Hemma igen från Finland lagom till en TV-konsert med Jean Sibelius Symfoni nr 5.
Jag slår mig ner och blir som alltid trollbunden.
Symfonin är i och för sig svår. Första och andra satsen är inte helt lättillgängliga. Partituret är svårläst, takteringen är jättesvår. Det är nästan omöjligt att känna takten i de satserna. Det ser hela tiden ut som om dirigenten gör något helt annat än orkestern.
Men om jag blundar och lyssnar, eller bara struntar i det ovan nämnda -
då öppnar sig ett land, Sibelius land med ett starkt och prövat folk
och jag välkomnas in.
Här är en dikt jag skrev 2005 medan jag lyssnade på de tre satserna.
Sibelius femma
I
gryning över kargt landskap
snötyngda granar
kurande vinterbjörkar
marken vit
tystnad
stolthet
minnen av oväder
rodnande horisont
intet anande
vacker
tvekande
försök till soluppgång
över värkande händer
den första strålen av liv
ett omöjligt leende
en rök som stiger
ett spår i snön
sagans triumf över trollen
natten till ända
II
tomten på gårdstunet
ställer allt till rätta
skidor, spadar, stöttingar
ler åt spår av barnens lekar
trollen glor i skogsbrynet
barnen vaknar av hunger
III
signalhorn av seger
eld i spisen
ingen sjuk
bröd att dela
lek framför brasan
värmen sprider sig
ljuset
30 augusti 2009
28 augusti 2009
I Finland
Under några dagar är jag på resa till Helsingfors med SKUT-rådet i Härnösands stift. Förutom att vi sitter i interna informationer och diskussioner gör vi mycket intressanta studiebesök. Vi anlände med färjan i morse, men det känns redan som om vi varit här i flera dagar. Under dagen har vi hunnit med en rejäl sightseeing, ett besök på Kyrkostyrelsen, motsvarande vårt kyrkokansli. Där har vi hört om hur finska lutherska kyrkan betjänar sina utlandsfinländare. Vi har gjort två kyrkobesök här i Helsingfors, samt åkt de fem milen till Borgå och besökt deras historiska domkyrka samt domkapitel och fått höra om det svenskspråkiga arbetet i Finlands evangelisk-lutherska kyrka. Det kändes mycket speciellt att stå på den mark där Sverige förlorade Finland 1809 i och med att kejsaren Alexander I av Ryssland annekterade Finland som storfurstedöme.
I morgon skall vi besöka den svenska Olaus Petriförsamlingen, som tidigare varit en SKUT-församling, dvs tillhört Svenska kyrkan i utlandet, men som sedan några år tillhör Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Därefter bär det hem igen.
Dagens starkaste: Känslan av att Sverige haft 200 år av fred sedan 1809, medan våra grannar i öst fått genomgå enorma umbäranden under denna tid. Om jag hade en hatt skulle jag vilja lyfta på den för detta folk.
I morgon skall vi besöka den svenska Olaus Petriförsamlingen, som tidigare varit en SKUT-församling, dvs tillhört Svenska kyrkan i utlandet, men som sedan några år tillhör Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Därefter bär det hem igen.
Dagens starkaste: Känslan av att Sverige haft 200 år av fred sedan 1809, medan våra grannar i öst fått genomgå enorma umbäranden under denna tid. Om jag hade en hatt skulle jag vilja lyfta på den för detta folk.
25 augusti 2009
Jonas och Billy
Idag är jag ledig från jobbet. Men tro fördenskull inte att jag bara är i harmoni och vila. Nej då. Jag ägnar hela dagen åt Jonas och Billy. Men innan jag kan gripa mig an mötet med dem kör jag ut till stugan och hämtar verktygslådan.
Sen sprättar jag upp Jonas, dvs skrivbord Jonas. Det är en rätt enkel montering tills jag skall placera underredet upp och ner på bordsskivan och passa in typ nitton skruvar och pluggar i sina hål på bordsskivan. Ensam. Eller själv som ungdomarna säger. Jag gör det själv trots att jag är ensam. Utan trafikledarexamen. Men hej så fint det blir.
Hustrun kommer hem för lunch lagom till Jonas omvändelse. Det kräver att vi är två, för han är tung. Men nu står skrivbord Jonas där så snällt och beskedligt med datorn flyttad från ena änden av rummet till den andra, ett företag bara det. Kan ej rekommenderas. Det blir alltid ett par sladdar över. Och hur ska jag koppla skärmen, och högtalarna, och modemet, och routern, och tangentbordet, och vart går den blå sladden..?
Bokhyllan Billy är två, en stor och en liten. Jag börjar med den stora. Paketet ser mycket blygsamt och smalt ut sina två meter till trots. Men tyngden är olycksbådande. Och ju mer jag vecklar ut och monterar ihop innehållet, desto större blir Billy. Till slut får han inte plats på den lilla golvyta som står till mitt förfogande. Och när jag till slut skall fästa ryggskivan, får jag hiva upp Billy på sängen, för då krävs fyra meter. Ja kära nån.
Ryggen är nu fastspikad, även om min vänstra tumme värker svårt och håller på att anta en rödlila färg. Bokhyllan står rak och högtidlig vid sidan av Jonas och är så stolt och fin.
Sist den mindre Billy, endast 106 cm hög. Den är lätt som en plätt. Hur kan någon alls behöva en arbetsbeskrivning för att montera en så simpel möbel..? Billy den lille är klar på en kvart. Den ställs på andra sidan om Jonas och kommer att hedras med bostadsrättsföreningens viktiga papper.
Jo - om datorn igen. Det var lite nervöst att slå på strömmen och starta upp den efter flytten och sladdhärvan. Men den exploderade inte utan startade så snällt. Och sedan jag reparerat internetuppkopplingen startade cyberraketen till alla fuglars sang.
Kan en dag bli mer successfull?
Sen sprättar jag upp Jonas, dvs skrivbord Jonas. Det är en rätt enkel montering tills jag skall placera underredet upp och ner på bordsskivan och passa in typ nitton skruvar och pluggar i sina hål på bordsskivan. Ensam. Eller själv som ungdomarna säger. Jag gör det själv trots att jag är ensam. Utan trafikledarexamen. Men hej så fint det blir.
Hustrun kommer hem för lunch lagom till Jonas omvändelse. Det kräver att vi är två, för han är tung. Men nu står skrivbord Jonas där så snällt och beskedligt med datorn flyttad från ena änden av rummet till den andra, ett företag bara det. Kan ej rekommenderas. Det blir alltid ett par sladdar över. Och hur ska jag koppla skärmen, och högtalarna, och modemet, och routern, och tangentbordet, och vart går den blå sladden..?
Bokhyllan Billy är två, en stor och en liten. Jag börjar med den stora. Paketet ser mycket blygsamt och smalt ut sina två meter till trots. Men tyngden är olycksbådande. Och ju mer jag vecklar ut och monterar ihop innehållet, desto större blir Billy. Till slut får han inte plats på den lilla golvyta som står till mitt förfogande. Och när jag till slut skall fästa ryggskivan, får jag hiva upp Billy på sängen, för då krävs fyra meter. Ja kära nån.
Ryggen är nu fastspikad, även om min vänstra tumme värker svårt och håller på att anta en rödlila färg. Bokhyllan står rak och högtidlig vid sidan av Jonas och är så stolt och fin.
Sist den mindre Billy, endast 106 cm hög. Den är lätt som en plätt. Hur kan någon alls behöva en arbetsbeskrivning för att montera en så simpel möbel..? Billy den lille är klar på en kvart. Den ställs på andra sidan om Jonas och kommer att hedras med bostadsrättsföreningens viktiga papper.
Jo - om datorn igen. Det var lite nervöst att slå på strömmen och starta upp den efter flytten och sladdhärvan. Men den exploderade inte utan startade så snällt. Och sedan jag reparerat internetuppkopplingen startade cyberraketen till alla fuglars sang.
Kan en dag bli mer successfull?
24 augusti 2009
Varför, Israel?
Jag är inte emot staten Israel. Men jag sörjer och upprörs när jag ser och läser rapporter om
hur de som under förintelsen var förtryckta själva utövar förtryck,
hur de som varit så plågade plågar,
hur de som förnedrats av en rasistisk apartheid nu själva är med och skapar ghetton, "palestans".
Jag är stolt över att tillhöra en kyrka som vill och vågar vara vän med båda sidor. Svenska kyrkan är med i det ekumeniska nätverket Eappi, på svenska Seappi som erbjuder sina medlemmar att under tre månader åka till Israel och Palestina för att vara observatörer och se vad som faktiskt händer där nere. En av dessa Följeslagare skrev nyligen i ett rundbrev att han hos en familj som bodde "trångt" mellan aggresiva judar och extrema palestinier hade sett en skylt med texten: We refuse to be enemies!
Heja!
hur de som under förintelsen var förtryckta själva utövar förtryck,
hur de som varit så plågade plågar,
hur de som förnedrats av en rasistisk apartheid nu själva är med och skapar ghetton, "palestans".
Jag är stolt över att tillhöra en kyrka som vill och vågar vara vän med båda sidor. Svenska kyrkan är med i det ekumeniska nätverket Eappi, på svenska Seappi som erbjuder sina medlemmar att under tre månader åka till Israel och Palestina för att vara observatörer och se vad som faktiskt händer där nere. En av dessa Följeslagare skrev nyligen i ett rundbrev att han hos en familj som bodde "trångt" mellan aggresiva judar och extrema palestinier hade sett en skylt med texten: We refuse to be enemies!
Heja!
22 augusti 2009
Organhandel?!!
Tänk att en svensk tidningsartikel kan leda till en diplomatisk kris med Israel!
Det är ungefär som Muhammedkariktayrerna. Repressiva stater kan omöjligt förstå vår syn på press- och yttrandefrihet. Säger du för mycket ska du tystas ner.
Det leder direkt till aningen: Vad är det som ska tystas ner? Vad är det som inte får sägas? Vad är det som inte tål dagens ljus?
Klokt hade det varit om Israels ambassadör hade sagt att hans land ser allvarligt på anklagelserna och kommer att noga undersöka sanningshalten. Och klokt hade det varit om Sveriges ambassadör i Tel Aviv hade tigit i stället för att oförbehållsamt ställa upp på de israeliska frånskyllningarna.
Varför blir reaktionerna så hätska, så fort någon säger något om Israel? Om det är sant att det sker en organstöld och -handel med t.ex. njurar tagna från dödade palestinier, så är det inte antisemtism att påtala det. Antisemitism är något helt annat. Det är att se ner på judar för att de är judar. Att påtala brott är en mänsklig rättighet och skyldighet.
Så varför denna reaktion? Om det är helt och hållet lögn att det sker en organiserad handel med dödade palestiniers organ, så finns det ju ingen aledning till oro i Tel Aviv. Då skall sanningen segra. Men om det kanske förekommer och även har förgreningar ända borta i USA, då måste sanningen tystas ner fort.
Tyvärr får jag känslan av ingen rök utan eld. Men inte för att det handlar om Israel. Organhandel är lika makaber och avskyvärd var den än dyker upp.
Israels utrikesminister och ambassadör i Stockholm reagerar ettrigt och kränkt i stället för att sätta sig över en tidningsartikel i det fjärran landet Sverige.
Vad var det man sa förr?
Kastar man ett vedträ in i en hundflock, så skriker den som det tar på.
Det är ungefär som Muhammedkariktayrerna. Repressiva stater kan omöjligt förstå vår syn på press- och yttrandefrihet. Säger du för mycket ska du tystas ner.
Det leder direkt till aningen: Vad är det som ska tystas ner? Vad är det som inte får sägas? Vad är det som inte tål dagens ljus?
Klokt hade det varit om Israels ambassadör hade sagt att hans land ser allvarligt på anklagelserna och kommer att noga undersöka sanningshalten. Och klokt hade det varit om Sveriges ambassadör i Tel Aviv hade tigit i stället för att oförbehållsamt ställa upp på de israeliska frånskyllningarna.
Varför blir reaktionerna så hätska, så fort någon säger något om Israel? Om det är sant att det sker en organstöld och -handel med t.ex. njurar tagna från dödade palestinier, så är det inte antisemtism att påtala det. Antisemitism är något helt annat. Det är att se ner på judar för att de är judar. Att påtala brott är en mänsklig rättighet och skyldighet.
Så varför denna reaktion? Om det är helt och hållet lögn att det sker en organiserad handel med dödade palestiniers organ, så finns det ju ingen aledning till oro i Tel Aviv. Då skall sanningen segra. Men om det kanske förekommer och även har förgreningar ända borta i USA, då måste sanningen tystas ner fort.
Tyvärr får jag känslan av ingen rök utan eld. Men inte för att det handlar om Israel. Organhandel är lika makaber och avskyvärd var den än dyker upp.
Israels utrikesminister och ambassadör i Stockholm reagerar ettrigt och kränkt i stället för att sätta sig över en tidningsartikel i det fjärran landet Sverige.
Vad var det man sa förr?
Kastar man ett vedträ in i en hundflock, så skriker den som det tar på.
21 augusti 2009
Kyrkovalalet 1
Om en månad går Svenska kyrkan till val. På grund av kyrkans karaktär av rikstäckande, demokratisk evangelisk-luthersk folkkyrka är det en gigantisk apparat som drar igång. Nästan som ett riksdags- eller kommunalval. Förutom valaffischerna och TV-debatterna.
Svenska kyrkan är stolt över att vara både demokratisk och hierarkisk. Vi brukar tala om de förtroendevalda och de vigda, om kyrkans dubbla ansvar, ansvaret att vara ett trovärdigt demokratiskt samfund med hög transparens och öppenhet. Och ansvaret att rätt förvalta den kristna tron till kommande generationer.
Jag menar att kyrkan, dvs Kyrkan, dvs kristenheten på jorden är sänd till sin samtid med ett mycket gott och angeläget budskap. Det budskapet måste hon förvalta väl och uttrycka så att människor i vår tid kan uppleva det som gott och angeläget.
Som protestantiska kristna tror vi inte att Bibeln föreskriver någon specifik organisationsform för kyrkan. Därför kan kyrkor och samfund se mycket olika ut. Från att vara katolskt toppstyrda till att vara byggd helt på små husförsamlingar i en lös men andligt fast gemenskap. Svenska kyrkan har valt att organisera sig i församlingar som skall styras demokratiskt.
Men det betyder inte att det är de politiska partierna som skall styra. De människor som vill vara med och ta ansvar för sin kyrka har under det gångna året samlats i olika s.k. nomineringsgrupper som går till val på sina program. Några har rötter i partipolitiken, andra är helt fria kyrkliga åsiktsgrupper.
Om en månad går vi till val, alla som tillhör Svenska kyrkan.
Det är viktigt, viktigare än på länge att du och jag tänker igenom hur vi vill att kyrkan skall styras, och att vi röstar därefter.
Svenska kyrkan är stolt över att vara både demokratisk och hierarkisk. Vi brukar tala om de förtroendevalda och de vigda, om kyrkans dubbla ansvar, ansvaret att vara ett trovärdigt demokratiskt samfund med hög transparens och öppenhet. Och ansvaret att rätt förvalta den kristna tron till kommande generationer.
Jag menar att kyrkan, dvs Kyrkan, dvs kristenheten på jorden är sänd till sin samtid med ett mycket gott och angeläget budskap. Det budskapet måste hon förvalta väl och uttrycka så att människor i vår tid kan uppleva det som gott och angeläget.
Som protestantiska kristna tror vi inte att Bibeln föreskriver någon specifik organisationsform för kyrkan. Därför kan kyrkor och samfund se mycket olika ut. Från att vara katolskt toppstyrda till att vara byggd helt på små husförsamlingar i en lös men andligt fast gemenskap. Svenska kyrkan har valt att organisera sig i församlingar som skall styras demokratiskt.
Men det betyder inte att det är de politiska partierna som skall styra. De människor som vill vara med och ta ansvar för sin kyrka har under det gångna året samlats i olika s.k. nomineringsgrupper som går till val på sina program. Några har rötter i partipolitiken, andra är helt fria kyrkliga åsiktsgrupper.
Om en månad går vi till val, alla som tillhör Svenska kyrkan.
Det är viktigt, viktigare än på länge att du och jag tänker igenom hur vi vill att kyrkan skall styras, och att vi röstar därefter.
20 augusti 2009
Apropå friidrott
Höjdhopp, vad är det..?!
Är det att stå ensam inför sin predikan framklappad av tusentals församlingsbor,
eller att bli hyllad av stiftets alla församlingar för den maximala prestationen.
Längdhopp, vad är det..?
Är det att i ett uthålligt maratonlopp tjäna en och samma församling i hela ditt liv?
Eller att till varje pris hålla sig kvar fast kanske alla vill att man slutar..?
Löpning, vad är det..?
Är det att rasa igenom stiftet från den ena tjänsten till den andra?
Eller att på så kort tid som möjligt hinna uträtta mer än Jesus hann på tre år?
Eller- hur var det Paulus uttryckte det?
"Stå fasta, och var stadigt rotade i honom så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er." (Efesierbrevet 3)
Det är ett mål bortom VM.
Är det att stå ensam inför sin predikan framklappad av tusentals församlingsbor,
eller att bli hyllad av stiftets alla församlingar för den maximala prestationen.
Längdhopp, vad är det..?
Är det att i ett uthålligt maratonlopp tjäna en och samma församling i hela ditt liv?
Eller att till varje pris hålla sig kvar fast kanske alla vill att man slutar..?
Löpning, vad är det..?
Är det att rasa igenom stiftet från den ena tjänsten till den andra?
Eller att på så kort tid som möjligt hinna uträtta mer än Jesus hann på tre år?
Eller- hur var det Paulus uttryckte det?
"Stå fasta, och var stadigt rotade i honom så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er." (Efesierbrevet 3)
Det är ett mål bortom VM.
18 augusti 2009
Plocka bär
Efter jobbet i eftermiddag far jag och hunden ut till stugan. Jag kastar några pinnar som han glatt hämtar men sen går jag in och sträcker ut mig på sängen. Känner mig trött men har ingen chans att slumra, för genast kommer en glad hund med en trasa och släpper den i mitt ansikte.
Okey, då går vi och letar bär. Jag tar korgar och bärplockare och tar på stövlarna. Då blir han helt lycklig. Vi följs åt över bäcken och över ett par hyggen och upp på ett berg.
Där finns bären. Alltså, där Finns Bären. Både hallon och blåbär i mängd.
Det finns inget så rofyllt som bärplockning. Ja det skulle vara bärrensning då. Hunden gillar att plocka han med. När jag har hittat en tuva kommer han genast dit och nyper de största bären. Men rätt snart ledsnar han och strosar omkring tills han till slut sätter sig och bara väntar.
Efter en trekvart känner jag hans lilla huvud krypa fram under min arm, och hans ögon säger: Får vi gå hem nu, husse? Och då säger husse: Ja nu tror jag vi går hem.
Jag tar mina korgar och bärplockare och vi går sakta nerför och över hyggena vilket inte är så lätt för vare sig husse eller hund.
Tillbaka vid stugan kokar jag mig en kopp kaffe och tar fram bullarna jag fick igår av grannen i stan. Funderar på om jag ska sätta på Jussi Björling-skivan som igår, men det är så skönt med skogens tystnad så jag avstår. Sitter vid trädgårdsmöbeln på altanen och plockar i dagens skörd. Rensar hallonen först, sen blåbären och sist de två sopparna som växte på vår tomt. Och känner stundens kvalitet.
Rensningen rensar också insidan.
Bort med skräp och boss.
Det goda sparar vi.
Sen är jag inte trött mera.
Okey, då går vi och letar bär. Jag tar korgar och bärplockare och tar på stövlarna. Då blir han helt lycklig. Vi följs åt över bäcken och över ett par hyggen och upp på ett berg.
Där finns bären. Alltså, där Finns Bären. Både hallon och blåbär i mängd.
Det finns inget så rofyllt som bärplockning. Ja det skulle vara bärrensning då. Hunden gillar att plocka han med. När jag har hittat en tuva kommer han genast dit och nyper de största bären. Men rätt snart ledsnar han och strosar omkring tills han till slut sätter sig och bara väntar.
Efter en trekvart känner jag hans lilla huvud krypa fram under min arm, och hans ögon säger: Får vi gå hem nu, husse? Och då säger husse: Ja nu tror jag vi går hem.
Jag tar mina korgar och bärplockare och vi går sakta nerför och över hyggena vilket inte är så lätt för vare sig husse eller hund.
Tillbaka vid stugan kokar jag mig en kopp kaffe och tar fram bullarna jag fick igår av grannen i stan. Funderar på om jag ska sätta på Jussi Björling-skivan som igår, men det är så skönt med skogens tystnad så jag avstår. Sitter vid trädgårdsmöbeln på altanen och plockar i dagens skörd. Rensar hallonen först, sen blåbären och sist de två sopparna som växte på vår tomt. Och känner stundens kvalitet.
Rensningen rensar också insidan.
Bort med skräp och boss.
Det goda sparar vi.
Sen är jag inte trött mera.
16 augusti 2009
9.58!
Det blev en härlig fest på olympiastadion i Berlin ikväll. Hitler skulle vända sig i sin grav om han visste att en av "de underlägsna raserna" fullständigt har utklassat oss vita i snabbhet.
Han fick förresten själv en föraning om det när Jessie Owens vid OS i Berlin 1936 tog guld på 100 m med tiden 10,3. Ikväll sprang och lekte Usain Bolt hem segern vid friidrotts-VM på ofattbara 9.58. Och det var bara mörkhyade i finalen.
Det var en lysande seger och en avspänd glädje kring startheatet som vi inte har sett förr. Vem minns inte för några år sedan de testosteronstinna tjurarna från USA som i största allvar satsade hela sin personliga prestige och stod och fnös och skrapade med klövarna innan loppet? Men så var de också dopade mest allihop. Undrar hur länge Bolt håller för det trycket?
Inom idrottens värld vet man aldrig säkert numera.
Men ikväll sattes ett härligt världsrekord som åtminstone såg riktigt sportsligt ut.
Grattis ThunderBolt!
Grattis Jamaica!
Han fick förresten själv en föraning om det när Jessie Owens vid OS i Berlin 1936 tog guld på 100 m med tiden 10,3. Ikväll sprang och lekte Usain Bolt hem segern vid friidrotts-VM på ofattbara 9.58. Och det var bara mörkhyade i finalen.
Det var en lysande seger och en avspänd glädje kring startheatet som vi inte har sett förr. Vem minns inte för några år sedan de testosteronstinna tjurarna från USA som i största allvar satsade hela sin personliga prestige och stod och fnös och skrapade med klövarna innan loppet? Men så var de också dopade mest allihop. Undrar hur länge Bolt håller för det trycket?
Inom idrottens värld vet man aldrig säkert numera.
Men ikväll sattes ett härligt världsrekord som åtminstone såg riktigt sportsligt ut.
Grattis ThunderBolt!
Grattis Jamaica!
15 augusti 2009
Sången till livet
Jag hör Sången till livet på programmet Sommar i P1.
Det är Jan Guillous Sommar och det sista för sommaren.
Ett fantastiskt Sommar-program förresten.
Sången till livet ur Puccinis Tosca berör mig alltid.
Pappa sjöng den ibland till eget pianoackompanjemang.
Han älskade stycket, som handlar om en dödsdömds kärlek till livet.
För mig uttrycker Sången till livet vårt livs unicitet
och den oåterkalleliga kränkning av denna mänskliga värdighet
som en dödsdom och en avrättning innebär.
Det är Jan Guillous Sommar och det sista för sommaren.
Ett fantastiskt Sommar-program förresten.
Sången till livet ur Puccinis Tosca berör mig alltid.
Pappa sjöng den ibland till eget pianoackompanjemang.
Han älskade stycket, som handlar om en dödsdömds kärlek till livet.
För mig uttrycker Sången till livet vårt livs unicitet
och den oåterkalleliga kränkning av denna mänskliga värdighet
som en dödsdom och en avrättning innebär.
13 augusti 2009
"Högernormativitet"
I sommar ska man vara emot högernormativitet, dvs att samhället förväntas utgå ifrån att de flesta är högerhänta. Det finns ju faktiskt vänsterhänta och då blir de kränkta av att alla högerhänta priviligieras och har det så lätt i att hantera alla handtag, alla verktyg och instrument. Allt är ju skapat utifrån högernormativa utgångspunkter. Samhället vill alltså medvetet osynliggöra och kränka de vänsterhänta.
Är du högernormativ!!??
Är du högernormativ!!??
11 augusti 2009
Åter i selen
Det är rusktigt vad fort man vänjer sig vid selen.
Efter två dagar på jobbet känns det nästan normalt att jobba.
Betydde semestern verkligen så lite att den fick en sorgeperiod på endast två dagar ?
Suck.
Tack.
Efter två dagar på jobbet känns det nästan normalt att jobba.
Betydde semestern verkligen så lite att den fick en sorgeperiod på endast två dagar ?
Suck.
Tack.
09 augusti 2009
Sista semesterdagen
Väcks i gryningen av tranorna som tutar för en snar avfärd söderut.
Dom ger sig nog iväg endera dagen så fort deras kompisar drar förbi i skyn.
Vi väljer att stanna på altanen den sista semesterdagen.
I stället för att åka till kyrkan lyssnar vi på radiohögmässan.
Det ger mycket. Kyrkoherde Olle Carlsson predikar så att det känns.
Sällan har en präst känts så avspänt äkta och fylld av sitt budskap.
Han har något av Jonas Gardells enkla men träffsäkra teologi: Gud älskar dig precis som du är, för hans kärlek är gränslös.
Tack för det.
Dagen är varm, 26 grader i skuggan. Vi badar flera gånger. Och läser. Jag är mitt inne i en tegelsten vid namn Karolinernas kvinnor av Elsi Rydsjö. Mycket fascinerande och gode långt från Heidenstams Karolinerna. Allt som tidigare endast män lovsjungit eller kritiserat berättas här helt ur kvinnoperspektiv. Det känns som om jag lär mig en del.
Sen är det ju som det är den sista semesterdagen. Lite smådeppigt. Men det blir nog bra när man kommer igång. Och vi behöver inte överge vårt stugparadis på länge än.
Som tur är.
Dom ger sig nog iväg endera dagen så fort deras kompisar drar förbi i skyn.
Vi väljer att stanna på altanen den sista semesterdagen.
I stället för att åka till kyrkan lyssnar vi på radiohögmässan.
Det ger mycket. Kyrkoherde Olle Carlsson predikar så att det känns.
Sällan har en präst känts så avspänt äkta och fylld av sitt budskap.
Han har något av Jonas Gardells enkla men träffsäkra teologi: Gud älskar dig precis som du är, för hans kärlek är gränslös.
Tack för det.
Dagen är varm, 26 grader i skuggan. Vi badar flera gånger. Och läser. Jag är mitt inne i en tegelsten vid namn Karolinernas kvinnor av Elsi Rydsjö. Mycket fascinerande och gode långt från Heidenstams Karolinerna. Allt som tidigare endast män lovsjungit eller kritiserat berättas här helt ur kvinnoperspektiv. Det känns som om jag lär mig en del.
Sen är det ju som det är den sista semesterdagen. Lite smådeppigt. Men det blir nog bra när man kommer igång. Och vi behöver inte överge vårt stugparadis på länge än.
Som tur är.
07 augusti 2009
Åter till stenbrottet
Alltså,
här har jag tänkt plantera gårdagens sju Ölandstok,
lite snabbt så där mellan förmiddagskaffet och lunchen.
Gräver och spettar och spettar och gräver
allt medan solen stiger och gassar på min rygg.
Men så stöter jag på en sten.
Efter första hålet uppenbarar sig nämligen världens största sten där andra busken ska planteras. Redan en centimeter under gräset säger det klang i spaden. Och sen är det kört. En halvtimme senare kontstaterar jag att denna sten, den är banne mig jordfast. I alla fall för stor för mig. Jag får ödmjukt be om ursäkt att jag störde och gräva igen om den.
Sen svettas jag med tusen mindre stenar i varje hål innan de sju buskarna är planterade och jag kan andas ut. Förfärligt tungt och inte alls det jag hade tänkt denna sista fredag på semestern.
Jag får hoppas på morgondagen. Då ska inget planteras.
Men fint blir det, den saken är klar.
här har jag tänkt plantera gårdagens sju Ölandstok,
lite snabbt så där mellan förmiddagskaffet och lunchen.
Gräver och spettar och spettar och gräver
allt medan solen stiger och gassar på min rygg.
Men så stöter jag på en sten.
Efter första hålet uppenbarar sig nämligen världens största sten där andra busken ska planteras. Redan en centimeter under gräset säger det klang i spaden. Och sen är det kört. En halvtimme senare kontstaterar jag att denna sten, den är banne mig jordfast. I alla fall för stor för mig. Jag får ödmjukt be om ursäkt att jag störde och gräva igen om den.
Sen svettas jag med tusen mindre stenar i varje hål innan de sju buskarna är planterade och jag kan andas ut. Förfärligt tungt och inte alls det jag hade tänkt denna sista fredag på semestern.
Jag får hoppas på morgondagen. Då ska inget planteras.
Men fint blir det, den saken är klar.
06 augusti 2009
Mission completed
Ja, nu är sommarens projekt avklarade.
Är det någon som behöver hjälp med att göra en altan eller en trappa till farstubron, så säg bara till. Här har vi erfarenhet.
Igår fick jag hjälp av sonen att skruva ihop en enkel men helt perfekt farstutrappa.
Så nu är det slut på att kränga sig upp två steg en halvmeter i taget när vi ska in.
Slut på att okontrollerat ramla ut på gräsmattan när vi ska ut.
Nu skrider vi värdigt uppför och nedför trappan som änglarna i Jakobs dröm.
Har dessutom varit och köpt ett antal Ölandstok som vi ska kanta altanen med.
Ska snart lägga ut bilder på det hela på den andra bloggen, http://www.janasa1.blogspot.com/
Ärligt talat så har här blivit riktigt fint i sommar.
Och nu går vi emot semesterns sista helg.
Känns faktiskt riktigt okey.
Fast inte har jag hunnit sitta och tänka och skriva dikter i sommar inte.
Det är ju faktiskt därför man bygger altaner eller broar!
För att man som den store tänkare man är lätt ska kunna möta naturen,
sitta där och göra viktiga livsreflektioner - eller..?
Men okey - det får väl bli nästa sommar då.
Hittills har vi bara hunnit fika och äta och umgås med barn och vänner där...
Fast - det kanske i längden betyder mer än aldrig så djupa dikter?
Är det någon som behöver hjälp med att göra en altan eller en trappa till farstubron, så säg bara till. Här har vi erfarenhet.
Igår fick jag hjälp av sonen att skruva ihop en enkel men helt perfekt farstutrappa.
Så nu är det slut på att kränga sig upp två steg en halvmeter i taget när vi ska in.
Slut på att okontrollerat ramla ut på gräsmattan när vi ska ut.
Nu skrider vi värdigt uppför och nedför trappan som änglarna i Jakobs dröm.
Har dessutom varit och köpt ett antal Ölandstok som vi ska kanta altanen med.
Ska snart lägga ut bilder på det hela på den andra bloggen, http://www.janasa1.blogspot.com/
Ärligt talat så har här blivit riktigt fint i sommar.
Och nu går vi emot semesterns sista helg.
Känns faktiskt riktigt okey.
Fast inte har jag hunnit sitta och tänka och skriva dikter i sommar inte.
Det är ju faktiskt därför man bygger altaner eller broar!
För att man som den store tänkare man är lätt ska kunna möta naturen,
sitta där och göra viktiga livsreflektioner - eller..?
Men okey - det får väl bli nästa sommar då.
Hittills har vi bara hunnit fika och äta och umgås med barn och vänner där...
Fast - det kanske i längden betyder mer än aldrig så djupa dikter?
04 augusti 2009
Slutcrescendo
Semestern går mot sitt slut.
Nu har vi fullt hus med barn, barnbarn och syskon som kommer och far. Det är roligt och hör verkligen sommaren till. För närvarande har vi sonen och hans familj här.
Idag har vi plockat blåbär med Elsa 2 år, och hon har bakat blåbärskaka med Åsa.
Elsa har också visat Farfar sin necessär: Faffa, titta Elsas jesuskär!
Och ikväll har vi bjudit mina två systrar på middag med självklar efterrätt.
Jag måste också bekänna att jag har gripits av sommarens andra hybris-anfall,
farligare än svininfluensan.
Jag och Mattias har börjat rita och skotta för en förstutrappa till stugan.
Till och med varit och köpt material, så i morgon eftermiddag ska jag gå upp och gå ner och gå upp igen på en riktig trappa till min egen ägandes stuga.
Semestern bygger upp sitt slutcrescendo som den bästa symfoni.
Nu har vi fullt hus med barn, barnbarn och syskon som kommer och far. Det är roligt och hör verkligen sommaren till. För närvarande har vi sonen och hans familj här.
Idag har vi plockat blåbär med Elsa 2 år, och hon har bakat blåbärskaka med Åsa.
Elsa har också visat Farfar sin necessär: Faffa, titta Elsas jesuskär!
Och ikväll har vi bjudit mina två systrar på middag med självklar efterrätt.
Jag måste också bekänna att jag har gripits av sommarens andra hybris-anfall,
farligare än svininfluensan.
Jag och Mattias har börjat rita och skotta för en förstutrappa till stugan.
Till och med varit och köpt material, så i morgon eftermiddag ska jag gå upp och gå ner och gå upp igen på en riktig trappa till min egen ägandes stuga.
Semestern bygger upp sitt slutcrescendo som den bästa symfoni.
01 augusti 2009
Pappa 90 år
Idag skulle min pappa ha blivit 90 år om han hade fått leva.
1:a augusti har alltid varit Pappas dag, och han firade den alltid med att på morgonen gå ut i skogen och plocka blåbär som Mamma gjorde blåbärskaka av. Den avåts ofta med vispgrädde till eftermiddagskaffet tillsammans med hemvändande barn och barnbarn.
Vi har firat dagen tillsammans med syster Ulla som igår kom från Amerika.
Det har hällregnat idag, så jag fick ta sats för att komma ut i bärskogen på förmiddan. Men jag fick ihop till en blåbärskaka till slut. Sedan den avnjutits åkte vi upp till graven vid Högsjö kyrka och satte ner en vas med bärdignande blåbärsris tillsammans med tre röda rosor.
Tänk så hednisk man blir ibland. Jag tänkte att de här blåbären räcker nog till en kaka åt dig.
Grattis på födelsedagen, käre Far.
Sedan körde vi till Mannaminne och fick en mycket trevlig kväll med teaterföreställningen Grottmannen med Lars T Johansson.
Sven-Lennart Sjöberg föddes 1919-08-01 i Edsele kraftstation som äldsta barnet av fyra till Hanna och Thure Sjöberg. Han växte upp i Bjurholm, Västerbotten, läste till folkskollärare i Luleå och blev färdig skolkantor 1942. Hade en kortare tjänst i Sidensjö, sedan ett par år i Vemdalen. Därifrån reste han som nygift med sin Eva till Etiopien för några år som lärare vid en statlig skola i Addis Abeba. Där föddes Ulla och jag.
Efter hemkomsten bodde familjen ett år i Bjurholm. 1949 fick Pappa tjänst som skolkantor i Tärnaby. Vi bodde där 1949-57 och därifrån har jag mina första minnen.
Pappa blev en entusiastisk naturfotograf och amatörfilmare. Gjorde flera 8 och 16 mm familjefilmer och senare även ett antal missionsfilmer åt EFS.
1957 fick Pappa jobb i Högsjö kommun och Högsjö församling och vi flyttade till Hälledal, Ramvik. Där bodde Mamma och Pappa kvar till sin död 1994.
Jag saknar honom fortfarande, ibland så att det gör ont. Åren efter flygolyckan var ett mörker. Men skulle han ha levt kvar, hade han nog inte haft särskilt bra liv. Nu skulle jag inte önska dem tillbaka.
Men hans liv var ett äventyr och värd en bok.
Förresten har ju Lina redan på sätt och vis skrivit den.
Grattis Pappa!
Må du leva evinnerligen.
1:a augusti har alltid varit Pappas dag, och han firade den alltid med att på morgonen gå ut i skogen och plocka blåbär som Mamma gjorde blåbärskaka av. Den avåts ofta med vispgrädde till eftermiddagskaffet tillsammans med hemvändande barn och barnbarn.
Vi har firat dagen tillsammans med syster Ulla som igår kom från Amerika.
Det har hällregnat idag, så jag fick ta sats för att komma ut i bärskogen på förmiddan. Men jag fick ihop till en blåbärskaka till slut. Sedan den avnjutits åkte vi upp till graven vid Högsjö kyrka och satte ner en vas med bärdignande blåbärsris tillsammans med tre röda rosor.
Tänk så hednisk man blir ibland. Jag tänkte att de här blåbären räcker nog till en kaka åt dig.
Grattis på födelsedagen, käre Far.
Sedan körde vi till Mannaminne och fick en mycket trevlig kväll med teaterföreställningen Grottmannen med Lars T Johansson.
Sven-Lennart Sjöberg föddes 1919-08-01 i Edsele kraftstation som äldsta barnet av fyra till Hanna och Thure Sjöberg. Han växte upp i Bjurholm, Västerbotten, läste till folkskollärare i Luleå och blev färdig skolkantor 1942. Hade en kortare tjänst i Sidensjö, sedan ett par år i Vemdalen. Därifrån reste han som nygift med sin Eva till Etiopien för några år som lärare vid en statlig skola i Addis Abeba. Där föddes Ulla och jag.
Efter hemkomsten bodde familjen ett år i Bjurholm. 1949 fick Pappa tjänst som skolkantor i Tärnaby. Vi bodde där 1949-57 och därifrån har jag mina första minnen.
Pappa blev en entusiastisk naturfotograf och amatörfilmare. Gjorde flera 8 och 16 mm familjefilmer och senare även ett antal missionsfilmer åt EFS.
1957 fick Pappa jobb i Högsjö kommun och Högsjö församling och vi flyttade till Hälledal, Ramvik. Där bodde Mamma och Pappa kvar till sin död 1994.
Jag saknar honom fortfarande, ibland så att det gör ont. Åren efter flygolyckan var ett mörker. Men skulle han ha levt kvar, hade han nog inte haft särskilt bra liv. Nu skulle jag inte önska dem tillbaka.
Men hans liv var ett äventyr och värd en bok.
Förresten har ju Lina redan på sätt och vis skrivit den.
Grattis Pappa!
Må du leva evinnerligen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)