En helig stund i domkyrkan

Den här dagen var som i min blogg från 11 januari: En hejdundrande stiftshögtid.
Sex nya medarbetare har vi fått i stiftet. Biskop Tony har haft sin sista präst- och diakonvigning, och det i sällskap med det jag kallade två och en halv biskop. Biskop Karl-Johan, Bishop John från Lincoln och biskopen electa Tuulikki stod vid hans sida. Plus en hel del präster, diakoner och vanligt kyrkfolk.

Det jag bär med mig från vigningsmässan är en känsla under trosbekännelsen. Vid vigningshögtider läser vi alltid den nicaenska trosbekännelsen, den som börjar med: Jag tror på en enda Gud, fader allsmäktig. I alla klassiska tonsättningar av mässan är det alltid nicaenum som förekommer. Jämfört med den apostoliska trosbekännelsen är den rikare och säger mer om Guds väsen, så som vi kristna förstår det. Detta Credo kom till på 300-talet. Kyrkomötet i Nicaea hölls år 325, men om jag minns rätt antogs denna text först som normerande för kyrkan år 381 vid kyrkomötet i Kalcedon.

Idag stod där sex vigningskandidater inför sin biskop och uppmanades av honom att med församlingen bekänna sin tro. Högt och tydligt svarade de fyra prästkandidaterna och de två diakonkandidaterna med att läsa första raden av Nicaenum: Jag tror på en enda Gud. Sedan föll församlingen in och läste med i fortsättningen: Allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är... osv.

Då kändes det, och det snörde ihop halsen på mig. Känslan av en djup brunn av tid, där vi idag öser ur samma vatten som våra fäder gjorde på 300-talet.

Kasam, känslan av sammanhang.

Känslan av nåd över tidsåldrarna, generation efter generation.
Visst har mycket förändras, men den treenige Guden förkunnas och bekänns ännu av sin kyrka, och biskopens predikan över det ämnet gav syn för sägen.

Och i denna nedärvda känsla av vördnad för det heliga och oformulerbara fick vi idag läsa med i våra fäders (och kanske även mödrars) formuleringar av Mysteriet:
Credo in unum Deum...

Alltså Wow.