Tack Växjö!

Oj vilken fin Luciamorgon från Växjö domkyrka i morse! Helt betagande. På något sätt känns Lucia mer än julen som är så belamrad, så överhängd av glitter och mat och Kalle Anka. Sankta Lucia fascinerar genom sin blotta uppenbarelse, och förstås genom alla de vackra sångerna som sjungs om henne. Själv säger hon ingenting men talar ändå.
Och det sjöngs många ovanliga luciasånger, skojiga och lite busiga t.o.m.

Det kändes i morse som om hon verkligen är julens förebud, att ljuset kommer, att snart föds han som är världens ljus. Och det behöver vi sannerligen, vi som famlar omkring i midvintermörker och dödsskugga och undrar hur vi ska orka.

Inom parentes: Nog har vi allt tur som bor på norra halvklotet. För här stämmer både jul och påsk med naturens växlingar. Våra vänner i Sydafrika har varm sommar och semestertider just nu när vi talar om det folk som vandrar i mörkret. Eller påskens budskap om det liv som värmer det frusna och föder nytt liv i det som var dött. I syd har dom höst då i april. Slut på parentesen.

Alltnog, i domkyrkan ställde biskop Tuulikki dagens två gestalter mot varandra, den goda, blida Lucia mot den beske, kantige, smått argsinte Johannes döparen. Det var ett spännande upplägg. Som jag fattade det menade hon att båda behövs. Johannes döparen, den obekväma sanningssägaren i klimatdebatten, t.ex. Och Lucia som håller hoppet vid liv i oss, hjälper oss att tro på det goda.