Min värsta mardröm

Tänk om alla glaciärer smälter!
Tänk om världshaven stiger 7 meter!
Tänk den dag då själva grundvattnet tar slut!

Nej, så ska jag nog inte börja ett blogginlägg om jag vill att folk skall läsa det.
Men frågorna tränger sig på, särskilt denna vecka, när världens religiösa ledare har samlats i New York i stor oro över klimatsituationen, och då FN:s klimatkonferens börjar i morgon i NY.

Då och då kommer mardrömmen fram som ett spöke ur garderoben. Den som Al Gore har turnerat världen runt med och som meteorologer världen över förutspår med högre och högre röster. Vi ser det redan: Kebnekajses glaciärer smälter, Kilimanjaros likaså och vad värre är, Antarktis har börjat tina!  Här i Kalifornien borrar frukt- och vinodlarna allt djupare efter vatten till sina fält och jag har sett tidningsrubriker som The Race towards Bottom.

Ja jag vet, man ska inte måla fan på väggen.

Men vad händer om alla världens glaciärer smälter? De är ju våra största sötvattensreservoarer.
Vad händer när Indus, Ganges och Bramaputra sinar, för att det inte finns nån snö och is kvar uppe i Himalaja? Vad ska då Indien, Pakistan och Bangladesh dricka?

Om jorden förlorar alla sina glaciärer på grund av ett allt varmare klimat, lär världshaven stiga med sju meter. Det kommer förstås inte att ske på en gång, jag vet inte hur lång tid det kan ta. Men jag gissar att det går fort nog för att skapa en gigantisk befolkningskatastrof. Jordens stora befolkningscentra ligger alltid nära haven. Hur många storstäder kommer inte att vattenfyllas sakta men säkert. Det blir godnatt för London och Manhattan, för Holland och Maldiverna och många andra länder. Världen kommer att skåda en helt förfärlig våg av klimatflyktingar.  Och vart skall dom ta vägen?

Ja det här är min mardröm. Och då tänker jag: Hur skall det gå för barnbarnsbarnen?
Jag vill inte tänka på det, men ibland kommer drömmen bara över mig och jag tvingas ta in den och darra under den. För den är tyvärr inte bara en ond nattdröm. Den är ett scenario som troligen kommer att bli verklighet, om inte världen går samman för barnbarnens skull och bannlyser kol och olja som energikällor.

Rätta mig om jag har fel, please!

Det finns ju ett ordspråk som säger att det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret. Klimatångesten kan kännas becksvart. Men den får inte förlama för då är det snart kört. Idag har jag upptäckt ett fint initiativ av troende från många religioner, inte minst naturfolk men också prominenta ledare för världens religioner. Det heter Our voices och är alltså ett upprop till alla världens troende, vad man än tror på, att göra allvar av sin världsuppfattning och sina moraliska värderingar och skrida till aktion för att rädda världen. Så jag har listat mig på Our voices för att förena min röst med de många andras.
Och så fortsätter jag vara så noggrann jag kan med källsorteringen. Inte för att jag vet om det hjälper mot sopberget eller mot min mardröm. Men vad var det Immanuel Kant sa: Om jag vet vad som är rätt och har möjlighet att göra det, då är det min plikt att göra det. Eller som vi sjöng i söndagsskolan: Gör det lilla du kan, gör det villigt och glatt. Snart de dyrbara tillfällen fly...

Låt oss be för vår värld.
Och förena våra händer praktiskt och politiskt ansvar
så att mardrömmen betvingas och världens barn får en framtid.

Non je ne regrette rien

Jag är inte så bra på att ångra mig.
Jo, dumma förflugna ord ångrar jag ofta.
Men om jag tänker djupare är det inte mycket jag ångrar.
Ju äldre jag blir, desto mer upplever jag hur det ena i mitt liv har länkat tag i det andra. Och lett framåt. Det blir svårare och svårare att tänka sig några alternativ till mitt livs viktigare val.

Nej, jag ångrar ingenting, sjunger Edith Piaf.
Riktigt där är jag nog inte, men tanken är spännande och välgörande för mig som luthersk präst, som bär syndabekännelsen stelopererad i ryggraden. Jag kanske inte behöver ångra mig hela tiden och be om förlåtelse. Guds nåd bär mig ju, jag behöver inte ägna min dag och min energi åt att ångra mina synder. De är ju ändå förlåtna med samma självklarhet som en pappa eller mamma förlåter sina barn deras felsteg.

Non, je ne regrette rien.  En underbar sång. Som lyfter, hela tiden.
Jag måste få berätta ett minne.

Jag ligger på sjukhus i 14-årsåldern. Lyssnar på mitt favoritprogram på radio.
Det heter Med skrivmaskin och grammofon, med redaktören Barbro Alving. Ett tänkvärt kåseriprogram som vidgar mina vyer och öppnar mina öron för en god berättare.
En kväll spelar hon en sång med en sångerska som jag aldrig hört förut, en fascinerande, betagande sång, vars melodi satte sig smäck i mitt minne. Jag skrev genast ned den i noter så att jag skulle minnas den. Och någon dag senare skrev jag ett brev till Barbro Alving c/o Sveriges Radio Stockholm och frågade om sången:

"Bästa Barbro Alving. I ditt program på radio hörde jag häromdagen en sång som jag undrar över. Den var på franska men jag kan inte ett ord franska. Men orden löd ungefär så här,"
och så skriver jag ned noterna och orden över, som jag hörde dem:
"Nån prödör jä, nån prödör jä..."

Någon vecka senare får jag ett uppmuntrande brev från Barbro Alving, där hon bl.a. skriver så här:
"Du kan inte någon franska, och jag kan verkligen inte något om musik. Men jag tror att den sång som du menar är den här: Non, je ne regrette rien, insjungen av den franska sångerskan Edith Piaf."

Det brevet var min första egna kontakt med den stora världen utanför Ramvik, Högsjö kyrka och Härnösand. Och det betydde mycket för mig. Och gör så än idag.
Här är den.

Labor Day

Ja, idag är det den s.k. Labor Day, vilket betyder en nationell helgdag, amerikanernas Första maj.
Nej jag har inte stavat fel. I detta land stavas det inte labour som i England utan labor, honor, harbor osv.
Dagen har varit strålande varm och vacker. När jag skriver detta har vi 24 grader på balkongen. Vi pustar ut efter en tretimmars promenad bort till bron, dvs Bron. Det var en upplevelse. Hur mycket folk som helst som gick, sprang, lufsade, cyklade eller satt i gröngräset med hela släkten, eller badade eller kastade bollar till hunden och flög med drakar eller kastade frisbee. Hela stan var på strandpromenaden tror jag, och den är magnifik.
Först passerar vi Fort Mason, en bergsklack nära vattnet, där militären haft en utskeppningshamn. Än ligger de gamla pirerna och magasinerna där och minner om de hundratusentals soldater som därifrån utskeppades till ett ovisst öde under stillahavskriget. Nu används pirerna till fredligare ändamål, Farmers' market, utställningar, konserter, fester.
Efter Fort Mason går man en halvmil nästan längs stranden förbi St Francis' Yacht Club med allehanda fina båtar. Passerar Palace of Fine Arts, som är en tempelliknande jätte, byggd i antik stil inför stillahavsutställningen för hundra år sedan. Under en guidning som jag var med på i våras hörde jag att Star Wars-procucenten Georg Lucas hämtade inspirationen till R2D2 från just detta Palace of Fine Arts. Här ser ni den.
Kommer sen till Crissy Field, en jättelång sandstrand med mängder av badare, vadare, solbadare, spännare, tanter och farbröder och tjejer, och killar eller plaskande barn i vattenbrynet. Ja där är det ett enormt folkvimmel, och ett stenkast innanför dynerna står alla deras bilar i långa rader.
Sen passerar man ett marskland eller vad det heter, en blöt sträcka med fågelliv och säkert en unik flora. Därefter öppnar sig en lång lång alldeles platt gräsmatta helt nära bron. Den är nu även den ett rekreationsområde för tjocka släkten och hundar och frisbees och flygande drakar och folk av alla slag och tungomål. Men för hundra år sedan ungefär anlades där västkustens första militära flygfält, som dock fick en kort historia. För när Golden Gate-bron byggdes på trettiotalet blev det för trångt kring startbanan, och dessutom var den nog väl kort. Nu tjänar området som en härlig park öppen för allmänheten.

Där någonstans vände vi medan alla som skulle upp på bron började klättra uppför hundratals trappsteg längs berget upp. Det blev nog en mil idag vilket är helt i sin ordning.
Det var ju labor day, var det inte?