, Pappa. Du är ju ändå lite på banan om man säger så, jag menar facebookar och bloggar och så.
Så sa hon, gullhjärtat mitt.
Det är coaching det.