Bilköparfeber

Vi har bilköparfeber.
Flänger än hit än dit för att leta bilhandlare. Igår här i stan. Idag i Sundsvall och Birsta.
Vi pratar 4WD eller AWD eller vad det nu heter, det som egentligen heter fyrhjulsdrift.
För det är vad vi vill ha i vårt vintriga Sverige.
Varför så många har 4WD i Kalifornien fattar jag inte, men här behövs det när vintern kommer.

Och så vi vill ha en bil med automatväxellåda. Därmed smalnar utbudet av betydligt, dock mindre betydligt än jag trott, för automatlåda kommer starkt i Sverige nu.

Vi har tittat på Volvo, VW, Nissan, Kia, Honda, Hyundai, Subaru.
Och förstås Skoda eftersom vi älskar Skoda, men den har tyvärr varken AWD eller automat.
Alltså ett dignande smörgåsbord.
Vi frågar, provkör, känner efter, tänker och resonerar. Och låtsas förstå alla förklaringar.
Alltmedan sömnigheten väller fram över ögonen, för vi är ännu på fel sida dygnet.
Men det blir sakta bättre.

Men det är så otroligt mycket att ta in och ta ställning till när man är invandrare!
Jag är ännu på deltid i San Francisco bland de kära vänner som varit mitt självklara nätverk i tre år och tre månader. Men så vaknar jag till och inser att näe, du är inte där nu längre, Jan.
Du är nyinvandrad i Sverige och trevar dig fram på Coop och bland människorna och glosorna för det ena och det andra. Ingenting känns ännu naturligt, det är som om jag är mitt emellan. Vet inte ens om jag är betrodd med att ta ett billån nu när jag inte varit "riktig svensk" på tre år.

Tur att vi iaf har vår gamla Skoda Fabia.
Fast den står inparkerad i ett magasin här i Härnösand bakom en massa segelbåtar
och torde inte se dagens ljus förrän det är dags för sjösättning, dvs om en månad.
Jag försöker muta magasininnehavaren att baxa ut min Fabia. Vi får se hur det lyckas.
Men det hjälper inte. Vi behöver nu två bilar. Därav bilköparfebern.

Det lutar åt en mindre SUV eller en Golf.
Men vi har lyckats hyra en Volvo så länge, eftersom hustrun ska börja pendla på måndag.

Fy vad less jag blir.
Jag tror jag sätter mig vid pianot och bläddrar fram ett mozartstycke...

To be continued.

Uppbrott från SF

Är nu återbördad till hemlandet efter en fullständigt virvlande, hektisk sista tid i Kalifornien. Avsked åt höger och vänster och sorgsna miner omkring oss. Göra klart kyrkorådspärmarna, bestämma vad som skulle skickas hem till Sverige och vad som skulle lämnas kvar.
Både hustrun och jag hade extraresor till Sverige under den sista månaden. Så inte konstigt att vi nu sitter här i Härnösand fullkomligt dygnsvilla och nyser och snorar.

Den allra sista helgen spenderades med ett dopbarn och dess 40-årsfirande fader med storfamilj i Los Angeles. Dvs släktträff i dagarna tre.
På söndag kväll rullade vi så åter in i San Francisco för det allra sista dygnet.
Packa väskor, ta farväl av grannar, bära ut sopor i mängd, lämna nycklar, skicka iväg bilen.

För att komma i tid till flyget måste vi åka hemifrån kl 14 på måndagen.
Kl 10 inser vi att packningen inte ryms i våra väskor. Ut och köpa två extra resväskor. Packa, packa, packa och slänga och lämna kvar och packa och väga.
Lyckligtvis får vi hjälp av två underbara vänner att snabbt och enkelt transportera oss med maxibagaget till flyget. Vi hinner till gaten precis till boarding, men får inte en minut att sitta ned och känna efter. Utan rakt in i Dreamlinern bara. Upp och iväg, och - jaha, det var visst det det...

Hemresan gick helt enligt tidtabell faktiskt. Säga vad man vill om Norwegian, men deras Dreamliner är en behaglig upplevelse. Och bara 9 1/2 timme till Stockholm.

Vad jag egentligen hade velat, var att få några lugna eftersinnande dagar på Hawaii före uppbrottet. Alternativt att en sista gång besöka våra kära ställen, ta ett glas i solen hos någon italienare på Columbus St eller sitta på Eagle Café-balkongen med en cesarsallad och låta blicken fara iväg bort mot GG-bron och Alcatraz.
Eller ordna en avskedsfest i trädgården utanför vår balkong. Sitta ned och prata med kära SF-vänner.

Nej, det här avslutet måste nog göras om. Det bara flög iväg.