En vecka efter Utöya

En vecka i chock mitt i semestern.
En vecka efter illdåden i Norge.
Jag har aldrig känt mig så norsk.
Ändrade genast min profilbild på Facebook till norska flaggan.
Och har bett för varje norsk bil jag har mött.

Vreden, symboliserad av Kjempeviseslåtten, har ljungat i mig.
Hur kan någon visa en sådan ondska??!!
Det får inte vara sant!
Upp till kamp!

Och jag måste erkänna. Jag var inte bättre än andra.
Min första reaktion var inte att dåden utfördes av en norrman.
Jag trodde inte att terroristen var nordiskt blond.

En vecka senare mal mest sorg i mig.
Jag somnar och vaknar med bomben och Utöya.
Frågorna, otryggheten, tvivlen.
Och allra mest av fantasibilder av paniken som måste ha rått på den lilla ön,
där ungdomarna helt kallt knäpptes en efter en.
Fasansfulla bilder som jag helst inte vill föreställa mig.

Föräldrar, syskon, kamrater vars liv nu är förödda,
vars tro på det goda nu har fått sig en rejäl knäck,
som aldrig får tillbaka sina ungdomar från lägret.
Och en fredlig huvudstad med urblåsta fönster, som aldrig förut utsatts för terror.

Ändå.
Mitt i denna fasa som måste riva vårt broderfolk,
ser jag en storhet och ett statsmannaskap, en okuvlighet och sammanhållning som lyser!
Statsminister Jens Stoltenberg som visar både känsla och beslutsamhet.
Sätter ord på det oerhörda utan att försöka ta politiska poäng.
Manar sitt folk att möta terrorn med större öppenhet och med ännu mer demokrati.

Eller som en av ungdomarna från Utöya sa:
"Om en enda man kan göra så mycket ont,
tänk vad mycket gott vi alla då kan göra tillsammans".

Och idag under minnesceremonin från Oslo:
AUF-ledaren Eskil Pedersen som säger,
att terroristangreppet var riktat mot det norska arbeiderpartiet men drabbade hela Norge.

Stort. Mycket stort.
Norge sluter sig samman som under andra världskriget.
Och Quisling kommer att få sin dom.

Jag böjer mitt huvud.

Norge!

Med oerhörd förfäran,
med vrede,
och med handen i er hand

tänker vi på er,
ber vi för er
och står vid er sida.

Jag säger bara det: Kjempeviseslåtten, Harald Saeveruds ilska under andra världskriget,
då han såg fiendesoldater gå iland på Norges jord.
Det första jag gjorde idag var att gå till pianot och spela Kjempeviseslåtten.

Leve Norge!

Bloggsemester

Efter mitt sjuhundrade blogginlägg börjar jag känna för lite bloggvila, det kanske har märkts. Sommaren är i full blom.
Jag har semester, jag går ner i varv,
och känner att jag för tillfället inte har så mycket att säga mänskligheten.

Men händer det nåt speciellt, eller om jag får något il, så återkommer jag,
sommar och semester till trots.
Hörs jag inte av så sitter jag troligen med ett korsord.
Vi hörs.

Bjuden

Ska jag gå idag?
Det känns lite besvärligt först.
Och gräset behöver klippas i här vid stugan.
Förresten så kan jag höra på radiogudstjänsten, säger jag till mig själv.

Men hur det nu är så bestämmer jag mig för att följa med när kyrkbilen går till stan.
Och jag är faktiskt lite förvånad över mitt beslut.
Det vore så lätt och så skönt att stanna kvar i sängen. Ändå far jag.
Man kan ju undra vad det är som får mig att gå i kyrkan? Söndag efter söndag är jag ju där.
Jovisst, jag är präst, så det är väl naturligt med kyrkogång i mitt skrå.
Men jag känner flera präster som nästan aldrig syns i kyrkan utom på betald arbetstid.
Och det har jag så svårt att förstå. Hur klarar dom sig? Var får dom påfyllning?
I mitt fall handlar det om en andlig längtan, en hunger, ett behov.

En snabb visit hemma i garderoben och jag är klar.
Tar sen en lång morgonpromenad in till domkyrkan.

Där möter mig en underbar nattvardspsalm, nr 394:
Kläd dig själ i högtidskläder när inför Guds tron du träder.
Till Guds måltid är du bjuden, framlagd åt dig bröllopsskruden.

En uppmaning till mitt inre, till min själ.
Jag som stod vid min garderob nyss och valde. Ska jag ta den eller den byxan idag?
När jag var liten åkte en dam med i bilen till kyrkan en vintersöndag. Och jag minns hennes kommentar till min klädsel: "Men, har du tumvantar till kyrkan?!"
Lite sårad svarade jag tanten rakt: "Ja det kan jag väl. Gud vet nog att jag har tumvantar."

Kläd dig handlar inte alls om det yttre. Här möter mig frågan om jag på insidan är redo att möta Gud i gudstjänsten: Kläd dig själ i högtidskläder. För det är ju det som kyrkogången handlar om. Varje gång. Också idag går jag till kyrkan för att möta Gud. Jo visst är det skoj att se och träffa andra församlingsbor också. Och visst känns det skoj att ta något söndagsfint på sig. Men det är inte det det handlar om. Och det är inte längtan efter folk som driver mig till kyrkan. Det är något annat. Ett behov av en stilla stund med Gud. Jag vet alltför väl hur svårt det är att ägna en motsvarande stund åt Gud om jag är hemma från kyrkan. Alltså går jag.

Och nu får min själ höra i denna nattvardspsalm:
Till Guds måltid är du bjuden, framlagd åt dig bröllopsskruden.
Det blir så stort för mig idag: Till Guds måltid är du bjuden. Också jag får vara med fast jag är som jag är. Och jag behöver inte bekymra mig för de kläder som själen skall kläda sig i. Också dem tar Gud ansvar för: Framlagd åt dig bröllopsskruden. Jag vet vad som menas med det. Dopdräkten duger. Jag är döpt. Jesu värdighet är min värdighet. Alltså är jag välkommen fram till Guds måltid. Fantastiskt.

Några timmar senare startar jag gräsklipparen ute vid stugan.
Nu först är gräset torrt från gårdagens regn. Jag hade inte kunnat klippa i morse.
Och jag känner att dagen har börjat rätt.

Körkort!

Börja långt nere
i en skrubb i Kalmar.
Skakad.

Man funnen drunknad.
Pappa..?
Hitta tågbiljett upp.

Framtiden oviss.
Snurrande kompass.
Vart ta vägen?

Var är jag?
Ingen aning.
Försöka hitta riktning.

Se en chans.
Ta den.
Försöka.

Kämpa igenom vintern.
Tentaläsa.
Gå ut med hunden.

Undra.
Rita.
Surfa.

Inte ge upp.
Försöka.
Satsa.

Och så idag.
Äntligen ett mål.
Körkortet!

Pappa
stolt
däruppe.

Släkten i tårar igen.
Men nu:
Glädje!!