Långlördag

Ännu en inspirerande lördag i Jämtland. Denna gång i västjämtland, där ett gäng internationella ombud från Krokom-Åre kontrakt hade samlats i Rödön. Allt ideellt arbete behöver sina eldsjälar, och där har dom ett par sådana. Ann-Mari och Anette hade trummat ihop folk från de olika församlingarna, och jag ljuger inte då jag säger att de var ivriga att få veta mer om Svenska kyrkans internationella arbete. Vi tog upp ungefär samma trådar som i Strömsund förra lördagen: Varför i Hela världen..? Dvs vart tog Lutherhjälpen och missionen vägen? Jag drog det jag vet och sett och deltagit i och jag tror det övertygade dem om det nödvändiga i den gjorda förändringen. Vi pratade om vårt uppdrag i Guds mission, om hur vi kan arbeta i en internationell grupp i församlingen och om den kommande julinsamlingen. Fyra fullmatade timmmar och inte en gäspning så långt jag såg.
Vi sjöng några afrikanska sånger och bad till Gud också.
Ett härligt möte således. Välsignat.
Jag fick stiga upp i ottan och kom hem i mörkret ikväll, trött men tacksam.
Långlördag.

Ny telefon

- Du, kan vi åka till Birsta på fredag eftermiddag. Du vet, jag skulle behöva köpa mig en ny mobiltelefon.
Ja visst vet jag det. Dessutom behöver vår systerson P som nu bor hos oss ett par nya byxor. Så visst kan vi åka till Birsta.
För den oinvigde så är det ett enormt stort köpcentrum mellan Härnösand och Sundsvall.
Så vi åker till Birsta för att köpa en mobiltelefon och ett par byxor.
Jag måste erkänna att jag inte känner mig särskilt jättepeppad för programmet för vår lediga eftermiddag. Men - vad gör man inte för de sina. Så vi kör dit, men inser alltför sent att det är lönehelg eller långhelg eller vad det nu heter. I alla fall så ringlar köerna långa ända ut på E4:an, och parkeringsplats, det kan du bara drömma om. Jag hittar i alla fall en minimal lucka för vår blygsamma Skoda Fabia mellan två värstingar. Parkerar och vi går raskt mot Birsta City. Det är där dom har mobiltelefoner.

Vi släntrar in i köptemplet och fångas genast av dess atmosfär, ren, hög, tilltalande och övertygande.
-Telia! Där är det, ropar hustrun som minns varför hon kommit till templet.
Vi beträder det heliga, tar en kölapp och väntar på att bli införd i det allraheligaste. Hustruns ångest ökar. Hon vet inte vilken sort hon vill ha. Och väggarna fullkomligen dryper av frestande mobiltelefoner.
-Hej, vill ni ha hjälp med något, frågar en vänlig kvinna, när det är vår tur.
Och min lagvigda svarar så rätt och samtidigt aningen skärrat:
- Jo, jag skulle vilja titta på en ny mobiltelefon.
Som om man kunde fråga efter något annat i hela j-vla butiken...
- Då vill jag rekommendera den här, säger hon och tar fram en mobil.
Det är en N8dukanskeharhörttalasomden? Den har nyss släppts av Nokia och är verrrkligen bra, särskilt kameran.
Syskonbarnet inflikar att den är bäst som telefon men operativsystemet suger faktiskt.
- Öhh... Suger..? Vad sa du, är det fel på sugen i operationssystemet..??
Hustruns ansiktsfärg skiftar från energiskt till frågande.
- Ja, annars kan du kanske ta den här, en HåTeSe Disajr. Den är ett grymt märke bland lurarna.
- Öhh... Grym, dvs aggresiv, ondskefull, argsint..? Och lurarna, vilka är de som vill lura mig..? Eller har jag glömt bort att ta på mig lurarna?
Hustrun tar två steg tillbaka. Men expediten fortsätter:
- Eller ni kanske har gripits av Apple-hajpen och egentligen vill köpa en Ajfån..?
- Ursäkta, men vad är en äppelhajpenna för nåt, som skulle driva mig att köpa en Ajfån..??? Hustrun och även hennes make börjar känna sig något utomjordiska.
- Jo med den här så får du fri navigator och Spottifaj som alla smartfåns har.
- Det låter övertygande, men vad är navigator? Låter som ett skepp med vassa tänder. Och vem önskar sig en spottande telefon eller en smart fåntratt..?

Vad det blir?
Inget.
Ingen ny telefon.
Ingen ny mirakelvärsting faktiskt, alla duktiga försäljare till trots.
Vi åker från köptemplet utan bönesvar åt hustrun men väl med två hundrakronorsjeans åt P.

Själv känner jag att tonvikten helt legat vid vår fikapaus.
För åker man till Birsta så är det ett måste med kaffe och en budapestrulle.
Så är det bara.
Ajfån eller Enåtta eller vad fasen som helst, men kaffe och en budapestrulle behövs för att jag ska vilja åka till Birsta en fredag eftermiddag under en lönehelg.

Tilltal

Har sett Påven Johanna ikväll.
Den berörde mig.
Talade till mig.

Tack.

Kvällsnyheterna

Busväder ute.
Dagen var bra.
Viktigt utskick kom iväg.
Ett par viktiga samtal hölls.

Ikväll.
Fortsatt busväder.
Hem och Skola stormar oxå.

Myskväll på Furuvägen vid var sin dator.
Seger:
Hustrun har öppnat eget Facebook-konto!

Dataguden

Fullt kaos på jobbet.
Det handlar inte om teologiska frågor eller ekonomiska, eller strukturella.
Det handlar om datafrågor,
men idag nog så allvarligt.

Vi håller just på att transplanteras från en egen dataserver till en rikskyrklig sådan.
Två vänliga skellefteåkillar håller som bäst på med operationen.
Men vi hamnar i hjärtflimmer under tiden och vet inte vad vi ska göra.
Ingenting fungerar utom fikapausen. Den är som alltid en trevlig höjdpunkt.

Inte internet, inte outlook, inte mina dokument, inte nånting.
Vad göra utan IT-mediet..??
Hysteriskt börjar jag gallra ur gamla pärmar och städa skrivbordet.
Slänger gamla biskopsvisitationer för att ha något att göra.

Vi pratar i korridoren:
- Har du kommit in?
- Jag kan öppna datorn men inte internet.
- Kan du inte? Inte jag heller. Men nog är det väl för hemskt att dom inte har fått ordning på det här! Dom har ju för fasen haft hela helgen på sig.
- Ja visst är det typiskt!

Fenomenet är intressant. Redan före morgonbönen har arbetskamraterna svetsats samman i en pakt som inte ens Robinsom skulle kunna övervinna.

Sen - efter fikat - börjar tekniken komma igång.
- Nu är jag inne!
- Är du? Vad bra. Jag med.

Snart sitter vi alla snällt och lydigt framför våra skärmar.
Och pakten...,

Vilken pakt..?

En fin arbetshelg

Det roligaste med att vara stiftspräst är när jag får komma ut i församlingarna.
Nu i helgen har jag varit på två församlingsbesök, så helgen har varit dubbelt lyckad.
Jag har besökt Strömsund och träffat några medarbetare som försöker skapa en internationell grupp i församlingen. Samlingen kallades Vi och hela världen, ett jättebra tema för en eftermiddag kring församlingens internationella ansvar. Det blev några timmar med nerv och engagemang, där vi redde ut en del frågor tillsammans och började skönja ett sätt att gå vidare.

Och idag har jag medverkat vid en "galakväll" för Pakistan i Säbrå församling. Vi var säkert nittio i kyrkan. Församlingens internationella grupp hade lagt upp ett trevligt program. De hade inbjudit en grupp musikaliska ungdomar från gymnasiets estetiska program. De sjöng så det stod härliga till. Jag informerade om hur vår kyrka genom det mellankyrkliga nätverket ACT-alliansen är med och försöker lindra följderna av översvämningen i Pakistan. Ungdomarna sjöng och spelade mer och jag ledde församlingen i ett par kanons ur psalmboken. Berättade lite mer om Svenska kyrkans insamlingspolicy och vädjade för kollekten med betoning på att det går mot vinter i Pakistan också. Medan ungdomarna sjöng gick sedan alla fram och lade sin gåva i en korg på altaret. Resultatet blev över 5000 kr. Prästen Ulf avrundade med några ord och bön, och så slutade vi med psalmen 89, Se jag vill bära ditt budskap, Herre. En mycket passande psalm som har kommit till oss från den afrikanska kyrkan.

Tänk vad mycket vi kan göra om vi hjälps åt, sätter oss ned och börjar prata, planerar och sedan agerar. Vi kan åstadkomma mycket om vi bara tror på det vi gör.
Stort tack till diakonerna Inger och Berit som gjorde min helg!

Till gymmet

Det är bara nödvändigt. Kroppen skriker efter det.
Jag måste hålla igång i vinter.
Nåja, jag hade kanske inte tänkt rusa åstad riktigt än.
Men så kommer hustrun hem en dag med två årskort till det nyss öppnade gymmet i simhallen.
Okey...

Bittida om morgonen smyger jag mig så dit. Skamsen för att det var så länge sedan och för att det syns. Här gäller det att inte låtsas om det. Jag går med stora säkra kliv in i entrén och fram till disken.
-Hej, ska du träna?
Damen som frågar ser lite äldre ut än sist jag var där.
-Ja jag tänkte det, svarar jag och visar mitt nya elektroniska gymkort.
Jag får en nyckel och frågar om omklädningen är där den var förut.
Javisst det är den.

Det är nåt visst med omklädningsrum. I den förtätade svettlukten glider jag in i en meditativ bubbla och byter om sakta och väl. Det här är min stund, min egen timme. Den ska jag ta vara på.
Ombytt och klar går jag ut i entrén igen för att söka mig upp till övervåningen. Men ingången via simhallen är stängd så jag måste fråga.
-Jaså, är det sååå länge sen du var här, säger mänskan och ler roat. Nej du måste ta trappan här.

Avslöjad och knäsvag äntrar jag så schavotten och kommer upp till gymmet. Det ser ut att ha dubbelt så många träningsredskap som senast. Jag tar ett träningskort och ett träningsprogram och går sedan till löpbandet. Fast, jag vill nog kalla det promenadbandet. 15 minuter i rask promenad och jag är färdig för tortyrredskapen.
1c och 3c och 6b och 14 och gud vet vad de alla heter och lika många till, som alla har ett gemensamt, nämligen att försöka vrida nån led ur led på mig.

Medan jag sitter där och tränar bröstmusklerna ser jag plötsligt utsikten. Östanbäcken med domkyrkan därovan. Vackert, vackert i förvinterkyla och rimfrost.

Men här inne lackar svetten. Jag gnor på och når till slut den förlösande stretchningen. Den försonar allt och lämnar mig med min ära i behåll.
Det här kanske till och med ska bli roligt. Särskilt om mödan betalar sig på vågen en dag.

Varde alltså härmed tillkännagivet.

Oktoberonsdag

Dagen är frostig och kall. Jag har ledig dag fast det är mitt i veckan.
Ägnar dagen åt att byta till vinterhjul på bilen och för första gången tvätta våra nya fönster. Vår duktige snickare har nämligen idag slutfört vårt höstprojekt. Så nu har vi en ny fin vit ytterdörr, vita innerdörrar även uppe samt nya fönster i alla rum. Det har blivit ljust och fint inne i stället för de sjuttiotalsbruna fönster- och dörrfodren.
Nu är vi redo.
Nu må vintern komma.

Afghanistan

När kriget i Afghanistan i dessa dagar kryper oss svenskar inpå skinnet, vaknar pacifisten i mig och säger att krig är fel. Våld kan aldrig lösa konflikter. Det är klart att soldater dödas när ett land ger sig ut i krig, tyvärr även svenskar. Det måste finnas bättre, konstruktiva vägar till fred och förtroende mellan folk och stater än krig.

Pacifisten i mig har alltid radikala, enkla, jättebra lösningar på världsproblemen. Med åren har jag kanske insett att världen inte är så enkel som mina 68-slagord ville påskina. Men pacifisten i mig vaknar därför att det som hänt våra svenskar i Afghanistan väcker min vrede över militarismen och framför allt USA:s sätt att "äga världen". Sverige har blivit gisslan hos USA genom att FN har beslutat sig för att skicka trupp till Afghanistan. För i grund och botten är kriget USA:s hämd för 11:e september och inget annat.

Jag läser Carl Bildt som i sin blogg vädjar om respekt för FN-truppernas mandat och närvaro i landet. Ja, han tycks t.o.m. vilja tysta ner kritiken mot den svenska närvaron i ISAF-styrkorna. Nu måste vi hålla ihop kring vår satta politik. Inte debattera den.
Det är möjligen en förståelig hållning från en utrikesminister, särskilt när svenskt blod har flutit. Men jag känner mig tveksam där. Självklart måste vi få debattera. Jag känner: Övertyga mig gärna om det vettiga i vår närvaro i kriget!

Jag läser Helle Kleins blogg och några relaterade länkar. Ta hem svenskarna nu och satsa på bistånd, så är budskapet där. Låter enkelt och lockande förstås. Men är det det bästa för landet just nu? Är det kanske bäst att uppgörelsen om ett långsamt tillbakadragande av de svenska trupperna följs?

Jag läser Svenska Afghanistankommitténs hemsida och inser att jag inget vet om landet. Frågan är om inte det första jag borde göra för fred i Afghanistan vore att gå med i SAK och lära mig mer...

Sightseeing

- Vi åker nu rakt ned mot stan. Till vänster ser du ICA Norrhallen, vår närmsta affär. Ner för backen, och nu svänger vi ut på gamla E4:an, kör över järnvägen, sen vänster. Här måste man komma ihåg väjningsplikten för mötande trafik som ska ut på E4. Till höger ser du Spiran, där vi lämnade hyrbilen igår. På vänster hand har du buss- och järnvägsstationen om du får lappsjuka. Och där bortom ligger Coop Forum och OK där vi tankade upp bilen.

Här vid järnvägsstationen svänger vi höger in på Härnösands huvudgata. Den heter Nybrogatan och går över sundet upp på ön, den del av staden som ligger på Härnön. Men innan dess har du här till vänster det gamla tingshuset, ett mycket vackert hus som nu är helt tomt tyvärr.
- Lidl, hör jag från vår unge släkting. Tonfallet är lätt misstroget. Mc Donalds kommenterar han inte ens.
- Ja, där ligger Lidl, men för länge sedan låg här imponerande fartygsvarv. Härnösand har alltid haft en mycket fin naturlig och djup hamn.
Sedan vi passerat Nybron hör jag honom i livligare ton notera att han ser ett kondis, Wirströms.
- Ja, det är mysigt, och här uppe har du Waynes Coffee på Storgatan. Storgatan är stans affärsgata och går ända ner till trafikljusen mot södra utfarten. Till höger ser du nu Rådhuset, stans och kanske Norrlands första gymnasium en gång.
Nu svänger vi höger ner mot våra jobb. Det där blå huset är kommunhuset, och bakom det har vi det gula stiftskansliet. Åsa och jag jobbar faktiskt i samma hus. Om vi svänger runt hörnet så här, in på Trädgårdsgatan, ser du skylten med Härnösands stift, och på fönsterna på gatuplanet står det Café Trädgårn. Det är kommunens och kyrkans gemensamma integrationscafé, där Åsa alltså är föreståndare. Där får du stans billigaste fika, kaffe för 5 kr och en ostfralla för 10.
Och rakt där nere kan du se torget med landshövdingens residens. Där är downtown Härnösand typ. Vi kör runt domkyrkan, och där ser vi den vita församlingsgården med pastorsexpeditionen, där Åsa också jobbar. Själva domkyrkan tar vi en annan dag, visst.

Nu ska vi åka upp på vårt utkiksberg. Det heter Vårdkasberget och för att komma dit svänger vi vänster så här i rondellen och kör längs Hovsgatan. Det där tegelhuset är Kristinaskolan, norra Sveriges enda skola för döva. Och där uppe i backen ser du en gul jättekasern. Det var på min tid Vanföreanstalten. Dit åkte jag och fick hålfotsinlägg så jag kunde börja springa. Nu är det Landsarkivet, där alla kyrkböcker finns för den som vill släktforska.
Nu bär det uppför och uppför, och vägen blir så småningom grusig, smal och brant.

Nu är vi uppe. Här uppe har vi hela Norrlands Aten för våra fötter. Det här utkikstornet står med sina ben i de fyra väderstrecken. Och här börjar slalombacken, Härnösands Alpina Center bevars. Där nere ser du Domkyrkan, och landsarkivet, och huset med ett vitt torn där borta är Landgrenskolan, läroverket där jag tog studenten. Nu är det en högstadieskola. Och tegeltornet bortom det tillhör den nedlagda tobaksfabriken.

I väster ser du E4 dra upp, genom och ut ur stan.
Kan du se var vi bor? Ja det är rätt. Man kan ana den gula och den röda sidan av Furuvägens radhus där uppe vid skogen.
Längs E4 söderut ligger det gamla fängelset, det vita sjukhuset, Kiörningskolan som länge var folkskollärarseminarium men nu är en högstadieskola. Och där bredvid ligger Vårsta diakonigård där Åsa har läst till diakon.

Vänder vi oss om åt öster här uppe i tornet, så får vi världens havsutsikt, eller hur? Nästan 180 grader hav, från den branta ön Högbonden däruppe i norr, ner till Brämön i söder. Helt magnifikt. Man glömmer lätt att Härnösand ligger så helt nära Bottenhavet. Här nere genom Södra sundet kom 1721 en rysk expeditionsstyrka och plundrade och brände vår stad och kyrkorna här runtomkring. Nu är det mycket fredligt här, nog så fridfullt ibland.
Men det är en mycket vacker och trevlig stad tycker vi. Vi trivs här.

Ja, det var det, det. Nu vet du var du har Härnösand. Hoppas du hittar nu.
Nu far vi och visar var Kristina bor, okey? Och sen åker vi ut till vår stuga. Den ligger förresten där borta i norr där de stora vindsnurrorna står.
Så härmed avslutar vi vår stadsrundtur.
Vi tackar för visat intresse.

Musikresa

Gårdagen handlade för min del om en resa från Härnösand till Södra Sverige. I en hyrbil tog jag mig ned genom Sverige till Kalmar för att hämta upp P som nu har pluggat klart där.
När jag ska iväg på sådana här långresor vill jag vara välplanerad och tidigt ute. Således packade jag allt kvällen före, laddade t.o.m. kaffebryggaren och plockade fram termos och vattenflaskor och bredde mackor.
Tog också fram en packe CD-skivor som sällskap på resan. Det är inte ofta jag sitter ner och lyssnar till musik numera. Men under resan igår gjorde jag det.

Avfärd kl 05.10 i nattmörkret. Efter Sundsvall lyssnar jag till de två första skivorna innehållande Bachs underbara h-mollmässa medan dagen gryr omkring mig. Med Bach piggnar man till. Med Bach blir det struktur och stadga på dagen. Och mässan räcker länge, ända ned till Tönnebro nånstans. Där blir det Amen till slut.

Mellan Gävle och Uppsala sätter jag på Beatles, allt ifrån Love me do till A long and winding road. Den musiken passar ungdomsstaden och jag vinkar från E4 till mina barn och barnbarn. Har inte tid med dem idag. Ska till Kalmar which means 85 mil från start till mål.

Närmar mig Stockholm och fastnar i världens bilkö. Då kommer mig Keith Jarret till hjälp. Medan jag kryper fram billängd för billängd fascineras jag åt hans pianotrollkonster. De två skivorna med honom tar mig ända till Södertälje.

Så småningom kommer jag in i Östergötland. Där är det så vackert att jag tar fram Mozarts klarinettkonsert och låter den måla naturscenerierna A-dur. Vackert, vackert. Mycket vackert.

Vid Norrköping tar jag av från E4 in på E22 och kör förbi Söderköping, Västervik, Oskarshamn, och varför kommer aldrig Kalmar..?? Ryggen hör av sig och vill stiga av, och längre väg har jag aldrig sett. Jag sätter på Michael Jacksons Bad i ren protest. Den gör gott och får mig att orka. Man somnar ju inte precis till I’m bad, I’m bad. You know it, you know it.

Till slut närmar jag mig resans mål. Nu är det bara nån mil kval. Då sätter jag på dagens sista skiva, och med ett stort leende glider jag in i Kalmar till tonerna av Mozarts Exultate, jubilate.

Klockrent.

Gruvarbetarna

I Chile föder Moder jord just nu fram
trettiofem barn ur sitt sköte.

Välkomna till världen!
Välkomna till ljuset!

Missionsmöte

Det är något visst med EFS-möten.
Annorlunda men härliga.
Vardagliga men rituella.
Evangeliska men bara nästan.

Och välsignat lekmannaledda:
-Nu sjunger vi sången 48 i Psalmboken: Vilken vän vi har i Jesus. Och jag vill bara säga att Jesus är min allra bäste vän. Alltså sången fyra åtta.
(Bara det att kalla psalmer för sånger, alltså...)

Alltså gemensam sång, inledningsord ur Bibeln, bön, dragspelsmusik, gemensam sång, dragspelsmusik, solosång, dragspelsmusik, och nu är ni väl kaffetörstiga. Men innan vi tar kaffepaus ska vi sjunga ännu en sång och ta upp kvällens kollekt, som inte ska stanna här hos oss, för det är en missionskollekt. Vi tackar för att du ger det du kan och vill. Vi sjunger sången 235, Som en härlig gudomskälla, sången två tre fem, medan vi tar upp vår kollekt.

Och Britt slår sig vant ned vid pianot, Elon och Ulla greppar sina gitarrer och de två dragspelarna sina bälgar. Och sen är det Pärleporten som gäller medan kaffedoften kittlar i näsan.

Ängekyrkan proppfull med stans pensionärer, och folk från Bollsta, Nordingrå och Gud vet varifrån. Inbjudarna måste ha trugat hit hela sin bekantskapskrets.
Lång, lång kö till kaffebordet, och kaffe och smörgås och den lilla kakan som Ulla bakat.

Sen åter in i kyrksalen för lite mer dragspel och en avslutande andakt och tack för att ni kom, och tack till kvällens inbjudare, och varmt tack till våra dragspelspojkar!
Sorl och handslag och kappan på och tack då.

I köket dånar diskmaskinen.
Ute virvlar lönnlöven.

Lennart!

Lennart,
Vi har tagit farväl av dig i helgen.
Lagt vår blomma vid din kista.

Fattar inte vad som hände dig där ute på bryggan.
Nu är du borta, inte längre kvar hos oss.
Vi saknar dig.

Jag saknar dig.
Ditt självklara Hallå, när du kommer in genom dörren.
Dina beskäftiga steg över grusgången på väg till eller från garaget med ett verktyg i handen.
Din egen stund på balkongen med en bok och ett glas gott framför dig.

Du rattar kunnigt din båt över fjärden,
förbi kruttornet och Norrisund ända bort tills vi ser er egen vik.
Du girar styrbord så att storstenen är rakt akterut.
Saktar in och lägger till innanför stenpiren.
Vi är framme.

Det var där dom fann dig.
Inne i din egen hamn.
Bredvid din båt.
Färdig med alla dina projekt.

Tack Lennart, för den tid vi fick tillsammans.
Tack för din omsorg,
dina många steg hit och dit för de dina.

Tack för stilla stunder efter arbetsdagen,
stunder som jag fick med dig, på någon balkong eller altan.
Möte mellan själar,
Tankar kring syskon eller barn.
Samtal om åldern.
Om livet.

Tack för dina goda råd om ditt och datt som jag inte förstår mig på.
Vattenpass och vinklar.
Bärlinor och båt-tvätt.
Material och måleri.

Så kunnig,
så klurig,
så härligt humoristisk.

Din omsorg om de dina,
självklar och praktisk.
Du byggde och renoverade.
Sjöbod, bastu och altaner,
Och ny fasad och nya fönster på huset inne i stan.

Du hann med det du skulle.
Ordning i ekonomin,
ordning i verktygslådan.
Hela tiden med din hustru nära.

Stolt över släkten.
Mån om din svärmor.
Ängslig för barnen.

Lennart,
King of the Floor!
Den självklare festkungen.
Först och sist ute på dansgolvet.
Och ett skämt till alla och envar.
Hela tiden så glad, så nära, så levande.

Jag fattar inte att du är borta.
Hoppas att du inte är det.
Det var ju en ton i psalm 172 i fredags:

"De skall möta de trofasta vänner
som de miste på jorden en gång.
De skall leka med änglar och helgon
i Guds paradis.
De skall dansa där.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång.

Tack, Lennart.
Vi ses där.
I dansen.

Törnfåglarna

Jag är såld på långa familjeepos.
Utvandrarserien,
Öster om Eden,
Törnfåglarna.

Kväll efter kväll har vi nu suttit och sett Törnfåglarna, en fyra CD-sidor lång och lika långsam mastodontfilm. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blev berörd. Det blev jag också när jag läste boken för länge sen. Fast boken är bättre.

En katolsk präst som kämpar med sin Gud och sitt livs kärlek är förstås en bra story. Vackra naturscenerier och vackra människor, onda och goda, hat och kärlek, intriger och förvecklingar. Barn och fårhjordar, röda kardinaler och häftiga lidelser, ömhet och tragik, och hela tiden kloka ord sagda i precis rättan tid.
Filmen innehåller allt, men det blir snudd på lite för mycket. Passionsdramat blir patetiskt. Jag sitter fängslad och berörd men tycker samtidigt att den är lite svulstig, med smäktande Mancini-musik t.o.m. En film av sin tid förstås.

Men jag älskar när man får följa en gård, en släkt under några generationer och lära känna enskilda människoöden liksom gårdens öden. Hur historien tar tag i de enskilda, och för dem dit de aldrig anade. Det ger mig samma vördnadskänsla som när jag sitter med mitt släktregister, mitt eget komprimerade familjeepos. Förfäder som gör små val som får stora följder så småningom. Barnkullar som föds och gamla som dör, mammor som träter på barna, stickar kläder till dem och snyter dem när de gråter. Fäder som sliter och fryser ute i skogen om vintern och sakta men säkert släpar ihop till det välstånd som jag och min generation åtnjuter än idag.

Önskar att jag kunde skriva ned det eposet. Min egen släktsaga. För den är också bra.
Lika bra som de stora tryckta och filmatiserade berättelserna.

Höstvecka

Jag ser tranorna flytta.
Säkert hundra tranor i två jätteplogar.
Böljar söderut över Ytterskog i upprymt samspråk inför sitt äventyr.
Rena charterresan.

Ett par arbetsdagar utan go.
Allt kan väl inte bero på dödsfallet i släkten?
Eller kanske.

Veckans höjdare.
Dotterns flytt.
Flyttgubbens glädje.
Vi är varandra.

Hemresan.
Dödstrött.
Hoppas få sova på tåget.
Hamnar bredvid hårdrockskille med typ trehundra decibel i öronpropparna.
Omöjligt koppla av.
Hör vartenda urtidsvrål och varje trumslag ända till Hudiksvall.
Stenålderskillen lommar av tåget.
Skönt, nu blir det lugnt.

Pyttsan.
In kryllar en förtjust förskoleklass
som varit på utflykt från sitt dagis i Sundsvall till Hudik
och är sååå fyllda av intryck Att!

Okey.
Det är bara att gilla läget och ta fram Herman Lindqvist
och sjunka ner i vår ärorika historia
dymedelst förträngande den lite alltför påträngande verkligheten.

Idag.
Volontärinsats på Café Trädgårn.
Dagen börjar lugnt och slutar lugnt.
Men däremellan, världens rusch i smörgåsfabriken.
Nittio pers på fyra timmar, varav sextio kommer mellan tolv och två...
Vi är fyra volontärer och vi klarar skivan tillsammans.
Sitter bra.

Sedan, medan solen sjunker,
en stilla skogspromenad med hustrun och hunden.
Hösten gör sig åter påmind.
Ett gäng starar sitter på marken,
pickar i sig lite snacks i utrikeshallen.

Luften är hög och klar,
sval men ännu inte skarp.
Asparna leder färgligan helt klart.
Fuktigt och mossigt under granarna.
Löven breder ut sitt täcke.

Inte en vind.