Faddergala??

Jag blir riktigt arg.
Med enorma pengar köper en biståndsorganisation programtid i TV för en faddergala. Beställaren kan med sin ekonomi mycket väl sopa mattan med alla andra aktörer på insamlingssmarknaden i Sverige.

Samtidigt börjar vår kyrka sin julkampanj för Hela världen, Svenska kyrkan internationella arbete. Under temat Nu tändas tusen juleljus vill kyrkan lyfta fram barnens situation i vår värld. Men vad har vi för chans? Ingen. Tevegalan får säkert in långt mer pengar på en kväll än vår kyrka under en månad.

Och ändå måste jag få säga:
Jag är stolt över att Svenska kyrkan inte håller spektakulära faddergalor för sina givarmedel!

Svenska kyrkan satsar hellre på en hel bys utveckling än på ett utvalt barn i byn. Varför? Lutherhjälpen provade på sin tid att ha fadderbarn, men övergav det. Man märkte att det lätt skapade orättvisor och avundsjuka när ett barn blev utvalt i en by. Barnet fick pengar och gåvor, säkert givna i god tro, av omsorg och med gott syfte. Men de andra barnen då? Familjen blev snart illa sedd i sin omgivning av dem som ingenting fick. Och ingen i byn förstod varför just denna familj blev utvald. Jo, egentligen förstod man, men det fick inte sägas, inte inför kamerorna... Och i slutändan har ingen utveckling skett utom av hat och misstro.

Svenska kyrkan har valt en annan insamlingspolicy. Vi satsar hellre på kollektivet än på individen, på byn i stället för på en enskilde. Vi låter alltid vår lokala samarbetspartner styra valet av mål för utvecklingshjälpen från Sverige. För i utvecklingsarbetet handlar det alltid om samarbete, vad människorna i utvecklingsländerna kan åstadkomma tillsammans, inte vad en enskild givare med sin ekonomiska makt lyckas förverkliga.

Vad en faddergala kan åstadkomma är ett glamouröst och oproportioneligt fokus på en speciell artist eller annan person, som genom sitt givande har lyckats hjälpa en enskild från fattigdom till framgång. Och vad signalerar det? Jo att lycklige, den starkare vinner. Att den utsatte inte har en chans.
Svenska kyrkan vill med sin kanske lite tråkiga insamlingspolicy ställa sig på de utsattas sida. På deras sida som inte blev utvalda av TV-teamet eller superartisten, men som är människor ändå.
Genom att satsa på utvecklingshjälp för en hel by eller stadsdel i t.ex. Addis Abeba eller San Salvador, kan vi få vara med och hjälpa hundratals, ja tusentals hjälpbehövande i stället för en enda.

En faddergala kan säkert få oss att känna oss goda och generösa, men det är inte det som är viktigt. Det viktiga är vad våra insatser ger för resultat på långt sikt.
Må vi besinna det.

Äntligen 1:a advent!

Sitter efter en mycket fin dag i församlingens hägn och försöker känna efter.
Vad är det med första advent?
Varför kryper den så lätt under skinnet?

Är det alla de många första adventer jag upplevt?
Tärna, Högsjö, Härnösand, Uppsala, Boden, Fredrika, Tanzania, Umeå, Luleå,
och så Högsjö och Härnösand igen?

Är det alla de årstidsmarkerande ritualerna som ger trygghet, kontinuitet, kasam,
som jag tolkar som Guds närhet och tilltal?
Människans behov av upprepning? Min egen fyr i tillvaron?

Mina funderingar får mig att sätta på Bachs Juloratorium.
Och jag förflyttas till Härnösands domkyrka 1965 och 1966.
Jag och Pappa i tenorstämman.

Jauchzet, frohlocket! Med Rudolf Lövgren på dirigentpulten.
Jag kan tenorstämman i princip utantill.
Så långt årsritualerna.

Men än mer – känslan av ett Kungabesök!
I Tärna, Högsjö, Härnösand, Uppsala, Boden, Fredrika, Tanzania, Umeå, Luleå,
och så Högsjö och Härnösand igen.

Fattar vi det?
Han är här.
Mitt ibland oss!

Eller är det för att jag just nu verkligen behöver hans hembesök..?

Advent?

"Så kom du då till sist, du var en främling,
en mytgestalt som jag hört talas om."

Det har visst blivit advent.

Jo jag har försökt.
Städat lite, tvättat några fönster, burit ner lådor från vinden och plockat upp adventsstakar. Som faktiskt fungerade allihop. Bytt ett par mattor. Hjälpt vicevärden sätta upp belysning i gårdsgranen. Strukit gardiner och hängt upp. Satt julstjärnor i fönstren och hängt upp två adventsstjärnor. Samt varit på en helgsmålsbön och spelat till psalmsången När vintermörkret, Bereden väg, Hosianna och Gå Sion.

Och ändå...
Ändå inte.

Inte än.

Fredag före 1:a advent

Bra med en ledig dag ibland.
Man hinner tänka efter.
Har njutit av att kunna göra det jag själv vill och väljer.

Sova länge på morgonen.
Väckas av en ilsken telefonsignal och sedan förgäves försöka somna om.
Stiga upp och för en gångs skull läsa både TÅ och DN.

Iväg till dopsamtal med en familj inför morgondagens högtid.
Sen hämta Mozart hos dagmatten och köra ut till stugan och graven.
Stressig höstbäck, men i övrigt himmelsk stillhet.

Idag är det femton år sedan mina föräldrar begravdes.
Gravstenen talar om smärtan.
Namnen och Jesusbilden om hoppet.

Hur mycket har inte hänt sedan dess?
Det allra mesta positivt.
Tack.

Förändringar

De här dagarna säger stiftet tack och goodbye till sina gamla politiker. Stiftsfullmäktige är samlat till ett något avslaget höstmöte, det sista för denna mandatperiod. Cirka en tredjedel av dem kommer inte tillbaka utan avgår i och med dessa dagar.

Kära möten, kära ansikten,
vi har haft mycker roligt ihop och huur ska det nu gå när ni slutar, osv.

Ja hur ska det gå. Några slutar för att de vill sluta. Andra slutar fast de skulle vilja fortsätta, men det ville inte väljarna. Och i deras ställe kommer nästa månad nya fräscha (?) krafter. Vad vet dom om kyrkan, och vad kommer dom att tillföra och ändra?
Vi får se.

Det har varit några jobbiga dagar för min del. Det stundar förändringar på kansliet, och sånt känns. Vi har bytt biskop och får nu ett nytt stiftsfullmäktige, som ska välja en ny stiftsstyrelse, som ska bestämma arbetsorganisation för den arbetsmodell som fullmäktige har beslutat.
Vem står för kontinuiteten? Vem ska hjälpa vår nya ledare in i allt det nya?
Hur ska allt bli?!

Ute regnar det som vanligt.
Där handlar det om kontinuitet i alla fall.

Lång dags färd

Inte nog med att hon från gryningen på Midlanda hinner flyga över Atlanten till New York under en och samma dag, och i dagsljus till och med. Genom ett sms får jag dessutom omedelbart besked om att hon har landat. Och nån timme senare ser jag henne med barnbarnet i lycklig famn i ett mms på min telefon.

Alltså! Vad tekniken förmår! Hela grejen känns därför inte stort mer än om hon hade bilat hem till mor i Luleå. Vilket hade tagit nästan lika lång tid.

På facebook har jag fått en hel lista med "goda råd" för min gräsänklingsvecka. Vilka rådgivare har jag inte begåvats med..!

Min egen dag har varit mer jordnära så att säga. Mycket intressant tillsammans med vår nya biskop och hennes första möte med de tio kontraktsprostarna. Dom förnekade sig inte. Stämningen var på topp vid middagen.

Och nu är dagen slut för min del. Sängen hägrar.
Hustrun får allt hålla sig vaken sex timmar till, typ.

Godnatt.

Tidigt tidigt

Tidigt tidigt lyfter ett flygplan från ett dimmigt Midlanda mot Göteborg.
Sen är hela dagen dimmig. Jag hinner liksom aldrig vakna.
Konstigt att man kan vara så genomandes trött.

Och lika tidigt i morgon bitti ska min vän lyfta mot New York.
Då tror jag jag går i ide en vecka.
Snarrrk-strejk.

Domssöndag i domkyrkan

Åter en regnig dag.
Det är domssöndag.
Men vad gör det, dottern och mågen är ju här.

Jag har lett högmässan i Härnösands domkyrka. Predikade över Människosonens dom, Matt 25. Och kände att det bar. Ramvikskören sjöng flera fina passande sånger under Emma Ekebjörks inspirerande ledning. Det var som att vara hemma i Högsjö.

Dottern och mågen kom dit, vilket förstås var särskilt roligt.
Hennes kommentar efteråt var härlig och typisk:
- Bra jobbat, farsan. Du fick ihop det i din predikan.

Alltså, det är roligt att vara förkunnare, när jag känner att jag har ett budskap att förmedla. Det här var typ första högmässan under detta år, så jag var kanske lite nödig.
Kanske man skulle återgå till församlingsprästeriet..?

Rrruule Brritannia!

Thanks UK!
Thanks for Last Night of the Proms.

Äntligen missade vi inte utsändningen av den sista promenadkonserten från Royal Albert Hall i London. Det är en ritual som bara inte får missas. Men vi har gjort det ett par år nu. Så suget var stort. Ikväll sändes Last Night of the Proms 2009.E n helt lysande konsert, helt präglad av England, från G F Händel och framåt.

Fascinerande hur denna konsert får hundratusen engelsmän ut i parkerna för att sjunga med.
Fascinerande hur den kan sprida en stämning som får håren att resa sig långt i fjärran.

Känslan av ett enat folk, sammansvetsat genom århundraden genom män som Rickard Lejonhjärta, Lord Nelson och Winston Churchill. Hotat och bombat, kallat till krig för fredens sak, (förutom Falkland och Irak).
Enat och ändå mångkulturellt. Förenat av sin monarki och sina sånger.
Jerusalem, Land of Hope and Glory och Auld Lang Syne är bara några.
Men då de ljuder i Albert Hall, då lyfter taket och hela London sjunger med. Och när hela England, hela Storbritannien hyllar sina hjältar, då njuter jag. Vet inte riktigt varför. Det är så underbart barnsligt fosterländskt, så härligt överdrivet brittiskt och samtidigt så oerhört proffsigt rent musikaliskt, att jag faller platt.

Det är nog så att jag behöver mina musikritualer.
Som Last Night på hösten och Nyårskonserten från Wien.
Grieg på våren och P-B på sommaren.

Last Night of the Proms 2009.
Ett landmärke som ska passeras.
Så att man vet var man är.
Inför vintern.

Yngsta dottern här!

Ikväll kom yngsta dottern med make till Härnösand. Eftersom det inte händer varje dag, städade vi, tvättade vi, handlade vi och stod i som om kungen skulle anlända.

Dagen inleddes med att vi vinkade av den sista biskopsvigningsgästen på Sundsvall C för vidare befordran mot Sydafrika. Sen kände vi oss så lediga att vi unnade oss att strosa omkring och shoppa, och! Till Och Med Gå På Konditori!

Sen hem till mathandel och städ och tvätt, så att vår lägenhet skiner.
Och nu är Lillis här med sin Niclas och vi har fått en underbar kväll tillsammans.
Tack Gode Gud!
Men eftersom klockan är långt över midnatt så säger jag inte mer än så.
Fast du vet hur djupt jag känner det, visst?
Jan

Två välfyllda dagar

Så är jag då hemma igen efter att ha kramat barnbarn och diskuterat teologi och kyrkliga framtidsplaner med goda kollegor. Mycket intressanta dagar faktiskt. Träff igår med de internationella handläggarna inom Svenska kyrkan, och idag med de ekumeniska handläggarna, dvs i stort sett samma gäng.
Samtal om Världens fest i Växjö, Världens kurs som snart kommer ut som grundkurs för församlingarnas internationella grupper, det nya ombudssystemet för det internationella arbetet m.m. Och idag en förmiddag kring de ekumeniska reaktionerna på kyrkomötets beslut i äktenskapsfrågan. Väl upplagda dagar med mycket information och diskussion. Jag känner mig priviligierad som får ta del av så mycket intressant på betald arbetstid.

På hemresan skiver jag söndagens predikan och läser på om en missionell kyrka.
Väl hemma far vi direkt till domkyrkoförsamlingens internationella grupp som träffas för att planera för julkampanjen. Ikväll har jag hand om köket. Skönt.

Och allra sist när vi kommer hem, får vi lov att ta oss an två stupfulla ungdomar ute på gatan.
Ja visst ja. Det här med tron handlar inte om teologier och teorier, smarta idéer eller kyrklig karriär.
-Det ni har gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig, säger Jesus på söndag.

Molfal! Jag älskal dej!

Barnen rusar i min famn nere i trappan.
- Hej Morfar! Och så kram, kram.
I mun på varann berättar dom fjorton saker var, innan vi kommer till deras dörr.
- Nu måste du krama din dotter, Morfar.
T njuter av rollväxlingen.

Dom drar in mig i sina rum.
- Här är min koja. Titta så fin!
- Och titta här Morfar!
Leksaker visas, sängen, dinosaurierna, mjukdjuren och de bästa böckerna.

E:s rum är tapetserat av hennes teckningar. Hon berättar om allt och visar upp den hemmagjorda rekvisitan till sagorna sina. Jag får höra om skolan och om förskolan och hur man med rätt klädsel kan gömma sig bra ibland buskarna på skolgården.

Och Harry Potter och Michael Jackson och vet du Morfar..?!
Jag blir alldeles rusig.

Efter den gångna månadens arbetstopp har jag åkt till Uppsala för två dagars konferens, och sover över hos L. Mitt i morfarsruset minns jag mina barns morfar i Skellefteå, när han satt och höll om sina barnbarn:
- Det här gör gott för hjärtat.

Så sant, så sant.

Grått!

Hur länge kan det vara grått, nermulet och regnigt?
Dagen har små chanser.
Surväder! om man ska vara ärlig.

Svårt tacka Gud.
Svårt vara positiv.
Ro på bara!

Känner man efter,
så vill man inget!
Bäst att inte.

En dag av frågor kring det mesta.
Men samtidigt ljusstrimman -
en fantastisk arbetskompis.

Ett år i bloggosfären

Jag har passerat min ettårsdag som bloggare.
305 inlägg har det blivit sedan 14:e november ifjol.

Det var med stor bävan jag öppnade min blogg.
Var lite nyfiken på det men visste ju inte hur man gjorde.
Men kände rätt snart att jag hittade min form.
Hade ingen lust att göra en fläka ut sig-blogg, eller en struntpratsblogg, eller en torr faktablogg. Vi hade redan en familjeblogg som kom till när vi ville visa bilder på vår hundvalp för två och ett halvt år sedan. Men jag ville få en "bok" att skriva av mig i, en personlig loggbok för tankar "medan årorna vilar."

Jag har tillåtit mig att skriva reflektioner över livets små och större händelser, små poesisnuttar när det känts så, och referat från gudstjänster eller debatter när det känts så. Kalle Anka i mig har bjudit på lite tokigheter, och då har i alla fall jag haft skoj.
Och genom att skriva lär jag mig skriva.
Skriver alltid innan läggdags, men vet sällan förrän jag börjar vad jag ska skriva om.
Så ibland blir det inte så mycket.

Jag har fått mer och mer av kommentarer med tiden, och det tycker jag om så länge som mina kommentatorer håller sig till ämnet och begränsar sig till att ge just kommentarer, och inte använda min blogg för egna debatter. Framöver kommer jag nog att strama upp lite där. Men att bloggen blir ett samtalsrum gillar jag. Precis som på Facebook kan man hålla lite kontakt med sin vänkrets och ha ett samtal på gång med er, få ett hum om hur ni har det, vad som händer osv.

Detta hade varit otänkbart för tio år sedan. Med några knapptryck träffas vi, du och jag i en virtuell skrivarhörna därute i cyberrymden, som egentligen inte finns.
Och känner kontakt.
Märkligt.

Vad ska våra barnbarn hitta på?

Söndagen före domssöndagen

Dagen efter dagen före och dess höjdare.
Långväga gäster åker hemåt,
lämnar oss i novemberrusket.
Snälla, stanna..!

Regn hela dagen idag också.
Dra upp axlarna och krypa ihop under hundpromenaderna.
Jackan hinner aldrig torka mellan gångerna.

Nermulet så att det aldrig blir riktigt ljust.
Bara att ta sats inför den sista branta uppförsbacken mot midvintern.

Nu ska vi igenom domssöndagstiden, den här söndagen och nästa.
Allvarliga söndagar om vaksamhet och ansvar.

Tro om det blir advent sen?

Stiftshögtid med guldkant

Ja, vad ska jag säga?
Jag är tacksam.
Och kan slappna av.

Vi har installerat vår nya biskop och det med besked.
Gudstjänsten flöt på och alla gjorde det de skulle.
Bara det är ju en anledning till tack.

Biskop Tuulikki predikar tydligt och klart över sitt motto, och det går hem.
Massor av folk i kyrkan och domkyrkokören med Fredrik Sixten, och Lars G Fredriksson vid orgeln, domkyrkans härliga personal och kyrkvärdar,och över trettio andra medverkande från hela stiftet, och kontraktsprostarna och Svenska kyrkans unga, och EFS och Missionskyrkan, och Nidaros och Bratislava och Kimberley, och...

Domprosten Tor Frylmark leder mottagandet så lugnt, varmt och fint.
Företrädare för olika grupper hälsar biskopen med bibelord.
Episteln på läses på sydsamiska och dess kärnord på finska, teckenspråk, slovakiska och afrikaans. Evangeliet på engelska.
Känslan av att denna biskopsinstallation gäller fler än oss här.
Tilldrar sig i en världvid gemenskap.

Charitas foras mittit timorem - Kärleken fördriver rädslan
Vår biskops valspråk.
Och en stor nattvardsgång på väg mot framtiden.

Och så mottagningen i S:t Petrilogen efter gudstjänsten.
Glad, förväntansfull gemenskap,
med många varma välkomsthälsningar.

Det som tagit så lång tid att förbereda är över på ett par timmar.
Skynda dig älskade, skynda att älska, dagarna mörkna minut för minut.
Handslag, kappor på, kramar och vi ses,
ut i novembersvartregnet.
Bussar som rullar bort i kvällen.
Plocka ihop presenter och köra till biskopsgården.
Hjälpa de utländska gästerna till hotellet.
Och köra de överblivna smörgåstårtorna till häktet och fängelset.

Men kvar i hjärta och ögon och öron
glädjen över att vi får gå vidare.
Tidevarv som komma och tidevarv som försvinna,
och släkten som följa släktens gång.
Och värmen: Vi får tro på ett liv efter Tony.

Och under allt: Tacksamheten över alla som satsat av sin tid och sina gåvor för att göra denna dag till den högtid den blev.

Högtiden webbsändes och kan återupplevas på Härnösands stifts hemsida.

Dan före dan

Dagen börjar med ett andra vänstiftssamtal. Sedan jobbar jag med att placera medverkande vid morgondagens gudstjänst i domkyrkan på rätt stol och på rätt uppgift. Skriver listor, flyttar folk hit och dit på dataskärmen och blir till slut rätt nöjd. Har då en lista på uppgifter och ansvariga, en annan lista med trettioen sittplatser i domkyrkan, en tredje på vem som ska var vid vilken nattvardsstation, en fjärde lista med tio pers som ska framföra en bibelhälsning inklusive en beskrivning på var de tio ska stå och vem som läser vad, och en femte lista med processionsordningen, alltså i vilken ordning alla ska tåga in i domkyrkan.
Jag ringer hit och dit för att kolla att folk vet vad de ska göra, skriver ut bibeltexter och bär liturgiska kläder. Går till domkyrkan för en genomgång av gudstjänsten med domkyrkans vaktmästare. Och servar en av våra vänstiftsrepresentanter med att ladda in 1400 bilder från hans kamera till hans dator, vilket tar en timme. Och ikväll har vi middag för Slovakiens generalbiskop, vilket resulterar i en välbehövlig kvällspromenad i syfte att lotsa honom till hans hotell.
Känns bra efter en sån hiskelig dag.
I morgon ska vi ta emot vår nya biskop, om nu ingen har förstått det...

Ekumenik är möten

Har idag suttit i intensiva samtal med företrädare för våra vänstift, alltså Härnösands stifts särskilda partners i den världsvida kyrkan. Mycket lärorikt och välgörande. Vi har så mycket att lära av varandra, men det är något som vi ofta glömmer, åtminstone vi svenskar.
Tack vare våra vänner i andra länder är vi en del av något större än vårt eget, har vi en spegel att spegla oss i, några vänner att prata förtroligt med. Och även om det inte märks så mycket ute i församlingarna, så tror jag att dessa samtal behövs på stiftsnivån. Biskopar behöver möta biskopar för samtal och samråd, liksom församlingar mår väl av vänförsamlingar, eller liksom andra yrkesgrupper berikas av att dela sina erfarenheter med varandra.

Nu börjar alltså våra vänner samlas inför högtiden på lördag då vi skall ta emot vår nya biskop. Vi har Sydafrika här, och idag kom Slovakiens lutherska kyrka. I morgon anländer Norge och på lördag hundratals svenskar från kyrka och frikyrka, enskilda och samhällsföreträdare.

Jag kanske inte ens anar hur stort detta är.

En dag för framtiden

Kristendomen har visat sig seg och slitstark och svarar fortfarande mot djupa behov hos oss människor. Kristendomen har framtiden för sig, den står för omistliga värden. Men om kyrkan skall ha en framtid, så beror det på att vi kan behålla henne öppen och demokratisk och fokuserad.

Så ungefär inledde Härnösands nya biskop Tuulikki Koivunen Bylund sitt linjetal till de församlade prästerna och diakonerna idag. Här är några punkter som hamnade på mitt anteckningsblock.

Kyrkan är ett tecken på Jesu närvaro i världen. Hon måste vara en lyssnande, medvandrande kyrka med stor lyhördhet för de frågor som bränner bland hennes medlemmar. Gränsdragningar utåt blir inte lika viktiga om vi sätter Kristus i centrum.

Under sitt tal berörde biskopen flera dagsaktuella frågor, t.ex. förhållandet till muslimerna, miljön, vår livsstil. Och apropå den heta äktenskapsdebatten: Om nu kyrkan måste tala så mycket om könsfrågor, så vore det på sin plats att vi ägnade mer energi åt att tala om könsstympning, sexslaveri och kvinnomisshandel än åt vad folk får göra och inte göra i sina hem.
För det fick hon en varm applåd.

Och hon berörde gudstjänstutveckling, diakonala utmaningar och mycket annat, enkelt och rakt på. Jag tyckte det kändes gott att höra henne. Och även att se hennes lediga och chosefria sätt att inta sin centrala roll ibland oss.

Sedan vidtog ett val till vigningstjänstens, dvs prästers och diakoners företrädare i Domkapitlet. Var det för att dagen började med ett lysande föredrag om jämställdhet som valet resulterade i att en kvinna och därtill diakon blev vald som ordinarie ledamot? Jag röstade på henne men hade svag tro på att det skulle gå igenom. Helt klart var att valresultatet var historiskt, åtminstone inom vårt stift.
Ett spännande, rättvist, klokt och naturligtvis gott val.
Grattis Minna Lehto!

Ny fröken

I skolan var det alltid spännande när man fick en ny fröken.
Idag har Härnösands stifts präster och diakoner samlats med sin nya biskop.
I morgon ska vi rösta in två kollegor som ska sitta med henne i domkapitlet.
Klassens ordningsmän liksom.
Efter första dagen med henne ser jag fram emot fortsättningen.

Tid då murar skall falla

Citat ur dagsaktuell psalm 398 i vår psalmbok.
I mässan tar vi ut i förskott det vi hoppas och tror på:

"Vi reser ett tecken. Rättvisans tecken. Måltid delad med alla.
Vi smakar den framtid de fattiga hoppas, tid då murar skall falla."

Därför tar vi varandra i hand och önskar varandra Fred.
Därför tar vi emot honom som förenar oss alla.
Därför är vi sända över gränser.

Mässan är ett drama mitt under Rapport och Aktuellt.

Det är 20 år sedan den märkliga senhösten och julen 1989, då världen höll andan medan Berlin-muren föll och med den hela järnridån.

Att människan ibland kan resa sig och kräva sin rätt.

Att kärleken till frihet, jämlikhet och broderskap fortfarande poppar upp.

Att mänsklig solidaritet kan riva höga murar.
Att viljan att leva trotsar alla dödar.

Känslan av en samhörighet som vägrar ge upp.
En palestinsk familj formulerade sig på en skylt utanför sitt hus
som låg tätt omgivet av israeliska bosättare:
We refuse to be enemies!

Öst- och Västtyskland

Sydafrika

Det går.

Israel - Palestina

och alla andra murbyggen världen runt.

Det kommer en tid då murar skall falla.

Vilken högtid!

Kungen och Silvia på plats inte långt från oss,
men fokus är på kyrkgången.
Storklockan tystnar sist av alla klockorna.
Den nya orgeln börjar sjunga.

Då ser jag Härnösands stifts standar vaja fram i processionen.
Och rörelse griper mig så att jag inte kan se klart en stund.
En lång procession av gosskör och flickkör, medverkande, gäster från världens alla hörn. Och sist alla biskopar i sin hattparad.

Två kvinnor kallas fram och vigs till biskopar i vår kyrka.
Två kvinnor tillsammans, kanske första gången i världshistorien.
Omgivna av kärlek, glädje och förhoppningar.

Bön med handpåläggning och Veni Sancti Spiritus, den riktiga varianten.
Oändligt stilla inför Gud.

De får sina insignier och kläds i full skrud.
Sedan vänder de sig om så att alla får se dem.
Då tar en annan kvinna, biskop Caroline upp en spontan applåd.
Och hela Uppsala domkyrka dånar av en varm, lång glädjehyllning.
Vår nya biskop strålar glad där hon står reslig och fin i stiftets bruna kåpa och mitra med domkyrkans svarta tunga kräkla i vänster hand,
och det stora guldkorset hängande om halsen.

Processionen går ut, stiftets standar vajar bort,
folk börjar myllra, prata och samla ihop sina saker.

Jag packar ihop tre biskopsutstyrslar i min väska,
paketerar staven,
slår in högtiden i sin förpackning,
stoppar in upplevelsen i bussen.
Och tar den hem till Härnösand.

Tack gode Gud!

Biskopsvigning

Nu stundar en helg i Uppsala.
I morgon åker vi med en busslast stiftsfolk till Tuulikkis biskopsvigning.
Det ska bli roligt.

Hustrun och jag har kopplat av ikväll för första gången på över en månad.

Nu byter vi biskop.
Biskop Tony, du är alltid med oss,
men nu vänder vi oss mot biskop Tuulikki.

Och morgondagen.

Tack

Veta hela dagen
Middagsfrågan löst.
Veta hela dagen
Värden hämtar!

Komma till ett hem,
upplyst, fyllt av doft.
Vänskap som värmer.
Glädje i ögonen.

Bordet dukat
ljusen tända
rykande gryta
vinet djuprött

Kära samspråk
Längesedan
Varma blickar
Nya möten

Värdars värme
skämt och skratt
brasan brinner länge

Känslan

Liv!

Storfrämmande

Idag fick Härnösand storfrämmande från Sydafrika. Nej inte Chris H, han var förra månadens special guest. Och han är fortfarande här. Men idag anlände hans biskop, William Bowles, av Chris kallad BBB, Bishop Bill Bowles. Bill har varit i Sverige flera gånger förut, senast för tre år sedan, men då i egenskap av kontraktsprost och vice biskop. Det var i samband med en konferens om diakoni på Vårsta. Nu kommer han som ny biskop i vårt vänstift Cape Orange Diocese.
Och med hans ankomst börjar det dra ihop sig till stiftshögtid igen. För kommande söndag vigs Tuulikki Koivunen till ny biskop i Härnösands stift. Vigningen sker i Uppsala domkyrka och är därmed inte bara en stiftsangelägenhet utan en festdag för hela Svenska kyrkan. För första gången vigs samtidigt två kvinnor till biskopar.
Jag ser fram emot det.

Andra steget i vår trestegsraket är alltså under antändande. Första var för två veckor sedan när vi tog avsked av biskop Tony. Och tredje steget blir mottagandet av biskop Tuulikki nästa lördag den 14:e.

Fast denna månraket innebär en hel del ansvar för oss i marktjänsten, så kan jag inte hjälpa, att jag tycker sånt här är vansinnigt roligt, spännande, berörande, högtidligt.
Kort sagt kul.

Novemberkänslor

November tränger sig på.
Jag är inte riktigt förberedd på allt det gråa.
Alla löv håller på att vara nedblåsta.
Vart tog allt det vackra vägen?
Inga guloranga drivor längre utom vid det gamla bönhuset.
Där verkar det inte finnas vare sig kratta eller vaktmästare.
Jag går förbi där under varje hundpromenad.
Han gillar drivan skarpt. Den fungerar som doftbank.

Det är mörkt och blir nu bara mörkare för varje dag.
Resten av året får vi stiga upp i högst varselljus, om ens det.

Molnen tar över och hotar med himlagråt som förmörkar mörkret.

De senaste dagarna har det dessutom blåst hårt.
De sista löven har gjort ett sista flyktförsök ända upp till andra våningen.
Fåglarna har farit, endast kajor och skator tumlar runt i vindarna.
Norra sundet blir svartare och suicidalare för var dag.

En märklig tid egentligen. Kollosalt deppig. Oemotståndlig i sin tragik.
Är det det björnen känner när den gräver ner sig för vintern?
Ingen idé fortsätta. Det blir inte bättre än så här.
Jag går i ide.
Bra idé.

Och så sammanfaller den här tiden med allhelgonatiden.
Och det är döden och requiem och gravljus och minnesgudstjänster
tills det inte längre råder minsta tvekan om att vi är dödliga,
att allt ska ta slut.

Här får vi för att det spritter i benen runt valborgsmäss.
Säga vad man vill om oss nordbor. Det vi gör, gör vi med besked.
Tar ut svängarna ordentligt med naturens växlingar.
Fröjdar med hela kroppen om våren
och deppar järnet i november.
Så är det och så ska det va'.

Vemod?
Nej, här pratar vi svårmod.

Balkongrenovering

Vår bostadsförening håller på att renovera balkongerna.
Efter år av resonemang har vi kommit till beslut och städslat en balkongrenoverare, fast det heter nog inte så. Heter säkert entreprenör, för det heter allt nuförtiden.

Dom har rest ställningar vid alla balkonger för att kunna springa upp och ned på utsidan av huset. Och det gör dom, fast inte precis springer. Det är mycket som skall okulärbesiktigas innan arbetet kan börja. Väldigt mycket. Och sen är det helg. Jaha..?

Nästa vecka börjar med en ren terrorattack. Förrän hanen har galit står dom med två gigantiska borrmaskiner och borrar i varsin balkong så att hela huset hoppar. Blomkrukor skakar ner ur fönstren och ljusstakar från rumsborden och alla som kan flyr huset.

Sen börjar dom kasta prick med betongbitarna. Tala om att det är oturligt att gå under stegarna.. Kvar hänger över tjugo stympade balkonger, taggiga och skämmiga. Helt utan pondus.
En lastbil kommer och kör undan containern med betongresterna. Sen är det helg igen... en vääldigt lång helg.

Efter en veckas total stiltje är dom plötsligt här igen, nu med plankor, hammare och spik.
Och mellan morgonens och lunchens hundpromenad har de byggt formar för gjutning av den Nya balkongen. Den Utökade. För nu ska vi få 25 cm mer balkong! Då börjar gubbarna titta fram ur sina holkar till lägenheter. Står och besiktigar minsta rörelse. Viktigast är det förstås att se till så att den enorma cementkranen kan sina saker. En cementbil med en säkert tjugo meter hög kran-slang kommer nämligen och blåser upp cementen till tredje våningen på en grisblink. Då förlåter gubbarna allt dröjsmål på en gång. Men fortsätter för säkerhets skull att med bistra miner inspektera och kommentera. För man vet ju aldrig.

Sen får vi erbjudande om att passa på att glasa in balkongerna medan ställningarna är kvar.
Panik i husen. Svåra beslut utan betänketid. Jo förresten bygglovet gäller i fem år.
Men ändå. Nu börjar föreningens damer gå i gång. För vi vill då absolut ha vår balkong inglasad, men det borde väl föreningen stå för! Och vi vill absolut inte glasa in, för det blir så hett, och vi är ändå inte här på sommaren. Osv.

Så - hälsoläget har aldrig varit bättre i bostadsrättsföreningen. Alla har nåt att vänta på, alla har nån marodör att klaga på, och alla pratar med alla för att bestämma hur man ska göra, och ingen har tid att ondgöra sig över ungdomarna som kastar cigarettpaket på gården eller grannarna som tjuvlägger sina sopor i Våra tunnor!

Länge leve bostadsrättsföreningen!

Flyttfirman Hit och Dit

Idag var det dags igen för flyttfirman Hit och Dit.
K hade beställt flytt till sin nya lägenhet,
och då är det klart man ställer upp.
Flytta grejer är så påtagligt och märks så fort. Ungefär som ogräsrensning.
En skön avkoppling från all teologi och allt kyrktjafs.

En flyttning möjliggör ett uppbrott, en förändring i livet, en ny fas.
En flyttning öppnar framtiden, vänder ett blad i boken.
Vetter mot morgondagen.

Jag har en underbar flyttkompis. En som alltid ställer upp.
Vi är flyttfirman Hit och dit.
Fullständigt hoptrimmade efter dessa år.
Som Roy och Roger,
som Magnus och Brasse:

"När du skall flyt-taa.
kan vi göra nyt-taa.
Vi flyttar hiit,
vi flyttar diit..." (Citat: Fem myror...)

Han heter Mats.
Mats är min radarkompis i flyttbranschen.
Vi vet precis hur den andre tänker.
Parkerar jag bilen, så går han direkt dit bak
och öppnar släpvagnens dörrar och fäller ner lämmen.

Lyfter jag soffan si, så lyfter han si.
Och vrider jag så, så parerar han så.
Går jag till vänstra sidan av billuckan för att ta teven,
så går han automatiskt på högra sidan.

Ställer jag ner sängen på släpvagnens kant,
så är han genast där för att ta vid och lyfta.

Behöver jag dricka ett glas vatten,
så gör vi det tillsammans.
Vill nån vila på andra våningen, så gör vi det och torkar oss om pannan.

Och inget onödigt prat, om känslor och politik och Gud och sånt.
Nej, vi jobbar och säger nåt när det behövs, som
-Passa hörnet där,
eller
- Vi tar det försiktigt, ett steg i taget.
- Ja, precis.

Vi packar flyttlasset med omsorg, så att inget skaver eller faller.

Vi får mycket gjort, Mats och jag.

Slöar inte, är lagom arbetsgiriga.
Vill få det gjort.

Idag bar vi fyrtiotre trappsteg ner och sen trettio trappsteg upp:
en dubbelsäng, två sängbord, en soffa, ett rumsbord, fyra bokhyllor, en hörnhylla och ett sminkbord, tre vitrinskåp, en teve med tillhörande tevebänk, flyttlådor och ICA-kassar i mängd fyllda med böcker, dockor, julgrejer, kuddar och gud vet vad.

Till slut sa vi till varandra fem tunga ord:
- Nu är man rätt trött.
- Yooo, man är det, bekräftade den andre på en norrländsk inandning.

Då var vi färdiga.