Skogsplantering.

Man är tydligen aldrig för gammal för att göra nya erfarenheter.
Denna dag har handlat om trädplantering, ni vet sånt som dom gör i öknar, och som vi skänker pengar till i tron att vips, så står skogen där. Efter en dag i skogen med etthundranittiotvå granplant och ett spett, så anar jag att det tar tid innan skogen står där.

Vi har alltså återplanterat gran på den remsa av skogen som vår granne lät oss använda som väg ifjol när vår nya stuga skulle byggas. Det börjar med att vi labyrintar oss fram i Midlanda-deltat till en plantskola med känslan av att vi nog skulle behöva haft en stor släpvagn med oss. Och inne på kontoret får vi bikta sanningen att vi inte vet ett dugg om trädplantering. Men vänliga människor förklarar allt för oss inklusive varför vi invaderas av snytbaggar på försommaren. Det beror på att de gillar nya kalhyggen. Vi omges av två... Baggarna fullkomligt äälskar granplant... Alltså bäst ta snytbaggebehandlad plant.

- Okey, tror ni smågranarna ryms i vår bagagelucka, kvider jag ängsligt.
- Jaa då, och så ringer hon och beställer fram tre lådor behandlad gran.
På två röda minuter kommer två glada finskor eller samekvinnor på packmoped och levererar skogen. Som inte tar mer plats än tre skokartonger. Tre kartonger fyllda med ett hektar skog.
Märkligt. Varje gran är en decimeter hög max.
De önskar oss lycka till och sedan åker vi upp till stugan och planterar skogen i prydliga rader med två meters lucka åt alla håll.
Inga problem alls, om man har ett spett och en böjlig hustru.
Sedan gäller det vattna för det har jag sett att dom gör i öknarnas VI-skogar och Lutherhjälpsplanteringar. Varje liten planta får en ordentlig rotblöta och den blir så glad och lovar växa och bli riktigt stor.

Detta har alltså varit vårt dagsverke idag, och nu hoppas vi på regn under helgen. För i morgon åker vi söderut till barna. Och när vi kommer upp igen ska det bli så spännande se hur hög vår lilla skog har blivit.
- Öh, förlåt? Javisst ja. Det tar visst några årtionden, ja.

Och när jag ställer undan spettet i bodan inser jag att både spettet och skogen kommer att överleva mig. Först när barnbarnen sitter på åldersomshemmet har skogen vuxit färdigt.

Det är inte mycket man gör en dag i livet som får finnas kvar så länge.