Muck!

Idag går jag över gränsen,
lämnar min aktiva prästtjänst och går i pension.
Självvalt javisst och på väg till något spännande.
Men ändå en tydlig och kännbar gräns.
Fyrtio år av sammanhängande yrkesarbete är härmed slut.
Känns lite känsligt.

Samtidigt handlar dessa dagar om helt andra saker:
Husförsäljningen!
Orkanen Sandy och Åsas barn och barnbarn i New York.
Obesvarade frågor om vår framtid.
Artonårsdagen idag sedan mina föräldrars död.
Och morgondagens begravning av min fina arbetskamrat.

Sammantaget -
muck,
men ingen muckarfest.

Dan före dan

Ja visst är jag lite  patetisk som dokumenterar min pensionering så här i detalj.
Men - ingen behöver ju faktiskt läsa det. Och för mig är det en stor förändring.
Som att få barn. Vem vill inte dokumentera det?
För mig är det ett sätt att inse och att minnas de här dagarna.
Jag vet mycket väl att jag är en högst privilegierad människa.
Så är det då sagt.

Min sista aktiva arbetsdag.
Jag är tidigt på jobbet och sätter igång med att tömma hängmappar, attestera de sista räkningarna, tömma hurtsen och sortera gem och plastfickor. Efter fikat ett sista sammanträde angående framtiden för mina arbetsuppgifter. Bär sen ner till vaktmästeriet en hög med plastmappar och säkert sjutton tomma A4-pärmar.

Efter lunch börjar uppgifterna sina.
Jag dammtorkar mitt bord och mina skåp.
Fyller papperskassar med diverse afrikaprylar och missionsböcker som är mina.
Känner att jag håller på att avsluta något som varit mitt ganska länge.
Det är ju fyrtio år i december sedan jag blev präst.

Tar itu med mina datadokument.
Säkerhetskopierar och deletar och sparar och slänger.
Tömmer Outlook och skriver ett svarsmeddelande att jag har slutat min anställning nu.

Sen dras snaran åt, och det handlar om min telefon.
Ballongen är nu uppe på maxhöjd och det är snart dags att öppna luckan och hoppa.
Jag kopierar över adresser till min privata telefon.
Hoppas jag får anledning kontakta några...
Får sen hjälp att fabriksåterställa jobbtelefonen innan den ska återlämnas.
Det är att typ sudda ut historien. Känns jobbigt när kapselns lucka öppnas.

Så är det gjort. Nu finns jag inte mer.
Jo än har jag kvar mailen några dagar kanske, så att jag hinner landa.
Packar in telefonen i sin förpackning och så är det gjort.
Ska bära ner den till receptionen i morgon. Och lämna in nyckeln.
Begravningskänsla.

Tar ner de sista väggaffischerna och bilderna på biskop och vänstiftsbiskopar,
den kära affischen om Världens fest i Åre 2007,
packar ner det i kassen.

Sen ringer hustrun och vill köra hem.
Bra.
Jag släcker datorn och taklampan.

Och kryper ut ur kapseln och ställer mig på kanten.
Nu är det bara att hoppa likt Baumgartner.
Och hoppas att fallet går bra.

Tvåå..!

Dan före dan före muckaredan, och jag fortsätter nedräkningen med att röja och slänga i mina hängmappar och sortera papper och böcker. Ska fortsätta i morgon.
Annars präglades denna dag av kvällens stora personalfest. Jag tillhör festföremålen och är kanske orsak till kvällens tema, Amerika. Folk hade klätt ut sig till cowboys och femtiotalsflickor, Oscar-vinnare, Miss Universe, kulturbrutta, sheriff med  pikadollor och handfängsel, och till vet inte vad. Själv tänkte jag på på San Francisco och klädde mig till hippie med joint och peacebudskap.
Maten var amerikansk, riktiga Coca cola-flaskor på borden  och flaggor på väggar och bord.. En Så ska det låta-tävling med amerikanska låtar. Och så hyllningar till Karin som jobbat tjugofem å på stiftet, till Thore som fyllt sextio, och till mig som slutar och flyttar over there.
Till tack hyllade jag mina arbetskamrater med Rosen, mitt gamla paradnummer. Sen iklädde jag mig Peps Persson och hyllade biskopen med Oh hon är alldeles lagom. Och sist sjöng the Mamas and the Papas med hela gänget California dreamin' till tack och goodbye.

Men - vi saknade  Lena ibland oss.

Tree..!

Det är en strålande vacker förvinterdag med lite nysnö på marken när vi kör inåt skogarna.
Målet är Resele, där jag aldrig varit förut. Nedanför branta nipor längs Ångemanälven trängs byn på en liten strandremsa. Kyrkan också. Här är bygden där min gode vän och kollega Carl-Eric Edfors växte upp. Mina tankar går till honom när jag svänger upp mellan kyrkan och församlingshemmet.

Här blir det gudstjänst kl 14. Afrikamässa står det på agendan. Och det blir det.
En pastoratskör har övat och bjuder tillsammans med prästerna Martin och Maria och församlingsassistenten Putte på en härlig gudstjänst med trumma och gung i lovsångerna. Efteråt samlas de internationella ombuden inom Sollefteå kontrakts församlingar till en upptakts- och inspirationsdag där vi medverkar som i går. Jag talar om vårt uppdrag i Guds mission och Åsa om hur man kan arbeta i en internationell grupp i församlingen. Och efter en jättegod soppa, jag tror den hette Nikkaluoktasoppa, visar Margit och Sven bilder och berättar från sin nyligen genomförda resa till Sydafrika.

I fullmånens sken kör vi sedan hemåt, trötta och tacksamma över helgen.
Under vägen hemåt ringer alla välgångsönskningar vi fått i mina öron.
Alla tack och kramar som vi fått och alla lycka till inför det nya som vi skall in i.
Jag parkerar leasingbilen vid stiftskansliet och lämnar in bilnyckeln och inser att jag nu har avslutat mitt allra sista uppdrag som stiftsmedarbetare. Nu återstår bara tre dagar av nedtrappning före min pensionering.

Tack Gud för alla fina människor där ute i vårt stifts församlingar som arbetar för ditt rike.
Tack för att dom är kvar, och tack för att jag nu får börja gå över till en annan fas i livet.
Tack för att du är med också i det.

4 dagar kvar

Körde i ottan med domkyrkans diakon Åsa upp förbi Örnsköldsvik till Gideå och en upptakts- och inspirationsdag för det internationella arbetet.
Drygt fyrtio pers hade samlats där uppiskogen!
Kontraktet hade planerat en dag med ett mycket varierat program.
En fin morgonbön först. Sen pratade jag om varför Svenska kyrkan har ett internationellt arbete, vad som är vårt uppdrag, vår mission idag. Sen informerade diakon Göran Norlén om julinsamlingen, dess tema och material.
Och efter en underbar paltlunch fick Åsa den svåra uppgiften att hålla i programmet under paltkoman...
Hon berättade och visade bilder från sin Frälsarkransresa till Sydafrika 2011.
Sista passet hölls därefter av Sten Bylin, kyrkoherde i Grundsunda, som berättade om hur man i den församlingen jobbar med det internationella. En mycket gedigen och inspirerande föredragning. Grundsunda fick i fjol inte utan skäl Svenska kyrkans utmärkelse som Årets insamlande församling.

Efter denna härliga dag i sol och nysnö hälsar Åsa och jag på min gamle morbror, nittiotre år och får en kaffestund med honom och min kusin. Och nu är dagen slut och jag är glad att morgondagen, även den, skall bjuda på en inspirationsdag kring det internationella uppdraget.

5 dagar

På jobbet kl 8.10.
Startar datorn och ger mig i kast med den interna utvärderingen av medarbetarmötet.
Som huvudansvarig skickade jag för 1½ vecka sedan ut ett mail till mina arbetskamrater
och inbjöd till en intern utvärdering av Medarbetarmöte 2012.
Idag tar jag mig an de inkomna svaren.
Läser igenom, gör anteckningar och sammanfattningar.
Skriver ett dokument som under förmiddagen blir tre sidor långt med allehanda synpunkter på hur vårt möte fungerade och inte fungerade.
Jag konstaterar att såvitt vi själva kan bedöma så blev det stora mötet lyckat.
Det har också gått ut en utvärderingsinbjudan till alla 650 deltagarna,
men den kommer att behandlas senare.

Efter lunch går jag och köper ett usb-minne i vilket jag sedan pressar in alla mina sparade dokument från mars 2003 då jag började till och med idag.
Det går, och det utan skohorn t.o.m.
Fortsätter med att gallra ur pärmarna Ekumenik 2010 - 2012 samt Integration 2009 - 2012.
Bedömer vad som skall sparas, flyttar över till samlingspärmen eller lyfter ur bladen och river dem.

I slutet av dagen börjar jag plocka ihop det som jag skall ta med mig hem.
Stuvar ner tomma blomkrukor, den lilla stenstatyn av en afrikansk man samt en jordglob.
Rullar ihop sydafrikaflaggan och viker ihop Nelson Mandela-duken som legat på lilla bordet.
Plockar upp och lägger ner det stora vackra snäckskalet
som under alla dessa 9½ år har legat där och viskat om Indiska oceanen.
Det vill jag ha med mig från Tanzania på åttiotalet och framåt.
Jag plockar ner det svarta afrikakrucifixet, batikmålningen från Morogoro,
och Jesus-carvingen i olivträ, som jag fick av Birgitta Simma från det heliga landet.
Han som bär alla våra bördor i ett kors över axeln.
Sist men inte minst den klarröda lilla tavlan som jag fick i Addis Abeba februari -87 av patriarken av Etiopien.

Allt som jag prytt mitt arbetsrum med tas ned och läggs i mitt livsarkiv.
Ingen kommer att förstå hur mycket dessa inredningsdetaljer har betytt för mig.
Men det har dom.

6 dagar

Min sista vecka innan pensioneringen måste ju bara dokumenteras.

Kl 8 är jag på jobbet och reder och attesterar några sista räkningar, bl.a. från Sydafrika.
Kör upp Skodan till verkstan för koll av bakhjulen som låter illa.
Efter fikat får jag ett fint telefonsamtal med en vänstiftsansvarig präst i Lincoln om hur vi skall utveckla  vänrelationen. Skriver ett mail om det och kopierar det till några berörda.
Hinner också rensa ur en pärm samt kopiera över viktiga dokument till en gemensam server, innan det är dags för lunch med hustrun hemma hos hunden.

Under eftermiddagen kommer personalen från en fjällförsamling och hälsar på. Sånt gillar jag. Jag berättar om mitt arbete och fikar med dem sen. Därefter mitt sista utvecklingssamtal, dvs ett avvecklingssamtal med min chef. Kändes som det alltid gjort, dvs mycket varmt och välgörande. Tack Eva-Maria!

In kommer K och säger att hon tyvärr inte kan vara med på personalfesten på måndag.
Och H ringer och säger detsamma. Helt rörande. Dom bryr sig om att jag ska sluta, mina arbetskamrater.

Får telefonsamtal från kollegan R i Luleå. Han vill höra hur vi lagt upp främjandefunktionen för det internationella arbetet. Det ger mig en timmes jobb innan ett välmatat mail med fyra bilagor klickas iväg.

Hämtar ut en Skoda Fabia med helt nya bromsar, ja inte helt utan kostnad förstås.
Men som han på Berners sa så tröstande: Ja, det är klart, man måste ju kunna stanna bilen...
En tung och övertygande kommentar.

Hemma ser vi varann i ögonen och känner att ännu en dag har förflutit utan husförsäljning. Nu har vi sänkt priset iaf. Hoppas det har någon verkan. Förlust blir det hursomhelst.

Under middagen kommer P och går igenom några papper inför L:s begravning.
Vi får ett fint samtal.

Och sen är dagen slut. Inga speciella nyheter på teve.
Det är bara en enda nyhet jag riktigt bryr mig om,
och den gäller fastighetsmarknaden i Härnösand.
Godnatt.

Sista veckan

Nyss hemkommen från Uppsala och min sista träff med stiftens internationella handläggare.
Det har gått 9½ år sedan jag tillträdde den nyinrättade tjänsten i Härnösands stift.
Och nu håller jag på att avrusta och lämna min post.
Det har varit innehållsrika och lärande år fyllda av samtal om det internationella ekumeniska uppdraget som vi kallar Svenska kyrkans internationella arbete. Men också många frustrerande stunder då jag känt hur den nationella nivån verkar stoppar ljuset under skäppan och inte tydligt står för Jesus-vittnesbördet.
Roligast har nog iaf varit det intensiva arbetet med Världens fest 2007 i Åre.
Nu får andra ta över och det kommer att bli bra. Jag håller på att känna att jag har gjort mitt.
I morgon ska jag upp och leda onsdagsmässan i domkyrkan en sista gång.
Sen är det inte många arbetsdagar kvar.
Märkligt.
Egentligen mycket märkligt.

Lenas sida

Idag nåddes jag av budet om min arbetskamrat Lenas bortgång.
I ett halvår fick hon kämpa mot sin sjukdom innan hon fick lov att ge upp.
På sin blogg Lenas sida fick vi följa hennes liv och också hennes sjukdomstid.
Men nu är hon inte ibland oss längre. Hon somnade lugnt och stilla i morse.
Tack Lena för allt du gav!

A tribute to Högsjö församlingshem

Samma känsla som på femtiotalet.
Nästan samma doft i trappan och suterrängvåningen. Samma lysknapp på toan, samma golv.
Sextio år gammalt men fortfarande ungt, ett levande församlingshem.

Stora salen är ljus, mycket ljus med vidunderlig utsikt.
Ljusast av alla församlingssalar jag sett.
Båda långsidorna har nästan bara fönster, höga fönster, vackert spröjsade.

En sal med julförsäljningar och massor av kyrkkaffen i väggarna.
Församlingsaftnar och temadagar,
biskopsvisitationer och kyrkorådssammanträden.

En stor scen med stort rött draperi som dras ifrån när musiken spelar upp.
Min syster Ulla plus Ulla Lundin kommer fram och dansar menuett iförda krinoliner,
medan Torsten Ramström, Pappa och jag spelar Beethovens menuett.

Jag ser kyrkokören stå och sjunga där framme.
Jag ser salen fylld av svartklädda på våra föräldrars begravningsdag.
Och jag ser mig och Åsa sitta vid hedersbord som nygifta.

Vaktmästare som bebor övervåningen, präster som kommer och går,
Kantorer och körsångare som avlöser varandra, och kyrkvärdar likaså.
En ständigt pågående stafett genom församlingshemmet.

Den stora vita moraklockan med sitt spröda glada pling.
Den färgglada bonaden under taket med barn från olika länder.
Och den stora dalamålningen av bygdens doktor Witold Hoffmann.

För att inte tala om nedervåningen, där minnen också hopar sig.
Konfirmandsalen där kyrkoherde Sundberg sitter och blundar medan han undervisar.
Lorangan vid tonårsträffarna som Pappa leder på sextiotalet.

Körrummet där kyrkokören övar på Widéns juloratorium.
Barnrummet som under min tid blir till kyrkoherdens tjänsterum.
Och konfirmandsalen som blir till församlingsexpedition där Carina Sundberg tar emot.

Luciatåg som tisslar och byter om och tänder sina ljus.
Konfirmandgrupper som rättar till frisyrerna innan processionen upp till kyrkan.
Och vi barn leker kurragömma där nere i mörkret medan dom vuxna gör sitt där uppe.

Minnena kommer och går
och tider avlöser varandra.
Än får jag vara med.

Jag lägger igen den stora kära entrédörren när jag går därifrån,
tacksam över dagens träff med kontraktets internationella ombud.
Högsjö församlingshem i mitt hjärta.

Hyrsläp

Vad det är skönt att vara ledig en fredag!
Men när jag har varit pensionär tillräckligt länge kanske jag skriver:
Vad det är skönt att få vara präst en fredag.

Men nu är jag inte där än, det är faktiskt tolv dagar kvar till pensionen.
Så - det är så skönt att vara ledig en fredag.
Stiga upp lite sent, slira igång med kaffe och tidningen.

Bestämmer mig för att idag ska jag köra skräpet från stugan.
Ringer en kompis och hyr ett släp.
Sen vidtager jobb.

Kör ut till Ytterskog under skyarna.
Möts av en stormande bäck
som låtsas att det är vårflod.

Vi bär stolar och stolar och stolar till att börja med.
Sen bord och bord och bord.
Bl.a. det matbord som jag vuxit upp vid plus de fyra stolarna.

(Vi var fem i familjen,
men storasyster satt alltid på pallen vid kortsidan.
Den pallen är räddad undan förintelsen.)

Det handlar om att göra upp med sin barndom, förstår ni.
Åsa offrar t.ex. en gunghäst som dottern begungat.
Här visas ingen pardon.

Vi bär fönster och hinkar och pallar.
Trä-utemöbler som vi ärvt av nån som ärvt dem av nån.
Skräpet stuvas in i flyttsläpet, hoppas att fabian klarar det.

Afrikatunnan.
Vi bär den med vördnad,
ty Den har Varit i Missionens Tjänst.

Det var 1987 som jag fyllde den med allt möjligt
som Brita och jag ville ha med oss hem från Tanzania.
Och jag gjorde det dumma misstaget att ösa på sågspån som fyllning.

Efter den långa båtfärden hem
hade ett som annat hunnit mögla uti tunnan,
men på dess utsida stod skrivet med svart tuschpenna:

Sjöberg
Torpvägen 8 Skellefteå
Sweden.

Lite mäktigt faktiskt, därför har den hängt med.
Men nu får det räcka!
In med tunnan i släpet.

Papp och kartong och plast,
Allt ryms i världens största flyttsläp
bakom världens minsta Skoda Fabia.

Sedan startar begravningsprocessionen.
Bort från Ytterskogs paradisiska höstfärger.
Bort från alla minnen och nostalgiska bindningar.

Hän mot den föga ärofulla begravningsplatsen,
kommunens sopstation vid namn Kullarmark.
Vi rullar in på kyrkogården i djupaste vördnad.

Öppnar likbilen,
lyfter ut kvarlevorna
och sänker dem uti containrarna.

Trä för sig,
brännbart för sig,
och metall för sig.

Allt bärs bort och läggs till rätta,
innan begravningsbilen med det hyrda Shell-släpet
kör in till stan igen mot en ny morgondag utan skräpet!

Härligt!

Tre bra saker idag

Idag har jag jobbat järnet med att gallra bland mina pärmar och hyllor.
Kolla vad som ska sparas och vad som ska slängas,
och så riva det som ska slängas samt slänga det.
Hylla efter hylla, pärm efter pärm.
Riktigt skönt faktiskt.
Inte alls samma sentimentalitet som häromdan.

Sen körde jag ner till länssjukhuset och hälsade på en arbetskamrat.
Det kändes bra och uppmuntrande. Hon är så duktig.
Imponerande vilken kämpaglöd det finns i en del människor.

Och i kväll har vi haft syskonmiddag med hela storfamiljen.
Riktigt trivsamt (som alltid) och gosegos med lilla minstingen Eva Maria.
Mamma skulle bara veta vad ungen heter.

Jag vill tacka livet.

Bara två veckor kvar

I nio och ett halvt år har jag gått till denna arbetsplats.
I nio och ett halvt år har jag varit stiftspräst,
men nu är det snart slut med det.
Jag har börjat avrusta.
Det stora medarbetarmötet förra månaden blev för mig Finalen.
Efter den höjdaren har jag haft en del efterarbeten,
men nu börjar även det vara gjort, det mesta.

Och efter gårdagen känns det som om uppbrottet närmar sig.
För då sa jag farväl till en mycket kär vän och kollega från Sydafrika.
Avskedet blev smärtsamt men blev lyckligtvis kort.
När han skulle åka sin väg var jag redan sen in till ett möte,
och därför blev vi inte stående så länge.
Vi såg varandra i ögonen och visste att vi inte visste om vi alls skulle ses igen.
En varm broderlig kram och några ord, och sedan åkte han.
Och jag gick in till mitt möte som gällde framtiden för stiftets internationella arbete.

Båda dessa saker landade i mig under den blåsiga regnnattten,
så idag kände jag att nu börjar jag vara beredd att sluta.
Min tjänst kommer att besättas och arbetet fortsätter.
Andra tar vid.
Det är en som sår och en annan som skördar,
och vi får gå in i varandras arbete
i kyrkans långa stafettlopp genom tiden.

Så idag har jag börjat gå igenom mina högar, rensa och slänga.
Plocka fram gamla konferenspärmar och rensa ur och slänga.
Och spara ett och annat. Men mest rensa ur och slänga.

Och så har jag mätt ut den återstående tiden,
de två veckor som är kvar innan jag själv går min väg.
Har lagt ut den kompledighet jag har innestående
och avsatt tid för de uppgifter som är kvar.

Det blir nog bra det här,
men det handlar också om sorg.

Svanars avsked

Idag gav svanarna upp.
Sju stycken sångsvanar lågsniffar i vacker formation över radhusområdet
när jag på morgonen stiger ut på bron med hunden.
En av dem tutar hela tiden under överflygningen:
Hej då, nu drar vi! Vintern kommer! Snön är på väg!
Tar sen ut kursen och försvinner söderut bakom tallarna.

Fascinerande.
Jag stoppar händerna i handskarna,
tar hunden på morgonpromenad.
Det är inte frost ute, men nära.
Gråväder.
Nattens myckna regn har gjort luften råkall.
Tur man har en varm jacka.

Den gamla låten kommer för mig, klockren.
California dreaming,
The Mamas and the Papas stora hit från ungdomens dagar,
idag högaktuell för oss,
och denna dag kompatibel med svanarnas avskedssång.

All the leaves are brown
and the sky is grey
I've been for a walk
on a winter's day

I'd be safe and warm
if I was in L.A
California Dreamin'
on such a winter's day.

Husvånda

Nej, det kommer inte att gå..!
Mäklaren säger att ingen har anmält sig till husvisningen idag.
Inte en enda.

Jaha, då löns det inte städa.
Och vi som tagit ledigt
för att städa, stajla och göra oss till.

Luften går ur oss helt.
Hösten grånar och själen trampar igenom.
Jag vill gå i säng fast det är mitt på dagen.

Det är inte lätt att sälja hus nu i vår stad. De ligger ute länge innan något händer.
Folk är försiktiga därför att bankerna är försiktiga.
Inga lån förrän den egna bostaden är såld eller uppsagd.

Men vi Måssste sälja fort!
Sneglar på väggkalendern.
Bara två månader kvar. Sen bär det iväg.

Tänk om det inte går! Tänk om marknaden är död??
Vad gör vi??
Hyra ut huset är kanske en väg att gå, men absolut inte en bra lösning

Vi kommer att stå där med höga omkostnader för hus och stuga,
medan våra inkomster nästan halveras over there!
Kriskänsla i magen. Oroliga blickar möts.

Jag går ut med hunden så länge.

Kommer tillbaka.
Vet du Jan, mäklaren ringde.
Hon kommer med en spekulant kl 16.30!

Den grå solskensdagen får plötsligt höstfärger.
Den bruna själasmoggen blåser bort av friska vindar.
Staden fylls av ljus!

Något reser mig upp ur depparsängen.
Det här ska vi fixa.
Här gäller kavla upp ärmarna.

Lagom till husvisningsstädningen måste så hustrun iväg på jobb...
Scheisse.
Men det här fixar jag. Far du.

Plocka undan kläder.
Gömma datorer, sladdar, och slänga papper.
Tömma diskbänken på allt, dvs Allt!

In med ren tvätt i skåpen.
Bort med smutstvätt ur synfältet.
Iväg med disktrasan och ut med soppåsen!

Borsta hundhår från mattorna.
Sopa, dammsuga, våttorka.
Och toaletterna ska vi inte prata om!

Men undan går det, för nu skiner solen.
En spekulant!
Här gäller det göra intryck.

Fram med nya dukar.
Fram med blommorna som hon köpte
och som vi trodde var förgäves.

Fram med nya värmeljus.
Nu är klockan fyra!
Tända lampor och ljus.

Glida ut med hunden igen som om inget särskilt.

Lång promenad flera varv runt kvarteret och upp i skogen.
Säkert en timme går.
Så. Ringer. Mäklaren.

Hur blir det?
Får vi det sålt?
Man frestas be till marknaden.

Jodå, det här kan bli nåt, säger hon.
Spekulanten är intresserad. Det finns hopp!
Plötsligt känner jag hur hungrig jag är.

Jag vänder hemåt och möts av ett jättefint hem!
Det är så nystädat och välkomnande.
Man borde köpa det. Inte sälja det.

Jag går direkt till kylen och tar för mig.

Jonas Gardells TV-serie

Ikväll började Jonas Gardells serie Torka aldrig tårar utan handskar
Av den efterföljande chatten att döma har första avsnittet berört många djupt.
Tänk att det var så här hemskt att vara homo på den tiden... Nu kan man ju t.o.m. gifta sig!

Ja, det jag såg tog tag i mig. Måste se om slutet för det missade jag.
Filmen gjorde mig ledsen och tankfull.
Jag minns en i en ungdomsgrupp som tog livet av sig när han förstod att han var homo.

Hur tog vi hand om honom?
Fick han alls någon chans, pojken?
Var vi mest generade och tysta?

Jonas Gardell gör faktiskt en enorm insats.
För tjugo år sedan tyckte jag bara han var äcklig.
Nu högaktar jag den mannen även om han kan vara helt urflippad ibland.

Glömmer aldrig hans starka framträdande i Härnösands domkyrka för ett par år sedan.
Ge aldrig upp! Vad du än har tvingats gå igenom: Glöm aldrig att du är älskad som du är!
Den kvällen var välsignad.

Ängedialogen

Vi gick till Ängekyrkan idag, eller rättare sagt ikväll.
Den har nu övergått från domkyrkoförsamlingens till missionsförsamlingens ägo och det var första besöket för min del i Härnösands nya missionskyrka. Mycket var sig likt, men i kyrksalen var orgeln borta från bakväggen och ersatt av den gamla piporgeln framme till vänster. På korväggen sitter nu korbilderna från Brunnshusgatan och pryder sin plats nog så väl som Eva Spångbergs gjorde. Och en flygel har ersatt det lilla pianot. Mycket var nytt men det kändes ändå som Ängkyrkan. Och samma anda är kvar tror jag. Och samma Ande.

Ett av missionsförsamlingens nya grepp är att en söndagkväll i månaden tillsammans med EFS och domkyrkoförsamlingen bjuda in till en Mässa i Taizéton med efterföljande samtal, den s.k. Ängedialogen. Ikväll ledde förre pastorn Sigfrid Westberg samtalet och det handlade om nattvarden. Först firades alltså en stilla mässa med Sigfrid som predikant och Cristina Grönroos från domkyrkan som celebrant. Därefter vidtog kaffe och samtalet om sakramentet. Ett fint broderligt och systerligt samtal med företrädare för olika traditioner.

Kvällen kändes jättebra. Tack Ängekyrkan!
En särskild eloge till "taizéorkestern". Det passar klockrent med klarinett till taizésångerna.
Men var var folket? De yngre? Alla kan väl inte ha valt Solsidan..?

Dripp dropp

Raindrops keep falling on my head...
Och -
Ååå, regniga natt, aldrig mera ska livet bli glatt...

Varför kommer de gamla låtarna i mitt huvud
i stället för det femtioårsjubilerande The Beatles:
Love, love me do. You know I love you...

Det har varit lördag.
Den är över om några minuter.
Men jag är tacksam trots regnet.

Har serverat kaffe efter lördagsmusiken i domkyrkan.
Och fått en privat kaffestund med hustrun i stugan
där pelargonierna inte förstod att det var läggdags nu.

Sedan har jag huggit på en krok i Tidningen Ångermanland
och lagat lövbiffsrullader med rotsaksgratäng.
Min vän gillade anrättningen men inte vinet.

Nu har jag sett en dålig film
men den var från San Francisco,
så det var därför.

Och inser att
ännu
är jag i Härnösand

och regnet det bara öser ner....

Sista perioden?

Nej måtte det inte vara det!
Men idag när jag efter min Rhodos-vecka åter steg in på stiftskansliet,
vände jag blad i väggkalendern.
Och då insåg jag att jag bara har drygt tre veckor kvar till min självvalda pensionering.

Jag vigdes till präst för snart 40 år sedan, närmare bestämt den 17/12 1972,
och aldrig hade jag då en tanke på att det en dag skulle ta slut.

Men det kanske inte gör det.
"Verket är icke färdigt ens när du hembud får..."
Jag tror och hoppas på ett liv efter 1/11 då jag inträder i min nya roll som pensionär.
Visserligen vill jag släppa taget och bli min egen,
men samtidigt vill jag absolut inte tappa taget och förlora orienteringen.

Nu gäller det att göra allt jag kan av de tre sista veckorna,
göra efterjobbet efter medarbetarmötet,
planera för en stafettpinne åt min efterträdare
och inte minst njuta av atmosfären på Svenska kyrkans bästa arbetsplats,
stiftskansliet i Härnösand.

Och där blir det fredagsfika i morgon!
Mmm...

Viloläge

Jag har sagt det förut och jag säger det nu igen: Jag älskar charter.
Lotsas kunnigt dit man ska per flyg och en väntande buss.
Checka in och få rum 852, ta sig dit och packa upp badkläderna.
Beundra det blå havet och känna den trettiogradiga värmesmekningen.
Olja in sig och trippa ned till havet.
Lägga sig raklång på rygg i det blå havet, och flyta utan att röra en fena.
Ligga där en kvart eller mer, sen duscha av saltvattnet och gå upp till nr 852 igen.
Sitta där i skymningen och inte göra någonting alls.
Bara se hur färgerna förändras och grånar ut alltmer inför natten.
Och båtar kommer och går där ute.

Själen släcker måstesidan och planeringssidan
och slår om till viloläge.
En hel vecka.