Bibelhälsning

I min bibelläsning har jag ikväll kommit till Psalt 119 och till Klagovisorna 3 och till Johannesevangeliets 18:e kapitel.
Jag saxar ur kapitlen det som känns starkast för mig, som en hälsning till dig.

Min andel är Herren, jag lovar att lyda dina ord.
Jag vädjar till dig av hela mitt hjärta,
visa mig nåd, som du har lovat.
Jag tänker på hur jag levt mitt liv
och söker mig till dina lagbud.
Psalt 119:57-59

Men Herrens nåd tar inte slut,
hans barmhärtighet upphör aldrig.
Varje morgon är den ny -
stor är din trofasthet.
Min andel är Herren, det vet jag,
därför hoppas jag på honom.

Heren är god mot den som kommer till honom,
mot den som sätter sin lit till honom.
Det är gott att hoppas i stillhet
på hjälp från Herren.
Klag 3:22-27

Pilatus frågade: "Du är alltså kung?" Jesus svarade: "Du själv säger att jag är kung. Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst." Pilatus sade till honom: "Vad är sanning?"
Joh 18:37-38

Frälsarkransen

Idag har jag deltagit i en Frälsarkrans-grupp. Domkyrkoförsamlingens frälsarkransgrupp hade sin terminsavslutning ute vid vår stuga. Det är en böne- och samtalsgrupp som möts varje vecka. Jag stod för marktjänsten ledig som jag var. Vädret var nådigt, mycket nådigt. De nio damerna kunde sitta ute hela tiden.

Jag har inte själv använt Frälsarkransen så mycket, men har den ofta med mig och tar fram den ibland. Dock har jag hittills inte förmått mig att bära den som armband. Jag är inte riktigt där ännu. Upplever armbandet lite tjejigt och inte särskilt snyggt. Jag får nog jobba med mina fördomar lite om jag ska klara det.
I alla fall fascineras jag av att så många människor blir välsignade av detta lilla lutherska radband. Det är uppfunnet av biskopen em. Martin Lönnebo och säljs via Verbum. Jag gillar den enkla pedagogiken och den djupa tanken i kombination.
Det säljs en mängd böcker kring Frälsarkransen som ska hjälpa oss att upptäcka nya samband, nya vägar för tanke och bön.
Dessutom fungerar det missionerande, alltså gränsöverskridande. Många som ser bandet blir nyfikna och börjar fråga. Det är ett argument för en gammal missionär. Så vem vet, rätt vad det är får ni se mig iklädd Frälsarkransen. I så fall blir det inte för att jag tycker armbandet är snyggt eller manligt eller för att jag anlagt en ny image. Det blir för att det ska hjälpa mig komma ihåg att leva mitt liv i bön.
Vi får se. Orsa kompani lovar ingenting bestämt.

Du hittar Frälsarkransen här.

Stuga, hallå!

Snart vet jag allt om varenda stuga på västkusten, iaf runt Kungsbacka. Vi söker febrilt efter en stuga en vecka då vi ska hälsa på dotter och måg där nere. Under kvällen har vi flängt runt på nätet mellan Onsala, Särö, Åsa, Frillesås och Lygnern och tittat in i stuga efter stuga på jakt efter en veckas avkoppling nära havet.

Som Hylands ABC-bok rimmade på bokstaven Ö:
Övertid är fritidssjå för att tid till fritid få.

Hoppas vi hittar nåt, för det är bara en vecka kvar tills semestern bryter ut.
Men varför göra sig bekymmer? Det finns ju alltid tält...

Scheisskommando

Stuglivet är mångsidigt. Ger mig härliga stunder på altanen med blicken svepande över midsommargrönskan och våra fågelholkar. Ger tillfälle till djupsinniga bloggsamtal kring livets stora frågor med andra sommarfilosofer. Ger många långa matkvällar med grillat och grillat och åter grillat. Dessutom matjessill och lilla pärlan på midsommarafton.
Stuglivet ger motionspass som heter duga, som idag då hela gräsmattan behövde klippas i solskenet. Jag halvsprang dessutom för att hinna göra hela jobbet före soppatorsken. Det är en sport jag har. Jag vann idag och fick därmed min dagliga dos hjärtgympa. Härligt.
Eller bara stå där med vattenslangen vid rabatten utan en enda tanke i skallen, bara: Nu vattnar jag rosorna, och nu vattnar jag tagetesen. Och nu kliar jag bort en mygga från fötterna. Det är sköna stugupplevelser.

Men sen bjuder stuglivet på förfärliga utmaningar också. Svåra psyktester. Idag var det dags för Scheisskommando. I Auschwitz fanns det en grupp fångar som hade förmånen att få tillhöra dass-städarkompaniet, Scheisskommando. Skötte dom jobbet oklanderligt och utan att klaga, så fick dom leva längre.
Jag hade gruvat mig länge nog. Nu gick det inte längre. Vår separett-toastol måste tömmas och rengöras. Jag behöver kanske inte gå in på detaljerna, men kan säga att det var minsann inte bara att hålla för näsan och lyfta bort en säck samt sätta dit en ny och sedan andas igen. Nehej, mina ögon såg att hela åbäket till avträde behövde rengöras. Så det var bara att gilla läget. A man 's got to do what a man 's got to do. Så jag tog på mig fångtröjan och gick med stolthet in i Scheisskommando-rollen. Buren av min salig moders städ-ursinnesblick gnodde jag till dess hela jädra stolen sken som solen. Vi pratar alltså klinisk noggrannhet här.
Rent vart det, sen får kommunen ta hand om skiten.
Så är det och så får det bli som meteorologen brukar säga.

Då föredrar jag dom poetiska stunderna, dom filosofiska, dom teologiska, dom grilldoftande, rosdoftande, dom naturlyriska.
Men naturen har tyvärr såna här sidor också.
Scheisse!

Midsommargudstjänst

Vi gör som vi brukar på midsommardagen. Åker till Högsjö gamla kyrka för en av årets höjdpunkter, den traditionella midsommargudstjänsten med många kära högsjöbor, med Högjsö kyrkokör och med det goda kyrkkaffet efteråt i hembygdsgården.
Det är bara det att vi är helt fel ute, helt fel. Utanför den gamla medeltidskyrkan står bara fyra kyrkobesökare, och snart är vi sex vilsna som står där och kliar oss i huvudet medan klockan går mot elva. Kyrkan är visserligen öppen, men där syns inte skymten av någon midsommardagshöjdare. Ingen präst, ingen kantor, kör eller vaktmästare och inga förväntansfulla högsjöbor. Jag ringer till alla jag känner men ingen verkar hemma eller vaken än. Vad det inte idag som kyrkvaktmästaren Anders B skulle avtackas? Det stod ju på affischen. Vi fattar inget. Till slut får jag tag på Karin F som säger att årets midsommargudstjänst blir först i morgon. Det står söndag 27/6 i all annonsering, säger Karin, även på affischen. Okey, då vet vi. Vi har tydligen läst på dåligt. Det är i morgon som Anders skall avtackas, kyrkokören sjunga och alla högsjöbor komma... Men då kan inte vi komma tyvärr.
Vi sex ser på varandra och beslutet känns självklart. Vi har ju två högsjöbor ibland oss, Marianne N och hennes vänninna. Vi har minst en präst, nämligen prosten Hans M, vi har en kantor, en diakon och en församlingsvärdinna. Så vi har egentligen allt för att kunna fira midsommardagsgudstjänst i Högsjö gamla kyrka.
Vi går in och tänder ljusen, ringer till gudstjänst och börjar, utan vare sig handbok eller koralbok. Men psalmböcker finns det gott om. Jag tar en psalmbok, äntrar orgelläktaren och trycker igång det gamla orgelverket samt slår upp I denna ljuva sommartid. Hans leder gudstjänsten och improviserar ungefär enligt ordningen för Söndagsgudstjänst. Det blir fint. Vi sjunger allt vad vi kan och fyller kyrkan med I denna ljuva, O store Gud och En vänlig grönskas rika dräkt. Den lilla församlingen ansvarar för olika delar, textläsningar och böner. Prosten predikar om att Johannes döparen vill få oss att lyfta blicken från den förgängliga skönheten till den oförgängliga. Vid gudstjänstens slut får vi Guds välsignelse uttalad över oss innan vi sjunger slutpsalmen.
Det blir en härlig liten stund med bara sex personer men med hela den himmelska härskaran. Och i den stora kören tycker jag mig känna igen många kära röster från Högsjö kyrkokör genom åren: Mamma och Pappa förstås, men också tant Gertrud S , Inga-May W, Betty N, Agnes U, Lilly N, Olle L, Nanna och Bernhard S för att bara nämna några. Och Svea M, den senaste högsjösångaren som gått in i den eviga midsommaren.
Ute skiner solen över Mörtsjön och Gamla vallen.
Tack Högsjö.

Midsommarafton

Idag tar jag paus från djupa tankar.
Idag vilar jag i naturens famn och funderar inte så mycket.
Idag är det midsommarafton.

Den blomstertid nu kommer...

Fler frågor

Tack bloggvänner för era kloka kommentarer. Roligt att filosofera med er.

Utifrån gårdagen tänker jag vidare. Det är helt rätt att Gud, om Gud finns, finns i det som är, jag menar verkligen är, själva verkligheten. Dvs inte främst i våra föreställningar, teorier, teologier, gudstjänster, böner, sakrament, sådant vi håller heligt. För sådant har ändrats, men Gud är en och densamme och Är I Verkligheten.

Jorden är rund, det är verkligt. Ändå trodde varken Abraham, Isak eller Jakob, varken Saul, David eller Salomo, varken Jesus, Petrus eller Paulus på det som var verkligt, det som Gud faktiskt hade skapat åt dem som livsbetingelse. Först 1500 år senare började det hävdas av mänsklig forskning, det som Gud vetat hela tiden men som människan ännu ej hade upptäckt.
För mig har det alltid känts tröstande att Gud vetat hela tiden att jorden är rund, fastän Bibelns världsbild räknar med att jorden är platt. Det är som om det fortfarande pågår en uppenbarelse, en forskningens, vetandets uppenbarelse. Och enligt den har många av kyrkans dogmer och världsbilder och etiska grundvalar fått ge vika. Ska vi se det som bakslag för kyrkan? Eller som: Aha, ännu något som vi får veta av Guds hemligheter..!

Men vart tar då den särskilda uppenbarelsen vägen? Den som Nya testamentets apostlar vittnat om, att Gud sände sin son till jorden för att leva vårt liv och dö vår död till försoning för våra synder och sen göra det omöjliga möjligt, nämligen att uppstå från de döda för att ge oss hopp inför vår egen dödlighet.
Står de här synsätten emot varandra, eller går de att förena? Räcker det med naturvetenskapliga landvinningar som gudsuppenbarelser? Vad finns kvar av biblisk sanning, när nästan allt "sant bibliskt", allt som kyrkan hållit för sant har visat sig ohållbart i historiens ljus?
Finns det fog för att säga att kristen tro är sannare inför de stora frågorna än annan mänsklig tanke, rit och sed ?
Hjälp mig.

Tvivel?

Är människans andlighet, hennes gudslängtan bara en enda stor projektion av hennes förtvivlan sedan hon insett sin dödlighet? Sådana tankar förföljer mig hela tiden.

Eller, kan det vara så att Jesus genom sin uppståndelse från de döda har visat att människan inte behöver projicera mer..? Att det verkligen finns något bortom blommorna och sången. En hand att hålla i inför det sista andetaget. Att det finns glädje bortom graven och en framtid full av sång.

Måste man vara säker på vad man tror bara för att man är präst?!

Eller handlar det om att jag känner avståndet långt från stiftets rena korridorer där jag rör mig till de smutsiga dödsbäddar därute där mina kollegor sitter och håller handen och ber till Gud? Och där Kristus sitter bredvid dem, sårad, avliden, men uppstånden.

Skrivbordsskivan nästa!

De här sista veckorna före semestern är både och.
Å ena sidan är jag trött och less så in i bängen, å andra sidan har det lugnat ner sig så att jag kan jobba utan stress. Hinner med mina uppgifter och kan varva ner emot semestern. Ganska priviligierat egentligen.

Att tänka på semestern känns också lite ambivalent. Det ska bli enormt skönt.
Men jag fått en tråkig diagnos.
På min altan vid stugan alltså. Den måste grävas om, alla sex plintarna måste djupare ner och isoleras. Och jag som ävlades så omåttligt med den ifjol. Trogna läsare kanske minns de svettiga referaten. Jag tog i alla fall emot det svåra beskedet med fattning tyckte jag, hade flera vänner omkring mig i fikarummet som höll handen och svalkade min panna.

Men ändå - jag räknar dagarna. En och en halv vecka kvar. Vill bara vara ledig och sova middag och glömma jobbet och gå i pension och sluta prästera och inte göra nånting annat än städa huset, laga god mat och ägna mig åt musik och släktforskning.
Så det är nog dags för semester nu.

Som delmål har jag satt att den här veckan jobba mig ner bland alla papper till skrivbordsskivan. Är snart där faktiskt. Såg en skymt av den idag.
I morgon tar jag den! Och dammas ska den.
Sen är det stugan och midsommar som gäller.

Ljus!

Klockan är kvart i tio när jag går ut med hunden på kvällspromenad. Solen lyser från nordväst över Vårdkasen och smeker husen med ett vänligt, självklart sken som om ingen natt funnes. Och när jag kommer tillbaka från skogen är klockan tio, men det bryr sig solen inte om. Den fortsätter bestråla vårt stadsberg en god stund och tycks egentligen vilja fira hela natten.
Det är fullt dagsljus och sommarsolståndets natt.
God natt, ljus.

Tacksägelse

Samtala med en ung kyrkokristen
engagerad och reflekterande
hängiven Kristus och mån om kyrkan

Möta en kör inför en resa
känna värme, ödmjukhet och ett pirr
berätta och svara på frågor och dela ett uppdrag

Köra genom ett fagert försommarland
känna kärlek till björkar smörblommor och syrener
naturens eget prinsessleende

Grattis Sverige!

Vi har upplevt en dag av kunglig och nationell fest. Kronprinsessan Victoria har gift sig med Daniel Westling, som efter sitt ja blivit prins och riddare och jag vet inte vad, dessutom har tappat sitt efternamn.

På Furuvägen har vi varit sena med riggandet. Hustrun fick flänga till affären för att köpa oss en middag. Men innan dess satt vi som klistrade vid tv-rutan och rördes av vigseln och den efterföljande kortegen.

Så gammal jag är minns jag mycket väl bröllopet 1976 när kungen gifte sig med Silvia.
Jag var på Kalix folkhögskola då på en kyrkomusikerkurs, och såg den vackra Silvialocken i svartvitt och rördes av hennes skönhet.

Nu har vi sett kungaparets dotter, lika vacker och betagande som sin mor,
likt sina far gifta sig med en ofrälse, en av folket.

Det var fantastiskt att höra kronprinsessan tala till folket från Lejonbacken:
- Jag vill tacka Svenska folket för att ha gett mig min prins.

Och nu har prins Daniel hållit tal till sin gemål, ett helt fantastiskt tal, personligt, varmt och erkännande till sina föräldrar, kungafamiljen och till sin hustru som han älskar så högt.

Efter en dag med detta bröllop känner jag för att tacka SVT och Daniel.
Victoria visste vi nog var vi hade.
Men den nye prinsen visade sig vara sin titel värdig, helt klart.

Tack!

Bröllopskonsert

Oj vilken konsertkväll!
Dan före bröllopsdan, liksom för trettiofyra år sedan.
Tårarna kommer redan vid brudparets entré, och sen blir hela festföreställningen helt betagande. Inte minst genom Malena Ernmans hyllning Jeg elsker dig, av Edvard Grieg, som Pappa brukade sjunga för Mamma.
Mest rörs jag ändå av alla barn som kommer in på slutet och sjunger att I morgon är det bröllopskalas. Då rörs såväl drottningen som jag.

Jag känner mig svensk, lika svensk som Victoria och Daniel, som Kungen och Silvia, som Salim al Fakir och Helen Sjöholm och Mark Lewengood, som mormor och morfar och farmor och farfar.
Och jag är oerhört stolt över det.
Länge leve Sverige!

Men monarkin..?
Nja - vi tar det efter helgen, okey?
I morgon är det bröllopsdag!

Silverbäcken

Är ute i stugan och avnjuter tre lediga dagar, vilket var länge sedan.
Här är full rusch i våra gästlägenheter. Vi har satt upp fem holkar och gett dem fastighetsbeteckningar för att kunna hålla koll på beläggningen och alla ankomster och avgångar: Silverbäcken 1-5.
Det är fullbelagt nu: Svartvit flugsnappare i 1, 3 och 5, talgoxe i 2:an och blåmes i 4:an. Vi har också ett trastbo inom synhåll, men där verkar lugnt f.n. Kanske de redan har fått ungarna flygga. I gästlägenheterna däremot råder en febril aktivitet. Alla hyresgäster är fullt upptagna med att föda sina ungar. De flänger iväg och hämtar mat och susar in mot målet med en väldig fart. Mellanlandar på en gren i närheten för att kolla att kusten är klar. Och sen fort in med hjälpsändningen. De flyger kors och tvärs som om här fanns ett trafikledartorn. Men det har jag inte upptäckt än.
Naturen är märklig, fascinerande och helt underbar.

Rönnblom och brudspirea

Oaktat vad människan hittar på, så blommar rönnen före midsommar.
Och brudspirean lyser upp våra trädgårdar som om det fallit nysnö.
Vi närmar oss midsommar.

Ljuset räcker till efter TV4-nyheterna.
Kvällspromenaden ackompanjeras av diverse trastar.
Och själv räknar man dagar och timmar till semestern.

I stora världen spelas det fotboll.
I Sverige debatteras kvasiintressant politik inför höstens riksdagval.
Men egentligen väntar nationen bara på lördagens bröllop.

Allt det är oväsentligt jämfört med rönnen och spirean.
Naturen skall bestå nästa sommar,
även om fel parti vinner och kronprinsessan får problem.

Vi är gäster, inte ägare till denna jord.
Jorden är Herrens och allt som är på den.
Låt inte rönnen och spirean bli besvikna.

Vuvuzela

Så har vi då lärt oss ännu ett nytt ord. Vuvuzela.
Och, inte minst, vi har lärt oss hur den låter, plastänglatrumpeten som nu dånar och brölar över fotbollsarenorna i Sydafrika. Jag såg vuvuzelor till salu här och där i Kapstaden när jag var där i vintras, men jag trodde förstås det var en barnleksak. Men när jag nu återkallar det minnet inser jag att trumpeten alltid såldes vid sportbutiker. Och nu inser jag och fler med mig att detta är kultur, detta är kult, en självklar del av sydafrikansk fotboll. Meningen är tydligen att störa ut motståndarnas peptalk och coaching.
Och nu har VM-arrangörerna beslutat att bortse från alla de protester som lämnats in mot trumpetandet. Så det är bara att stå ut med domedagsljudet.Tur att man inte är där, det låter illa nog ända hit. Enligt Wikipedia brölar den tonen B/bess med 131 dB i öronen på framförvarande. Knappast nyttigt.
Fast jag ångrar att jag inte köpte med en hem, det måste jag säga.
Det vore nåt att säga godmorgon med i fikarummet...

Ett trött tack

Vaknar och vacklar ut till en ny dag. Ser att rönnen blommar och att det är sommar, men förmår inte ta in det, helt bombad efter gårdagen. Jobbar bara ett par timmar och plockar undan efter vigningen. Slänger papper, sätter in papper i pärmar, skriver under några papper och känner att ögonen bränner av trötthet. Men hjärtat sjunger av glädje över nåden att än en gång ha fått göra detta jobb.

Nära glöden

Min uppgift är att organisera det hela.
Se till att alla fyrtionio i processionen vet var de skall sitta och vad de skall göra. Att de nio kandidaterna är trygga mitt i pirret och vet hur de skall gå och stå, knäböja, resa sig, vända sig mot församlingen osv.
Min uppgift är också att serva biskopen före, under och efter högtiden, så att hon kan fokusera på sitt, att viga två kvinnor och tre män till präster och fyra kvinnor till diakoner i Härnösands stift av Kristi kyrka.

Då händer det.

Glöd på altaret.
Helig närvaro.
Livsavgörande beröring.

Texter som läses, tvåtusen år gamla, ändå levande.
Gamla och nya psalmer, hymner som lyfter.
Budskapet om att Någon ser på oss och kallar på oss.

De nio närmar sig altaret.
De fyrtio andra också nära.
Och många hundra omkring.

Nära glöden.

Händer räcks fram.
De nio vidrörs.
Av himmelen.

Undret sker.
Någon stiger ner
osynligt synlig.

Tar ett kol från altaret
vidrör läppar,
renar, utväljer, sänder.

Mästaren mitt ibland de sina.
Jag ger mitt liv för dig.
Följ mig. Ge ditt.

Eld från altaret, ut i templet.
Kristi kropp, för dig utgiven.
Kristi blod, för dig utgjutet.

Hundratals människor nära.
Nära den varma blicken.
Nära glöden.

Barnbarn i huset

Lägger sista handen vid helgens präst- och diakonvigning.
Sen kommer hon - gullungen.

- Farfar, titta vad jag kan. Jag ska åka rutschkana nu. Tror du jag kan det?
- Nehej, inte kan du det..?
- Joho, det kan jag visst. Titta bara.
Och så åker hon. Och så klättrar hon och åker igen, och klättrar igen
fastän Farfar aldrig tycks tro att hon kan.
Idel överbevisningar och triumfer.

Och på hemvägen får hon hålla Mozarts koppel. Går högtidligt med hunden till vår dörr och störtar sen in för att berätta för alla att Jag höll Moscharts koppel ända därifrån och ända hit..!

- Åsa, nu ska vi spela mitt spel. Kom nu Åsa.
Mamma, jag spelar med Åsa nu. Jag kan inte gå och lägga mig.

- Farfar, det här är min kamel och det där är din kamel.
- Javisst. Farfar nickar mot fotpallarna och lovar ta hand om kamelerna när gullungen går för att borsta tänderna.

Vad är fotbolls-VM emot detta!

Tankeväckande

Idag har stiftskansliet gästats av en blivande präst från Kapstaden. Ikväll deltog hon i domkyrkoförsamlingens internationella grupp och berättade om sitt liv och kyrkans liv i Sydafrika. Just nu råder fotbollsyra där nere, men bakom kulisserna har många det svårt. Cynthia Davids berättade t.ex. att hon aldrig lämnar sina barn ensamma hemma på grund av faran för barnarov. Dagligen händer det att barn försvinner vid sina skolor, på hemväg, vid eller t.o.m. i sina egna hem.
- Om jag måste lämna mina flickor 11 och 13 år gamla så gör jag det bara för högst en timme. Och då drar jag för alla gardiner och låser alla dörrar och förbjuder dem att öppna om det ringer på dörren eller svara i telefonen. De svarar bara om jag ringer, och det göra jag varje kvart medan jag är borta för att kolla att allting är okey.
Cynthia fick frågan om sitt starkaste intryck so far av Sverige.
- Det är säkerheten, att ni går så trygga på stan. Ni kan lämna en cykel utanför affären och finna den kvar när ni kommer ut igen. Ni blir inte attackerade av ligor. Era barn kan leka ute...

Man blir stum när man hör sånt här.
Vi gick ut i sommarkvällen efter vårt möte, tacksamma över vårt Sverige.

Gråväre

Regn, kyla och grått.
Vi tar på tröjorna igen, och nästan handskarna med.
Det är försommar och det är kallt.
Såg igår frusna bararmade studenskor på väg till balen.
Sommaren har hakat upp sig. Gräset växer knappt.
Bäcken har nästan torkat ut, så regnet behövs.
Men varför inte lite skolavslutningsvärme?
Bara lite, please.

Förresten, det spelar mindre roll med vädret.
Jag är mitt inne i vårenterminens stora slutcrescendo, vigningsveckan.
Nu gäller inte känna efter eller vila på årorna.
Bra ro.
Sen kommer sommaren.

Om människans storhet

Vi har haft en tevekväll och sett två fina program. Det första om körledaren Gareth Malone som tar sig an projektet att på två månader få en helt ny kör av ovana sångare att lära sig S Barber's Agnus Dei.
Samt den gripande dokumentären från Zimbabwe, Mugabe och den vite farmaren. Den handlar om en vit familjs kamp för sina lagliga rättigheter att behålla gården.
Båda programmen visar människans storhet, hennes vilja och förmåga att ibland göra det omöjliga, hennes längtan och drivkraft till att höja sig och visa på skönhet, uthhållighet och civilkurage.
Visst, ett kraftigt politiskt vinklat program kan också bli utnyttjat och motverka sitt syfte. Men de enskilda människorna i familjen Campbell liksom körledaren och de ovana sångarna i England är i många stycken fina förebilder och värda sin uppmärksamhet.

Korsögd

Efter de nittiotvå milen igår har jag ägnat den här dagen åt att vänta in själen som inte färdas lika fort. Tröttheten är enorm. Det visade sig alltför väl i morse då jag skulle spela till psalmsången vid morgonbönen på stiftet. Vi skulle sjunga tre verser av Den blomstertid nu kommer. Jag spelade och sjöng högt och ljudligt vers ett, och av nån anledning vers tre. Sen kom jag på det och sjöng därför vers tre en gång till. Mina kompisar såg minst sagt roade ut när jag sedan vände mig om.
- Ja, så kan det också gå, sa morgonbönshållaren med ett leende innan han fortsatte.

En snabbkoll i den gångna veckans tidningar visar på fortsatt oljeläckage och Gazablockad, men också på bröllopsyra och fotbollsyra samt examenstider.
För min del gäller vigningsyra. Alltså vignings-yra. Veckan handlar helt om att få ihop det allra sista inför den kommande helgens präst- och diakonvigning i Härnösand.
Men om det ska lyckas, då måste själen vara med.
Så - godnatt.

Nationaldagen

Har alltid gillat geografi. Denna resa har bjudit på mycket geografi:
Härnösand, Stockholm, Visby, Nynäshamn, Södertälje, Mjölby, Tranås, Eksjö, Vetlanda, Växjö. Det var nervägen.
Växjö, Alvesta, Värnamo, Jönköping/Huskvarna, Gränna, Mjölby, Linköping, Norrköping, Södertälje, Tumba, Stockholm, Uppsala, Gävle, Söderhamn, Hudiksvall, Sundsvall och Härnösand.
Vackert, vackert, vackert är vårt land.
På hemvägen idag hyllades vi överallt med hissade flaggor. Det uppskattade jag. Körningen gick så lätt då. Och vädret var toppen.
Vi gjorde ett kärt och viktigt stopp hos B i Tumba och fick smaka sommarens första rabarberkräm. Mums. På den stod vi oss ända hem.

Hur sammanfatta detta:
Du gamla, du fria, du fjällhöga nord, du tysta, du glädjerika sköna!
Jag hälsar dig, vänaste land uppå jord, din sol, din himmel, dina ängder gröna.

Bishop Stephen pratar bön

Har idag lyssnat till en Bishop Stephen från Church of England som höll ett entusiastiskt föredrag om bönens betydelse för en kyrka som vill vara i Guds mission. Han talade om bön i en hel timme. Underbart! Jesus prioriterade ibland att vara inför Gud i stillhet och bön i stället för att alltid hasta runt bland de många behövande människorna omkring honom. När lärjungarna kom till mästaren och sade att många människor kom för att söka honom, sade han till dem: Let's go somewhere else. Kom, vi drar. Vi går nån annanstans där vi får vara ifred.
Bishop Stephen sa att vi behöver göra mindre om det ska hända mer.
Vi behöver be mer om vi ska hinna mer.
Sanna ord.
Och dessutom från en biskop.
Vi behöver våra utlandskontakter, helt klart.

Världens fest i Växjö

Här i Växjö har Världens fest börjat och det i strålande sol. Organisatörerna har jobbat ordentligt med allt utom vädret kanske. Det blev en bonus från Vår herre.
En fin inledning på torget och därefter en familjemässa i mötestältet alldeles bredvid. Mässan var fin men blev lite lång kanhända. Tur att predikanten var så lugn, trygg och så evangelisk i sin uppgift. Samt att en buktalande dam med sin kermitgroda lättade upp det hela lite. Då kändes det inte så långt.
Ute på stan har vi myllrat om varandra med våra gröna halsband med Världspasset i. De lokala värdarna syns överallt i sina gula västar med texten Karl-Oskar eller Kristina. Jag har träffat massor av folk och glatt mig åt alla möten.
Kvällen avslutades för min del med en mässa i domkyrkan som var byggd på Kristina från Duvemåla-musiken och -tematiken. Mycket värdigt, innehållsrikt och proffsigt gjort, och ändå blev det en gudstjänst.

För tre år sedan var vi i Åre med Världens fest. Mina tankar går hela tiden tillbaka till de dagarna och alla mödor vi hade för att producera helgen. Det var massor av jobb under två år i förväg, men var enormt roligt hela vägen. Hoppas våra vänner här får känna som vi fick. Efter första dagen borde Magnus & Co kunna känna sig nöjda. Det här blir bra.

Lång dag - lång väg

Dagen började i Visby ute i Östersjön och slutar nu i Växjö nere i södra Småland.
Vi fick en härlig, lugn och varm överfart upp till Nynäshamn med MS Gotland. På kajen i Nynäshamn stod kärestan och spejade som en visans sjömanshustru. Sen bilade vi på vägar vi inte ens visste om förbi samhällen och städer som vi aldrig förut sett och kände oss upptäcksresande och somriga.
Nynäshamn - Södertälje - Nyköping - Linköping - Mjölby - Boxholm - Tranås - Eksjö - Vetlanda - Växjö. Allt i strålande sol och ledighet. Sommarens första glass inmundigades vid en söt liten sjö.
Och nu har vi träffat mina gamla goda missionärsvänner W och L från Tanzania och tagit in hos dem inför den stundande storhelgen. Det var över tjugo år sen sist, men de hade inte förändrats ett dugg. Efter en mycket god Kidugalamiddag tog de oss på en rundtur i stifts- och lärdomsstaden. Så nu är vi på plats. Världens fest kan börja.

Bibelproblem

Det har blivit svårare och svårare för mig att läsa de gammaltestamentliga texterna om Israel som Guds förbundsfolk. Just nu är jag inne i en bibelläsning som innefattar två plus två kapitel om dagen ur GT och ett kapitel om dagen ur NT. Och jag frågar mig: Vad har det inte fört med sig av elände att Israel har varit/menat sig vara/är Guds förbundsfolk? Finns det inte något livsfarligt i utkorelsetanken? Något absolut och okränkbart. Något juridiskt immunt.
Än så länge tror jag att Gud valde Abraham, Isak och Jakob och slöt ett förbund med dem som ledde fram till Jesus från Nasaret, den siste profeten och tillika gudasonen som öppnade utkorelsen emot alla övriga folk och inkluderade dem alla i Guds eviga tanke och plan.
Men när jag idag ser hur detta lilla folk handlar i strid med det barmhärtighets- och kärleksbudskap som de fått av sin Gud, så smärtar det mig och får mig att fundera. Likaså, när jag ser hur alla fundamentalistiska muslimer och kristna med stor självsäkerhet slår varandra i huvudet och uttalar hot om straff för den som inte håller med, så kan jag tänka, att det bästa för ett folk och ett land är att byggas på en sekulär, icke-religiös demokratisk grund. Det garanterar Guds rättfärdighet och barmhärtighet mer än ett tvärsäkert religiöst styre.
Sverige ligger i så fall ganska rätt i Guds plan trots sin sekularisering.
Har jag fel?

Ship to Gaza

Sjöröveri!
Obegripligt.
Omänskligt.
Avskyvärt.

Attackera en hjälpsändning på internationellt vatten.
Utöva självförsvar miltals från sitt lands gränser.
Landsätta trupper på fartyg med förnödenheter till ett förtryckt, ockuperat folk
bestående av hungriga och fredslängtande människor,
men mer och mer desperata.
I underläge.
Dagligen förnedrade och ändå helt beroende av sina ockupanter för sin överlevnad.

Obegripligt.
Omänskligt.
Avskyvärt.

Kan man på internationellt vatten borda ett fartyg med våld och kalla det för självförsvar?
Nej.
Kan man anklaga dess besättning för att de försvarar sig?
Nej.

Vad kallas såna tilltag?
Det kallas sjöröveri.
Och mot sjörövare har vem som helst har rätt att försvara sig.

Om Israel hade varit ett litet förtryckt folk,
utsatt för apartheid av sina palestinska grannar,
mer och mer uppätet av markockupationer,
mer och mer demoraliserat av förödmjukande checkpoints, husrivningar och murbyggen,
så hade jag reagerat lika stark.

Det handlar inte om antisemitism.
Det handlar om mänskliga rättigheter.
Även mot Ismaels barn.