Midnattsmässa i domkyrkan.
Och en ordentlig förkylning i huvudet.
Dvs den riktigt stora känsloupplevelsen kanske inte infinner sig.
Men det gör Jesusbarnet.
Texter, sånger, böner och en inspirerad predikan öppnar vägen för mig till Betlehem.
Och där föds han, gudamänniskan, fridsfursten, min egen frälsare.
Hos mig. Under gudstjänsten.
Välkommen kära Jesusbarn. Ursäkta att jag snörvlar.
Tack att du vill vila i min famn, bo i mitt hjärta, dela mitt liv.
Tack för att du är hos alla som kom till Trädgårn idag.
Tack för en julafton i gemenskap med dom och med de mina.
Tack för att du är med mig också efter allt det här fina,
att du är kvar när alvedonen slutar verka och jag börjar känna mig sjuk.
Tack för att jag inte behöver sova i ett stall eller i en trappuppgång.
Men tack för att du väljer det. Att du inatt är hos dom som verkligen behöver det.
Amen
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
jamen... alltså, en småunge, rent av en baby ute bland tjackhoror och psykiskt sjuka, såna som ses som samhällets avskrap och avskräde... tror inte det är så lyckat ändå.
SvaraRaderaDå, när jag födde barn... inte hade det varit så lyckat om den ungen hade växt upp med mig därute. hemlös och kall.
Det är nog gulligt med en bild av den lilla ungen i stallet. men Verkligheten.... är inte gullig.
Ändå måste jag medge, att det händer att tårarna trillar när jag tänker på den där stallbabyn.
Oavsett om det är som du tror eller om det bara är en story.
Just för att det inte är så gulligt med "stallbabyn" blir berättelsen så stark. Inte så att det är nån merit att ha fötts i fattidom och smuts. Men när Gud blir människa väljer han att födas i ett stall av en fattig kvinna. Därigenom blir det lättare iaf för mig att tänka och tro att Gud vet hur det är att vara utsatt. Gud finns hos oss i vår utsatthet, finns vid vår sida, delar vårt liv, så att säga. Det är det som för mig gör julbudskapet så bra.
SvaraRadera