Internationella gruppen

Är det inte fantastiskt med frivillighet!
Tänk att det finns människor som går igång när vi börjar planera en missionsauktion i församlingen. Ideerna haglar och det ska bli bullar och limpor och sockar och dukar och stöpta ljus och trasmattor och ljusstakar och små tomtar och allt som går att sälja. Och en tar hand om kaffet och en annan ska vara kassör, en tredje lovar springa ut med grejer och hämta in pengar. Och hela gänget lovar stanna och diska efter auktionen på lördag.
Och all denna aktivitet och idérikedom för att vår kyrka under denna advents- och juletid satsar på att unga pojkar ska få hjälp att komma bort från gatuliv och gatugäng där våldet härskar, så att de som vuxna män kan få en chans att ta ansvar för sina egna och andras liv. Det är vad Svenska kyrkans julkampanj handlar om.
Viktigt, mycket viktigt.

Härnösands dag idag

Idag skedde det äntligen.
En stor församling var på plats långt innan det började.
Sångare och musiker likaså.
Och Sveriges television var med.
Första söndagen i advent i Härnösands domkyrka.

Domkyrkan återöppnades efter ett drygt år av om- och tillbyggnadsarbeten.
Under resans gång har församlingen firat sina gudstjänster i halva kyrkorummet,
först i långskeppet, alltså västra delen, medan arbetena pågick i öster.
Sedan tvärtom. Under våren och sommaren har vi trängt ihop oss i koret.
Men icke idag. Idag kunde en lång procession tåga in hela vägen fram till det nya centraltaret som nu fått en bordsskiva av glas.
Mycket annat var också nytt. Bänkarna var ombyggda och bekvämare. Koret är höjt 9 cm, och kören har fått permanenta stolar längst framme i öster under altaruppsatsen.

En riktig församlings- och stiftshögtid således. Av kommunalrådets tal efteråt att döma var det en stor dag för hela Härnösand, vars historiska utveckling i hög grad har formats av den kyrkliga närvaron.

Såja. Det var den objektiva delen. Nu till mina egna intryck.

Om gudstjänsten gav församlingen och TV-församlingen något så är jag glad. Men för mig i alla fall kändes det väldigt hårt detaljstyrt. Varje sekund var räknad i förväg. Vi hade "hållit" gudstjänsten två gånger redan när direktsändningen började. En gång igår då vi var i kyrkan i fyra timmar. Och en gång i morse kl 8 då det var genrep. Hur spontant blir det på en skala?
Dock fascineras jag av det logistiska i en direktsändning. Att det går att få ihop den så att alla hundra vet vad de ska göra och gör det när dom ska göra det utan att sabba de dyra femtioåtta minuterna som vi har på oss. Jag menar, mycket ska rymmas där. Traditionen ska ha sitt, förnyelsen sitt, musikern ska ha sin del av kakan och präst och biskop sin del. Församlingen har sina förväntningar, stiftet sina och TV-tittarna sina. Allt ska klaffa, ingen tveksamhet får råda, och det går bara genom övning. Kamerakillarna måste veta precis när och vart de ska rikta sina kameror. Och i bussen bakom kyrkan var högkvarteret med bildprocucenten som koordinerade det hela.
En TV-sändning är ett mästarprov i samordningens konst.

Det var mycket körsång, lite väl mycket, säger jag fast jag själv sjöng i kören. Kyrkans förbön som är en mycket viktig del av varje gudstjänst fick tyvärr kortas ner av tidsskäl. Vidare rymde gudstjänsten texter, adventspsalmer och predikan. En oerhört duktig och kraftfull sopransolist kulade i början av Gläd dig du Kristi brud, så att jag och troligen fler med mig fick ståpäls.
En annan sak som berörde mig var den stora teckenspråkiga närvaron. Längst fram på norra sidan satt ett gäng döva som som tillsammans med sin präst Johan Selin deltog med liv och lust i sånger och läsningar. Deras hosianna kan inte uttryckas bättre. Händerna i luften!

Ljust och fräscht verkade vara ämnet för dagens predikan. Biskop Tuulikki talade både över domkyrkans historia och dess ombyggnad, och kontrasterade kyrkorummets ljusa karaktär med mörkret i form av den ohämmande vapentillgången i världen.
En och annan tycker säkert att kyrkan inte borde lägga sig i sådana politiska frågor. Men om nu dagen handlar om en vapenlös fredskonung som rider in på en arbetsåsna, och inte på en krigares springare eller på en härskares bärstol, då handlar hela vår religion om vanliga människors vardag och om den verklighet vi lever i, och inte om fromma önskedrömmar, alltså inte bara om andliga, hinsides ting. Det här behövde nog sägas av kyrkan.

Som körsångare har det varit en glädje att få sjunga kyrkomusik komponerad av vår egen domkyrkoorganist Fredrik Sixten. Han torde vara vårt lands allra främste kyrklige tonsättare f.n. Min absoluta favorit var Domus domini, hans tonsättning av biskop Jonas Jonsons fantastiska text. Den handlar om var Herrens hus finns. Domus betyder hem, dominus är herre på latin. Var har Gud sitt hem idag? Jag vill hänvisa till mitt blogginlägg den 9/11, där hela texten finns återgiven. Den är värd allt från en enkel bibelstudiecirkel till en doktorsavhandling i teologi. Och i Fredrik Sixtens tonspråk har texten fått ett genialt och mycket berörande uttryck.

Gudstjänsten var också ekumenisk, fast det kanske inte märktes för den som inte visste det. Episteltexten lästes av Härnösands missionsförsamlings ordförande, och evangelieboken bars av en representant för EFS missionsförening i staden. Och bland hedersgästerna återfanns en prost från vårt grannstift i väster, Nidaros bispedömme.
Fina och viktiga signalelement. Tack för det, domprosten och biskopen!

In alles, med pompa och ståt har domkyrkan nu öppnats igen.
Men vilken tur att inte varje söndag är som denna. Det skulle vi inte orka med.
Vi behöver också enkla, människonära stunder av tillbedjan och sökande, om adventskonungen alls skall kunna komma till tals med oss blyga och tröga vardagssvenskar. Därför ser jag fram emot att de två sidokoren blir färdigställda, där mer vardagliga och familjära gudstjänster och andakter kan få sin rätta plats i katedralen.

I morgon återutsänds gudstjänsten på SVT. Och sen får vi hoppas att den läggs ut på SVT-play. Det vore roligt. Så att vi får se hur det kunde upplevas på håll, allt det här som för oss medverkande tedde sig lite plottrigt och sönderrepeterat.

Dagen fick sin höjdpunkt kl 15, då stadens köpmän saluterade med ett väldigt julskyltningsfyrverkeri över Nattviken. När jag stod där med min hustru vid min sida, kändes det på något sätt som nyårsafton. Tills jag kom på det. Det är ju nyår, kyrkans nyår, då alla heliga berättelser börjar om från början och vi än ett år får höra om den Gud som själv blir människa för att vi skall bli som Gud.

Lång ljus novemberfredag

Har varit riktigt duktig idag. Det första var att bestämma mig för att ta ut en kompdag.
Det var vid halv åtta-tiden i morse. Sen ljusnade dagen. Jag återställde den hyrda bilbarnstolen och körde upp till Högsjö och satte ett ljus på graven, på dagen sjutton år sedan begravningen av mina kära föräldrar.

Hem till adventsstök med plock och disk och tvätt och byte av gardiner och byte av överkast och sånt. Ner med adventslådorna från vinden och upp med ljusbågar och adventsstjärnor i fönstren. Härliga riter som tog hela dagen.

Ikväll infriades en trettioårspresent. Taco-middag med K och M och sedan musikalen Harry Oliver i Kramfors. Fortfarande en helt underbar föreställning. I morgon är sista kvällen, men jag hoppas verkligen den sätts upp i Stockholm. Det är den värd. Vi fick många goda skratt och en fin helkväll med våra ungdomar.

Borta bra men..

Jag återkom igår från en jobbresa till Sydafrika.
Har deltagit i samtalsdagar mellan fem stift i Svenska kyrkan och deras vänstift inom kyrkor i Södra Afrika. Det mötet hölls på ett katolskt gästhem utanför Durban. Den gångna helgen tillbringade jag i vårt eget vänstift Cape Orange Diocese med centrum i Kimberley. Fick mycket värdefulla samtal med vår vänstiftsbiskop Bill Bowles, och ledde en workshop kring Frälsarkransen, eller Pearls of Life som de säger där nere. Och i förrgår predikade jag i St Sylvesters församling i Kimberley.

Om allt detta skulle jag kunna skriva ett par långa blogginlägg. Men det får i så fall bli en annan gång. Nu ska jag i stället sova i egen säng och le åt att jag har ett barn och barnbarn i huset som vänder mitt fokus till livets egentliga väsentligheter.
Nog är det roligt resa, men hemma är ändå hemma.
Och hösten kändes knaprigt frostkall i morse när jag gick ut med hunden.
Inte illa det heller.

Avstamp

Denna dag har gett mig ett värmande avstamp inför min resa.
Först en stämningsfull och mycket fin konsert i Uppsala domkyrka med domkyrkans flickkör, tjugofem proffsiga tjejer som bl.a. uruppförde en njutbar svit av sonen M.
Sedan en varm och god familjemiddag med barn och barnbarn kring vår fyrtioåring.
Då man som jag bor så långt från dem och inte kan njuta deras sällskap så ofta, blir en dag som denna en enda stor guldkant. Tack kära ni.

Det torde dröja en dryg vecka innan jag hörs av igen, för nu lämnar jag datorn hemma i fäderneslandet. I morgon afton flyger jag ner mot Södra korsets länder.
Gud vare med er alla tills vi ses igen.

Forrest Gump

En annorlunda pojke växer upp till en annorlunda man.
Godhjärtad men knasig.
Med knasig kropp.
Gör saker på sitt sätt, har svårt för att fatta.
Ser inte sammanhangen, har sin egen logik.

Men vilken människa!
En riktig människa.
Medmänniska.

I verkligheten föds han kanske någon annanstans.
Växer kanske upp i en udda familj med underbett och plattfothet,
lite småtjock och jämnt osäker.
Finner det bäst att ligga lågt och låta andra bestämma,
låta andra hinna före.

Rotlös efter jobbig flytt.
Dålig kontakt på nya stället.
Inga kompisar, ingen fotboll.

Hålfotsinlägg, tuggbryggor i munnen.
Sedan tidig pubertet.
Han växer förbi sina jämnåriga
och byter äntligen skola.
Kommer till ett större, bättre och mer utmanande sammanhang.

Börjar trivas med sig själv.
Gör bra ifrån sig på gymnastiken.
Satsar på egna intressen, mest musik.
Väljer egna vägar som få andra tar.
Men det blir så rätt.

Och livet blir riktigt bra
för Forrest till slut.
Inte undra på att tårarna...

Resfeber

Förbereder en långresa. Mest mentalt.
Packa går fort, det gäller bara en vecka.
Men det är en viktig resa till vårt vänstift i Sydafrika.
Möten och samtal och överläggningar och lektioner skall förberedas.
Men det må vara -
den stora och svåra grejen är som alltid att flyga så in i norden långt bort hemifrån.
Sitta som packade sillar så vansinnigt många timmar mellan himmel och jord, upphängd mellan tak och golv typ,utan möjlighet till kontakt med någon förrän man är framme och nere på jorden igen.
Det är alltid gruvsamt att åka bort.
Men visst är det också en förmån, det skall inte förnekas, att åka till Afrika i tjänsten.

Jag ska iväg på ett möte mellan de fem stift inom Svenska kyrkan som har vänstift i södra Afrika och träffas samman med våra vänner och partners där nere. Två från varje stift under ledning av företrädare för kyrkokansliet i Uppsala. Syftet är att be och läsa Bibeln tillsammans och samtala om hur vi kan utveckla våra vänkontakter. Vi ska träffas på ett katolskt center utanför Durban, Marianhill heter det. Därifrån flyger jag och min kollega Johan H till Kimberley, stiftsstaden i vårt vänstift Cape Orange Diocese för möten med stiftsledningen, en träff med vår gode vän Chris H samt en kontraktsdag om Frälsarkransen. Firar domssöndagen där nere och torde få lov att predika vid någon gudstjänst innan vi på nytt styr kosan norrut.
En spännande resa förvisso.
Sen blir det lika roligt att komma hem tror jag.
Om jag har riktigt tur så hamnar jag på samma tåg från Arlanda den 21:a som dotter och dotterson på väg upp till oss! Där har jag också något stort att se fram emot.

I TV med Fredrik Sixten och Jonas Jonson

Vi ska sjunga i TV. Domkyrkokören i Härnösand övar f.n. febrilt inför första advent.
Då skall SVT direktsända återinvigningen av domkyrkan efter en omfattande ombyggnad.
Vi ska båda vara med i gudstjänsten, hustrun och jag. För min del handlar det om körsång. Spännande körmusik. Vi ska sjunga verk av vår domkyrkoorganist Fredrik Sixten.

Fredrik är Sveriges just nu kanske mest produktive kompositör av sakral musik. Och hans musik har spridits över hela världen. Ett av styckena vi skall sjunga, Psalm 98, skrevs för en kyrkokör i USA, vilket kan höras i tonspråket. Det innehåller krävande disharmonier och förändringar i taktart och tempo, hela tiden i ett dramatiskt samspel mellan sopransolisten, kören och orgeln. Oh, sing unto the Lord a new song for He hath done marvelous things…

Ett annat sixtenstycke vi skall sjunga är inte mindre fascinerande. Det heter Domus Domini och skrevs som en hyllning från domkyrkoorganisten till hans domprost Tor Frylmark vid dennes 60-årsdag för ett par år sedan. Texten är skriven av biskopen emeritus Jonas Jonson, en av Svenska kyrkans mest framträdande textförfattare, som har flera texter i vår nuvarande psalmbok. Ju mer jag sätter mig in i verket, desto mer grips jag av det. Det består av sex församlingssjungna verser plus bibliska tankar kring frågan var Herrens hus, domus Domini, finns. Helt lysande poesi. Helt lysande teologi. Och en helt lysande tonsättning enligt min mening.
En anglikansk-inspirerad koral bildar grunden, trygg och lättsjungen, stabil och väldigt löftesrik tillsammans med sin text. Psalmsången interfolieras med körsatser kring bibliska motiv som ger hänvisningar till var Herrens hus kan sökas, dvs var vi kan söka och finna Gud idag. Svaret är: i skapelsen, i ansvaret, i krubban och vid Jesu grav, i diakonin, dopet och det dukade nattvardsbordet, i sökandet och vilan i Guds ömma händer.

Verket kan höras i sin helhet i TV-gudstjänsten kl 10 på 1:a advent.
Här är biskop Jonas text.

Domus Domini

Fördold i ljus som ingen skapat
bor Gud när solar tänds och världar vaknar.
Långt bortom tid och stjärnor är domus Domini.

Kom, sjung med kosmos under rymders eldar.
Kom, prisa Gud som strör med öppna händer
en sådd av liv på jorden.

Förföljd av skuld förnekar Adam sin Gud
men hör hans rop när natten nalkas.
I morgondagg och skymning är domus Domini.

Kom, sjung med vågor utmed havens stränder.
Kom, prisa Gud som kallar folk och länder
att vårda Edens lustgård.

Förrådd av oss som spelar blinda
blir Gud när någon kränks och frihet hindras.
I stallet och i graven är domus Domini.

Kom, sjung med folken genom alla tider.
Kom, prisa Gud som är vårt liv och lider
men möter oss uppstånden.

Förhärligad av sin församling
blir Gud när styrka vänds till tjänst åt svaga.
I ordet, dopet, brödet är domus Domini.

Kom, sjung med kyrkan, himmelrikets vänner.
Kom, prisa Gud ni heliga och präster:
Guds ögonsten så dyrbar.

Förklarat ljus är själens aning av Gud
ett stråk av tro, en stilla tillit.
Hos människor som söker är domus Domini.

Kom sjung med alla vilkas hjärtan bävar.
Kom, prisa Gud som sluter rädda själar
i sina ömma händer.

Ja, sjung om Fadern som har skapat världen,
om Andens tröst, om Kristus som kan rädda.
Kom sjung om Gud på jorden.

Amen, amen, amen.

Grå allhelgona

Har inte varit i kyrkan i helgen. Jo förresten i fredags körde vi upp till Högsjö och tände ljus på graven och var även in i kyrkan, där de hade gjort så fint inför helgen med ljus och utsmyckningar framme i koret inför minnesgudstjänsten. Jag tände två ljus i ljusbäraren, och Åsa ett.

Igår på Alla helgons dag var jag volontär på Café Trädgårn under och efter gudstjänsttid. Där hade jag min församling och mina helgon.
I övrigt har jag mest kurat här hemma i gråvädret och försökt låta bli att tänka på dem jag saknar.

Igår dök det i alla fall upp två riktiga glädjeämnen i form av systerdotter med make som åt middag med oss och satt och surrade länge.
Det värmde mycket.

Nu stundar en vecka med en fyrtioåring, en trettioåring,
och däremellan 111111 icke att förglömma.
Efter det ska jag iväg på en långresa.

Grå fin dag

På bruna halkiga löv
med famnen full av kassar
tar vi sommaren med oss från stugan.

Tänder först en brasa på morgonen,
kokar kaffe i morgonrocken
och känner att dagen börjar stilla.

En grå och regning dag
som bara vill vara tyst,
allhelgonastilla.

Vi plockar ihop våra saker,
tömmer kylskåpet,
drar ur sladdar.

Bär undan grillen,
så fylld av sommarminnen.
Stänger stugan och går på halkiga löv till bilen.

Kör upp till graven.
Tänder ljus för de döda
och sjunger I himmelen, i himmelen.

Den här dagen är så vacker!

En härlig dag i prästkragen

Oj vad det är roligt att få vara en "riktig präst" nån gång!
Med den stiftstjänst jag innehar så är det långt mellan gångerna numera.
Det är iofs självvalt. Jag trivs med mitt arbete som går ut på att utveckla församlingslivet i fler församlingar än en.
Men idag fick jag vara präst på riktigt för några timmar. Ledde först morgonmässan i domkyrkan, vilket var en upplevelse. Helgedomen byggs ju om, och renoveringen är inne i sin slutfas, så dom har bråda dagar. En halvtimme före mässans början slamrade det av byggjobbare som målade kyrkbänkar och klättrade på skyhöga ställningar och fixade taket, bar grejer hit och dit och levde om. Jag bytte om till alba och mässhake och hade en genomgång med de medverkande kring altaret mitt i stöket. Och då - som genom ett trollslag, jag tror det var ca 07.40, stannade allt slammer av och de underbara jobbarna dröp iväg och tog sig förmodligen en kopp kaffe medan kyrkan fylldes av gudstjänstfolk från domkyrko, stiftet, Vårsta, stan och från Svenska kyrkans grundkurs i Mellansel. Skillnaden var plötslig, påtaglig och predikande. Kl 08.00 då vi började, fungerade inte kyrkklockorna. Och framme i koret stod byggnadsställningar, trappstegar, brandsläckare, och plastsjok låg lite här och där. Men där, på arbetsplatsen, mitt i livet, i människors vardagsknog, samlades vi för bön och nattvard.
"Möt mig nu som den jag är Håll mitt hjärta nära dig. Gör mig till den jag skall bli och lev i mig." Det var vår klockringningspsalm. Och Herren dukade ett bord för oss mitt i alla provisorier vardagligheter och bygg- och murarattiraljer. Härligt. Jag tror fler än jag kände en särskild lycka över att få vara med om en sån gudstjänst. Icke desto mindre ser jag fram emot TV-gudstjänsten på 1:a advent. Då ska allt vara klart för återöppnandet. Då ska jag också vara med, fast i kören. Men jag tror dagens korta morgonmässa betydde mer för mig än vad den kommande kommer att göra.
Det andra riktigt prästerliga jag fick vara med om idag var att ha en lektion med Kyrkans grundkurs, dvs ca 15 vetgiriga människor som funderar på eller håller på med en yrkesutbildning för tjänst i kyrkan. Vi gick igenom biskop Tuulikkis herdabrev som kom ut i våras och som jag bloggade om i juni. Jag har skrivit det förr och jag gör det nu. Sådana här gånger och såna här dagar är det fantastiskt roligt att vara präst!

Månadsskifte

Okey,
då tar vi spjärn.
November är här med sitt gråa mörker.

Fast än är det varmt så jag klagar inte.
Men månadsskiftet oktober-november
Är tungt.

Tur att det finns körsång.