Referensgruppen, yes!

Idag har vi sjösatt en ny båt i Härnösands stift. Vi har bildat en referensgrupp för internationella frågor med representanter från nio av tio kontrakt. För mig som internationell handläggare betyder det att jag får en direktkontakt med stiftets alla hörn och kan vara mer lyhörd för församlingarna än tidigare. Och det blir lättare att föra ut informationer och samordna evanemang. Kanske det nu blir lättare för stiftet att bistå församlingarna i att nå sina verksamhetsmål.
Det låg glädje och och en pirrande förväntan i luften, och mycket hade vi att prata om. Jag är mycket tacksam åt den kreativa stämningen och viljan att se möjligheter i stället för hinder som visade sig i gruppen.
Undrar om alla sjutton eldsjälarna fattar hur priviligierad deras stiftshandläggare är?

Frågan föds i Orion

Går ut med hunden.
Stjärnklart ute, plusgrader, blåsigt.
Styr stegen upp mot skogen, vår vanliga kvällspromenad.

Ovanför blinkar stjärnor i blåsten.
Orion i söder bortom tallarna
har snart haft sin bästa tid på himlavalvet.

Gud, om du finns,
hur stor är du då?
Frågan föds i Orion.

Ljuset från Betelgeuse, Orions starkaste stjärna,
längst uppe till vänster i stjärnbilden,
sändes ut redan för ca 667 år sedan, på digerdödens och den heliga Birgittas tid.

Om Orions starkaste stjärna Betelgeuse slocknar,
gammal som den är och i avtagande,
flammar upp och dör i en enorm supernova, starkare är månen,

Om det sker idag, så får vi inte veta förrän om 667 år,
trots att ljuset färdas blixtsnabbt.
Himmelska avstånd.

Du Kraft som har skapat allt detta,
du är mäktig, du är helig.
Om du är slumpen, så är du totalt otrolig, för att inte säga osannolik.

Vi kallar dig Livet, Gud, Allah, Meningen, energin och hundra andra namn.
Men mäktig är Du och ogripbar,
du som har svaret på våra frågor, livets, dödens och vardagens.

Du är för stor för min tanke och mitt vetande.
Jag närmar mig i vördnad och tillbedjan
och säger med seraferna

Helig,
helig,
helig!

Du låter mina pulsar slå,
mina naglar växa och mitt hår.
Du vet min tid och min riktning.

Ljus strålar från din närhet,
gyllene strålar av värme och omsorg
från centrum, gudspärlan.

Du skapade stjärnorna.
Du vill mig och känner mig.
Oerhört.

Följer mig, leder mig,
vet när en stjärna skall födas
och när den skall dö.

Du är nära,
omsluter mig,
leder mig.

Du låter mitt hjärta slå,
mina tankar gå,
min vilja formas.

Otrolig,
ofattbar,
oemotståndlig.

Du
Jag
Vi

Kul kväll

Gissa om jag är i mitt esse!
Tjugotre heltända projektdeltagare på kurs inför stiftets sydafrikaresa.
Ikväll redovisade dom sin hemläxa från förra utbildningstillfället. Var och en höll en ordentlig personlig presentation på engelska med bilder på familj och kyrkor och snö och barnbarn. Nu behöver jag aldrig själv presentera oss när vi står inför våra sydafrikanska församlingar. Det är bara att skicka fram nån ur gruppen. Dom är hur duktiga som helst.

Jag presenterade resans program i detalj och en beredskapsplan så lång vi vet hittills, och det föll i god jord, alltsammans. Vi redde ut tusen frågor om säkerhet, anhöriglistor, pengafrågor, vaccinationer, skavitamedlakan, hurdanärvägenmellankapstadenochsteinkopf och skajagtameddatorn och kanmanintelämnakameranpårummetensmenardu eller frånsvenskakyrkansungakommerviatttamednågragåvornärskavilämnadom eller ärdetnånsärkildklädkodikyrkornadärnereochskavihafinklädermed osv osv.

Sist hade vi sångövning, en lång intensiv sångövning. Från Fru Musica till Länge leve livet. Och gänget sjöng och gapade så att det stod härliga till. Och jag trivdes, jag som för andra gången i år fick leda kör och få det att låta. Och så kände jag mig rätt väl förberedd för kvällen, hade papper och tankar på plats faktiskt. Hann ju faktisk ta en tupplur under eftermiddagen. Det brukar få mig att ljusna i sinnet och klarna i tanken.

Den här satsningen kommer att betyda mycket för vårt stifts församlingar tror jag.
Och det gör mig också glad.
Hur ska jag kunna somna?

IKEA???!!!

Besviken,
bedragen,
utnyttjad
som enskild
och som svensk!

Det är vad jag känner när jag reser mig ur tevesoffan ivkäll.
Har sett ett avslöjande program av Uppdrag granskning om IKEA och Ingvar Kamprad.
Fruktansvärt upprörande! Känner mig totalblåst.
Aldrig hade jag trott på detta om det inte hade visats framför mina ögon!

IKEA är inte alls ett svenskt företag, svenskheten är bara dess affärsidé!
Miljoner intäkter från samtliga IKEA-varor förs obeskattade ur landet till IKEA:s egentliga maktcentrum i Holland, och skatteparadisen Lichtenstein och Schweiz. Och Kamprad som vi alla har hyllat för hans anspråkslöshet, snålhet och svenssonframtoning och som själv har uttnyttjat varje möjlighet att framställa sig som en okunnig och dyslektisk medelmåtta, har lurat oss alla, från mig ända upp till kungen.
Det finns inte ord för det, för då måste jag använda en annan och kraftigare vokabulär.

Jag har trott att IKEA har varit svenskt. IKEA ska vi omhulda, för det är vårt eget präktiga supersvenska företag, medan JYSK och PREEM och LIDL m.fl.har varit främmande fåglar i vår svenska fauna. Dom ska vi vara emot. Men kankse sanningen är att, även om Sverige får arbetstillfällen, uppmärksamhet och goodwill genom IKEA, så är det lika svenskt som LIDL och Bauhaus och Media Markt och alla andra jättar. Vår omhuldade supersvensk Ingvar Kamprad har, om TV-programmet nu stämmer, skatteplanerat bort miljarder ut ur Sverige, och detta med en sällan skådad smartness mitt bland alla köttbullar och Billybokhyllor och blågula varuhus.

Sverige har behövt IKEA. IKEA har på många sätt varit vårt flaggskepp. Vår stolthet har inte vetat några gränser. Företaget har inte bara varit superframgångsrikt, det har också betraktats som ett föredöme i arbetsmiljö- och integrationshänseende. Och bara sålt svenskt och skyfflat hem pengar till fosterlandet! Trodde vi ja. IKEA har haft tumme med alla myndigheter och med hela statsapparaten. What is good for IKEA is good for Sweden, typ. Men vad nästan ingen har vetat förrän ikväll är att hela IKEA:s ledning har flyttat utomlands och att familjen Kamprad fortfarande styr koncernen från sina skatteparadis och varje dag öser pengar ut ur Sverige i stället för in.

And we were the last to know...

Kanske Kamprad inte har gjort nåt värre än andra bolagschefer.
Men han har prostituerat vår nation, vår svenskhet för egen snöd vinnings skull.
Jag känner mig ruskigt besviken, arg och bedragen.
Och som svensk närmast utnyttjad, besudlad.
Undrar om jag någonsin kommer att sätta min fot där igen.

En dag med arbetskamraterna

Intressant dag.
På stiftskansliet har vi haft en personaldag idag. Alla ca 25-30 handläggare med ansvar för olika delar av stiftets arbete har berättat för varandra vad vi jobbar med just nu. Enkel idé, bra idé. Fast jag tycker att inte bara handläggarna utan också alla assistenter och servicepersonalen hade kunnat fara väl av den uppdateringen.
På eftermiddagen fortsatte dagen med en fördjupning av några ämnesområden och då var all personal med. Och så avslutades dagen med en liten värmande personalfest med avtackning av en trotjänare och ett grattis till en fyrtioåring. Trångt och trevligt uppe i ett sammanträdesrum på våning 3. Jag bidrog med gårdagens sånger och andra med annat. Det blev en lyckad kväll tillsammans med mina fina, trivsamma och duktiga arbetskamrater.
Dagen har dessutom utmärkt sig av att vi har upplevt vinterns allra första blidväder med +5 grader. Sedan 13/11 har vi haft minusgrader och snö. Men idag har snön dånat ner från taken. Intressant det med.

Hemmadag

Stannade hemma idag, och det är ovanligt. Kyrkans gudstjänster är en ryggrad i mitt liv, men idag kände jag bara näe, jag vill inte. Så hustrun for, det var ju arbetsdag för henne, och jag stannade hemma.
Tog ut hunden och konstaterade att också den här dagen skulle bli fin. Satte på kaffe och gjorde mig smörgås. Sen fick jag mig ett par härliga timmar vid datorn och skrev två sånger till personalfesten i morgon. Riktigt kreativt minsann.
Sen ut med hunden på en långpromenad i solskenet. Den slutade med att både han och jag stod som förhäxade vid Bondsjöspåret och såg hur ekipage efter ekipage ur draghundstävlingen kom susande förbi. I uppförsbacke.
Hem och fikade med syrran som tittade in. Därefter satte jag på ett långkok av kött till soppa iväll. Och spelade piano nästan en hel timme, sånt som alltid kommer i sista hand annars.
Vid fyra kom hustrun hem och tillsammans lagade vi en härlig köttsoppa som avåts under andakt tillsammans med syskonbarnet P. Efter maten lade jag mig på rygg och sen var jag helt borta en halvtimme.
Ja, och vad mer? Handboll och lite Rapport efter Sveriges vinst. Sen Solsidan, den är bara en prioetta. Helt ljuvlig i sin varma ironi av rikemanslivet i Saltsjöbaden.
Sist har vi kalibrerat våra kalendrar inför tre intensiva månader samt druckit en kopp kvällste. Och därmed är dagen slut.
Tack för den.

Stoppa tvångsavvisningarna till Irak!

Inom ramen för den ekumeniska böneveckan anordnade idag de kristna kyrkorna i Härnösand en manifestation till stöd för de utvisningshotade irakierna. Jag räknade till mellan 60 och 70 deltagare i mötet.
Detta var min appell.

Vänner mötesdeltagare,
Vi har samlats här idag för att protestera mot veckans tvångsavvisning från Sverige av ett tjugotal irakier. Och vi har samlats särskilt för att visa vårt stöd för våra förföljda kristna systrar och bröder i Irak.
Under de senaste åren har många irakier flytt undan krig och förföljelse i sitt land, och sökt sin tillflykt till Sverige. De som dessutom har tillhört etnisk eller religiös minoritet i Irak, har känt en särskild fruktan för att leva kvar i sitt land. Att vara kristen i Irak är i mångt och mycket att vara rättslös och förföljd. Det är att vara måltavla för terror. Den vedervärdiga massakern i en kyrka i Bagdad i november, då ett femtiotal personer dödades, var tyvärr ingen isolerad händelse.

I våra församlingar och kyrkor har vi mött dem. Oroliga människor som har flytt till vårt land av rädsla för sina liv. De har berättat för oss om hur kristna förföljs i Irak. Hur barn, inte minst unga flickor, kidnappas och försvinner. Präster mördas, och bomber briserar utanför kyrkor. De kristna stigmatiseras och pekas ut som främlingar i sitt eget land. Att tillhöra en minoritet i Irak, religiös, etnisk eller sexuell, kan vara en fråga om liv eller död.

Europarådet har kritiserat Sverige för dess hårda migrationspolitik. UNHCR – alltså FN:s flyktingorgan har i ett uttalande uttryckt en djup oro över avvisningarna. Amnesty International har i veckan formligen bombat migrationsminister Billström med påminnelser om att Sverige är skyldigt att följa 1951 års flyktingkonvention och inte skicka tillbaka flyktingar som riskerar att utsättas för våld och förföljelse.
Ändå lyssnar inte våra makthavare utan hänvisar till att varje asylansökan måste prövas individuellt. Men det säger sig väl självt, att även om det inte finns någon hotbild mot mig som individ, så kanske jag tillhör en grupp som lever rättlös och förföljd i sitt hemland.

Sveriges kristna råd har gjort två skarpa uttalanden i veckan. Jag vill läsa upp det som kom i förrgår:
”Med sorg och besvikelse konstaterar vi att tvångsavvisningen av irakiska flyktingar idag genomförts. Det är allvarligt att regering och myndigheter inte låtit sig påverkas av rekommendationer från Europarådet, UNHCR, Amnesty eller kyrkorna, som alla har kunskap om den faktiska situationen i landet till vilket avvisningen sker. Vi välkomnar de uttryck för djupt engagemang och civilkurage som visats av många, genom fredliga protestaktioner för att stoppa avvisningarna i en situation, då myndigheters och regeringens agerande står i strid mot mångas rättsmedvetande.”

Vänner mötesdeltagare! Här på torget cirkulerar idag namnlistor med ett upprop från Härnösands kristna samarbetsråd, alltså från de olika kyrkorna här i staden. De underskrivna namnlistorna kommer att skickas till migrationsministern. Jag vill avsluta med att läsa upp HKS' upprop.

”STOPPA TVÅNGSAVVISNINGARNA TILL IRAK!
Etniska och religiösa minoriteter diskrimineras och lever farligt i Irak.
I november dödades t.ex. ett femtiotal människor samlade till gudstjänst i Vår Frus befrielsekyrka i Bagdad.
UNHCR, Europarådet, Amnesty International och t.o.m. Iraks egen migrationsminister avråder därför Sverige från att skicka tillbaka flyktingar från Irak. Trots detta fortsätter tvångsavvisningarna från vårt land. Vi instämmer därför i uppropet från Sveriges Kristna Råd som uppmanar Sveriges regering och migrationsverk att i nuläget avbryta tvångsavvisningarna.

LÅT SVERIGE FÅ VARA EN FRISTAD FÖR SKYDDSSÖKANDE!”

After work

Komma hem från jobbet.
Inga bekymmer om middagsmaten.
Veta att det ordnar sig.

- Hej, vad kul! Tack för att vi får komma!
- Tackar. Inte hade ni behövt komma med blomma inte.
- Vilken fin lägenhet. Och vad här doftar gott från köket...

Sex timmar senare.
Leende trötthet och tacksamhet,
och en säng som väntar.

Om nio timmar börjar melodikrysset
och morgonkaffe
i eget hem.

Komprimerat

Vissa dagar är så fyllda av input,
oväntade händelser eller möten med människor,
av underbara nyheter eller svåra händelser,
av liv och död,
kärlek och kyla,
av tankeväckande samtal eller berättelser om de mest otroliga händelser,
dessutom av underskön vintersnö och vintersol
och lagom temperatur mitt i allt det andra,
att det bara känns lite
too much.

Varg eller inte varg?

Vi satt vid ett fikabord några stycken och började prata om vargens vara eller inte vara. En vid bordet var en erfaren skogsmänniska och jägare.
-Är du för eller emot, frågade jag. Det finns ju en organiserad gerilla i fjällvärlden som försöker utrota vargen. Vad är det för hat som driver dem? Jag såg ett teveprogram om dem och det var riktigt skrämmande. Dom var så hatiska mot vargen.

Då tog erfarenheten till orda.
-Vet du sa han, det är inte så lätt för landsbygdens folk att acceptera vargen. Jag menar,har du fått en kanske två hundar dödade av vargen, så tycker du inte att vargen ska ha företräde. Vilken hund skulle få leva om den hade rivit en annan hund? Och om flickans ponny har blivit riven av varg, hur tror du då föräldrarna ska kunna låta henne gå själv ens till busshållplatsen? Hon är ju ett mycket mindre och mer lättfångat byte än ponnyn.
-Ja men vargen, försökte jag, den är ju nästan utrotningshotad och måste ju få ett livsrum den också?
-Vet du, vargen är faktiskt det allra vanligaste stora rovdjuret i världen näst efter räven. Den är inte alls utrotningshotad. Det finns massor av varg i Ryssland och i Nordamerika. Där tycker jag den kan hålla till. Vi behöver inte vargen i Sverige för att den ska överleva. Och våra myndigheter har bestämt att hålla vargen borta från renbetesmarkerna, så därför trycks den ut från sin naturliga miljö i fjällen och skogslänen och kommer allt närmare människan. Därför har vi varg ända nere i Svealand och till och med i Götaland . Och den är inte ofarlig.
Det är den urbaniserade svensken som vill ha vargen kvar, för han möter aldrig problemen. Han har ingen naturlig kontakt med landsbygden och dess livsbetingelser. Det är vad jag tror, slutade han och reste sig och gick.

Hm. Intressant.

EFS i Mittnorrland

I vinterns hittills besvärligaste väglag har jag idag kört upp till Örnsköldsvik och mottagningsgudstjänsten för EFS' nye distriktsföreståndare Björn Westerlund. Mottagningen leddes av missionsföreståndaren Stefan Holmström, min gamle missioärskamrat från Tanzaniatiden. Han är alltså numera ledare för Svenska kyrkans största missionsrörelse, Evangeliska fosterlandsstiftelsen.
Det är nyttigt att komma ut från stiftets korridorer och domkyrkans ritualer och prova andra, s.k. friare gudstjänstformer. Även om dagens sätt att fira gudstjänst kändes lite torftig och lite obekväm för mig, så är jag glad åt att vår kyrka kan erbjuda bredd i utbudet, allt från stramare symbolladdade rituella högmässor till som idag en gudstjänst med avspändhet och mycket popig sång och en med betoning på predikan och förbön.

EFS i Mittnorrland har idag fått en ledare som inte är präst eller ens teolog, men en man som utstrålar ödmjukhet och kärlek till Jesus och sin uppgift. Det skall bli spännande att följa honom. En lekman skall alltså bli chef över ett antal prästvigda medarbetare, en inte helt vanlig syn i vår kyrka. Vid sin sida får han också en teologisk rådgivare i den väl erfarne prästen Elon Elvinsson som är pastor för EFS-föreningarna runt Sundsvall och Härnösand. Jag tror att de har goda förutsättningar att bli parhästar i uppgiften.
Sen återstår det att se hur vi skall kunna vårda vår gemensamma uppgift att som delar i en och samma kropp bygga kyrka här i vår region. Många inom Evangeliska fosterlandsstiftelsen känner en oro för Svenska kyrkans utveckling, t.ex. att Jesus Kristus inte predikas och bekänns som förr, eller att kyrkan har öppnat äktenskapet för samkönade par. Och när det gäller utlandsarbetet, en hjärtefråga inom EFS så har man avbrutit sin samverkan med kyrkokansliet och åter inrättat en egen missionsavdelning och flyttat ut ur Kyrkans hus. Inom Svenska kyrkan finns också frågor omkring EFS och vart utvecklingen är på väg. Hur skall vi få en generös lojalitet mellan parterna? Alltså låta det vara lite olika i organisations- och gudstjänstformer men samtidigt trofast stå vid varandras sida, för att citera vigselordningen.
Själv är jag stolt och glad över att vi inte längre diskriminerar homosexuella när det gäller samlevnaden. Men jag är också stolt och glad över den Jesustro som ännu finns kvar inom vår kyrka genom EFS. Vad jag saknar hos EFS är till stor del en trinitarisk helhetssyn, alltså betoning av alla delar i vår tro, t.ex. skapelsetron, ansvaret för samhälle och miljö och sånt som hör till trosbekännelsens första del, men också betoningen av sakramenten, alltså dopet och nattvarden som näringsställen för tron.
EFS har en särställning inom svensk kristenhet genom sin position mitt emellan kyrkan och frikyrkan. Den förre distriksföreståndaren Greger Larsson brukade säga att EFS är för ekumeniken vad kladdet är mellan kexhalvorna. Ja kanske det. Jag tror, hoppas och ber för vår kyrkas enhet samtidigt som jag ser hur det spretar på många fronter. Vårt samhälle har utvecklats så rasande fort att den teologiska reflexionen och den andliga självförståelsen inte har hunnit med inom våra sammanhang. Måtte vi inte gripas av panik när allt rusar på. Kanske det är så att Jesus är densamme, igår, idag och i evighet.

Julen till minne

Ja, jag håller med. Gårdagens blogginlägg var inte det bästa försöket att levandegöra alla varma känslor kring en julgransplundring. Beskrivningen var rå, jag erkänner det.
Ungefär som den tecknade serien Regina, vikingadrottningen. Hon beskrevs för en del år sedan så här i en seriestrip som jag skrattade mycket åt: På ytan hård - innerst inne brutal.

Men det var igår det. Idag är jag ledig och hemma, eftersom jag ska jobba på söndag.
Inleder dagen med att skjutsa Kristina till Midlanda. Hon skall till sin farmors begravning i Ytterby utanför Göteborg. Därefter direkt hem till återvinningssoporna som stockat sig i tvättstugan. Massor av kassar forslas till Jaktstigen, och det före kaffet t.o.m. Med den turbostarten på dagen tycker jag att jag är väl värd en lugn stund. Kl 9.15 dricker jag en kopp kaffe till tonerna av de två lugna satserna ur Mozarts Grand partita. Samt läser tidningen. Underbart.

Sen vidtager Fredagsstädningen. Dvs Städautjulenstädningen.
Den är inte gjort på en kvart.
Först gäller det att plocka.
Plocka, det är i vår familj en term för att återställa allt på sin rätta plats.
Gud nåde den som inte Plockar innan han tar fram dammsugaren!
Jag kan säga att det tar tid. Plocka Tar Tid. Jag bär upp och jag bär ner, jag bär hit och jag bär dit. Lägger i skåp och lägger i lådor. Och var ska dukarna vara och var ska kläderna hängas? Sängarna skall bäddas rent, ja Alla spår av julen skall undanröjas.
Och sen, först när plockningen är gjord, är det dags för den egentliga städningen. Jag sopar hundhår från golven samt dammsuger, dammtorkar och skurar golv. Jag har aldrig sett sån mängd hundhår. Aldrig någonsin, utom på hunden vill säga.

Nu börjar det likna något. Vid lunch ungefär börjar jag vara klar.
Efter en telefonkontakt med hustrun kör jag till stan med tusen kassar med burkar och julmustflaskor plus en avrättad och styckad julgran insvept i en svart plastkasse.
Efter en timme är alla tecken på julen deletade och jag kan andas ut och försöka glömma Regina. Far och handlar och börjar ta sikte på den stundande fredagskvällen.
Systemet, Kvantum, sen hämta hustrun.
Och! Tadaaa!
Vårterminen kan börja.

Plundring är ordet

Först står den där så stolt och fager, väldoftande och prydd från topp till tå. Så en dag börjar förnedringen, avklädandet. Den förvägras allt vatten! Efter några dagar avtvingas den alla sina kläder och vackerheter. Naken står den där och ser sitt sista hopp släckas. Ljuset slocknar och plockas av. Därefter vidtar den yttersta förnedringen. Den en gång så högresta och vackra dräps nu långsamt, klipps och sågas i bitar uppifrån och ända ned och stuvas i en svart säck. Det gröna som runnit ur den under den makabra behandlingen, sopas upp allra sist och hälls i säcken det med. Det känns lite som styckmord.
F'låt, fina, fula julgran!

Jan-dagen

I morse då jag kom till mitt arbetsrum låg ett tulpanprytt vykort på mitt skrivbord med ett varmt grattis på namnsdagen från en arbetskamrat. Oerhört rart. Jag visste inte ens själv att det var Jans dag idag. Har vuxit upp med en almanacka som bara uppmärksammat mitt andra namn. Så jag har alltid räknat Lennartdagen 28/9 som min namnsdag.

Det här med namn är lite komplicerat. Undrar hur många som egentligen är helnöjda med vad dom heter. Jag har alltid tyckt att Jan är väldigt kort och enahanda. Och det är det ju. Jan. Punkt. Hinner ju liksom inte börja förrän det tar slut. Och om någon ropar på mig så låter det som ett enda långt Aaa! ungefär som när jag försöker svara tandläkaren. Dessutom låter Jan som gäspning på engelska. Det har nog försvårat min internationella karriär kan jag tro. Och så är det ju det där med Jan Banan och Vad har du i fickan Jan..? som alltid har känts lite genant.

Mitt namn finns i en mängd varianter. Jan är en holländsk kortform av det bibliska namnet Johannes. I Ryssland hade jag hetat Ivan, i Italien Giovanni, i Spanien Juan, i Frankrike Jean, i England John, i Tyskland Johann och i Finland Jussi. Fast Johannes är helt klart den finaste formen av det hebreiska namnet som betyder att att Gud är nådig.

Den som har ett kort eller svårt förnamn brukar få ett smeknamn rätt fort. Lars blir Lasse, Per blir Pelle och Jan blir Janne. Men Janne har liksom aldrig slagit igenom i mitt fall. Under ungdomsåren kallade Pappa och systrarna och några kompisar mig för Janne. Men det blev aldrig någon riktig hit. Jag kan nog tycka att Janne är nog så fint. Låter lite ledigare, lite trevligare, lite busigare, lite roligare. Ibland tror jag att det har suttit i nån sorts respekt, att folk inte har vågat janna mig. Man kanske tycker att Janne inte riktigt passar min seriösa prästerlighet. Fast om jag hade presenterat mig som Janne så hade det nog blivit blivit mer av Janne. Nu har jag alltid introducerat mig som Jan. Det är nog helt enkelt det som är anledningen.

Fast jag har aldrig förstått varifrån mina föräldrar fick namnet. Kanske var det poppis det året jag föddes, jag har ju en jämnårig kusin med samma namn. Lennart fick jag i alla fall efter Pappa, och även om det låter lite mesigt så känns det varmt för mig.
Jan Lennart, det är jag det.

Träningsläger

I tre dagar skulle jag vara helledig och samla kraft inför terminsstarten.
Efter trettondedagens höjdare såg jag fram emot en helg utan några förpliktelser alls.
Men i tre dagar har jag nu skottat snö från morgon till kväll.
Jag helt professionell som snöskottare vid det här laget.

Dock har min helgelse har inte klarat provet så bra. Jag har surat en hel del bakom spaden. Hade velat göra helt andra saker än vara på träningsläger med fjälljägarna.
Spela piano, mysa i stugan, läsa och lösa korsord.
Men icke! Det har varit en sammanbiten kamp, en envig mellan mig och snön. Det har varit svett och pust och andnöd och fula ord, och snö som fastnar på skoveln, snö som ramlar tillbaka från drivan, snö som rasar ner från taket och snö som bara vägrar ta slut. Och genomblöta kläder och iskallt i stövlarna och jag måste bara skaffa riktiga vinterstövlar..!

Ryggen har klarat det bra faktiskt.
Då är det sämre med ena knäet och samvetet...

I morgon börjar vårterminen på allvar.
Kanske jag borde se helgen som en hint från ovan
att jag i vår skulle må bra av att förbättra min kondis lite.
Kanske också jobba lite på min karaktär...

Undrar vilket som är svårare?

Trettondagspredikan

Det här var min predikan i domkyrkan idag.

Att följa sin längtan
På temat Långt borta och nära vill jag nu säga några ord om att följa sin längtan.
Jag tror att alla människor har en andlig längtan, en hunger och törst efter sammanhang och mening i sina liv. Men inte bara det, vi har också en längtan efter ett djupare svar på livets frågor. Vi undrar över meningen och ansvaret, över miljön, och döden. Vi funderar på om det finns en gud bortom våra frågor. Och om Gud finns skulle vi vilja komma Gud nära och få svar på allt. Vi skulle vilja få Guds välsignelse, kraft och ledning i våra liv.
Det finns i oss en hunger som inte kan mättas av konsumtion av mat, av ägodelar eller av andra människor. Det finns en andlig törst som är något annat än törst efter vatten eller vin, suget efter droger eller efter nya upplevelser, efter nya kläder, teveserier och resor. Du och jag är skapade till andliga varelser och har en medfödd gudslängtan, dvs längtan efter Gud. Men det är lätt att missa denna längtan, för det är inte så politiskt korrekt att prata om sånt idag. Vi lever i ett land där religion numera är förvisat till den privata garderoben eller möjligen till jullådan.
Under julhelgerna söker sig många människor till kyrkan. Det är något i julens budskap som berör, som tar tag. Men tänk om den julstämning som vi söker och ibland känner egentligen är ett uttryck för vår andliga längtan? Tänk om denna längtan dessutom är Guds Andes viskande stämma i oss? Tänk om Gud finns i vår längtan för att föra oss nära och möta oss?
Idag firar vi de vise männens ankomst till Jesusbarnet. De har stått upp och följt sin längtan. När de ser stjärnan, känner de igen sin egen längtan efter svar och ger sig iväg. De är långt borta men drivs av sin längtan ut på en resa från österlandet mot Betlehem. Och stjärnan från Betlehem leder ej bort men hem. Den stannar till slut över huset där Jesusbarnet finns.
I den gammaltestamentliga texten möter vi en annan människa långt borta som drivs av en längtan, nämligen drottningen av Saba. Hon har hört talas om kung Salomo i Jerusalem och hans visdom, och hon reser därför den långa vägen från Saba, som enligt en legend ligger ungefär i nuvarande Etiopien.
Även episteltexten idag tar upp detta tema. Den är några verser ur Paulus brev till de kristna i Efesos i nuvarande Turkiet. Paulus försäkrar de hednakristna att också de som inte är judar till börden, genom Kristi verk får komma till Gud precis som det judiska förbundsfolket. De erbjuds allstå samma ställning inför Gud som Guds egendomsfolk Israel. Också vi svenskar är i biblisk mening ett hednafolk, vi är icke-judar. Vi bor långt bort från Israel och Jerusalem och Betlehem och alla löften som Gud i de heliga skrifterna har gett till Israel, men vi erbjuds att komma nära den Gud som nu har blivit född som människa ibland oss.
Om vi förstår det här så kan vi också förstå vart vi skall vända oss med vår andliga längtan. Det handlar inte om att vi skall börja be vända mot Jerusalem eller så . Men det handlar om att Gud kommer oss till mötes i Jesusbarnet. Vi behöver stå upp och söka. Vi behöver bli andliga sökare.
Jag sade att det i oss finns en gudslängtan, en andlig hunger och törst. Men nu är det inte så enkelt. För i oss finns också dess motsats, en vilja att vara i fred, slippa bry oss, en lust att själva vara centrum i våra liv. Mellan dessa krafter råder en spänning. Gudslängtan vs vårt ego. När den ena ökar så ökar också den andra. Bli därför inte förvånad om du känner av båda företeelserna. Kanske Gud söker oss lite särkilt under jultiden. Vi kan känna av Guds kallande stämma i vårt inre som en rörelse, en beröring, en oro och en längtan. Men den andra kraften inom oss vill inte alls att vi står upp och går mot Betlehem, alltså börjar söka Gud. Den vill så tvivel, dålig självkänsla och till och med förtvivlan i oss. Så var vaksam på din andliga längtan. Låt den föra dig närmare barnet i Betlehem. Du förstår, i hans blick bor den varmaste värme. Av kärlek till dig har Jesus fötts till jorden. Av kärlek till dig ligger han här i krubban, han som en dag skall bära dina bördor och dö till försoning för dina synder, samt uppstå för att ge dig en himmel.
Det är bara där, i mötet med den blicken, som du och jag kan få frid i vårt inre. Jag fick i höstas uppleva känslan av att hålla ett nyfött barnbarn i min famn. Vilken frid, vilken tacksamhet och glädje var inte det! Och något av samma upplevelse kan vår själ få erfara när vi tar emot Jesusbarnet i vårt liv. Gå därför inte omkring i periferin längre, utan låt Den heliga Anden föra dig närmare Jesusbarnet, närmare Guds hjärta.
Mission handlar om att vara sänd till omvärlden med detta budskap, att hjälpa andra människor att få uppleva detta möte. Därför firar vi också idag vår kyrkas gemenskap med trossyskon i andra länder med vilka vi delar en mission, ett uppdrag. Från olika länder världen runt söker sig människor idag bildligt talat till Betlehem för att se, hylla och hålla Jesusbarnet. Från Etiopien kommer drottningen av Saba och flera miljoner medlemmar i den evangeliska Mekane Yesuskyrkan. Från Mellanöstern kommer dagens visa män och kvinnor som tillhör den lutherska palestinska kyrkan. Och från Turkiet och länderna kring Medelhavet kommer de katolska och ortodoxa kristna från Efesos och Istanbul. Genom våra missionsgåvor idag till vår kyrkas internationella arbete får du och jag här uppe i norden fatta alla dessa våra vänners händer och gå mot Betlehem, där Gud i nattens timmar re’n vilar uppå strå. Där vilar en gud som har blivit människa som du och jag. Där vilar en Gud som känner oss och våra livsvillkor. Där vilar en Gud som behöver dig och mig för att sprida försoning, rättvisa och barmhärtighet bland människor, allt det som ryms i ordet diakoni. Välkommen med till Betlehem.
Till sist, vad skall jag göra om jag känner att den här längtan finns också i mig? Mitt råd är: Börja identifiera din gudslängtan bland alla andra viljor och behov. Leta fram din Bibel och läs i Nya testamentet. Skriv ner dina tankar och dela dem med någon du har förtroende för i församlingen. Sök dig varje vecka till församlingens gudstjänster, gå till nattvarden för att ta emot Jesusbarnet, och försök också se Jesusbarnet i dina medmänniskor. Då skall Gud välsigna din längtan med bönesvar och föra dig in på en spännande väg som du aldrig trodde fanns.

Åter på jobbet.

Det var ett nyårstrött gäng som samlades på jobbet i morse. En hade försovit sig och ramlade in raka vägen från sängen. En annan hade inte kunnat somna dagen före vårterminsstarten och gäspade sig fram till halvtio-fikat. Men våra omtänksamma kompisar i servicegänget hade tydligen förstått vårt behov av tröst denna måndagmorgon. Dom satte fram nyttiga frallor och en stor julost som om det vore fredagsfika.
En efter en snubblade in i fikarummet och blev överraskad av gofikat. Vid kvart i tio ungefär började jag känna igen stämningen. Skratt och skämt. Och strax före tio hade vi hunnit igenom samtligas jul- och nyåsfirande och barn och barnbarn och snö och sånt.
Men just som vi stärkta av rasten skulle återgå till våra rum hör vi en vid bordet säga, lågmält, neutralt som om det inte vore nåt:
Jag ska åka till Thailand på fredag.
Bara ut i vädret sådär.
Jag ska åka till Thailand på fredag.

Och vi som just hade kämpat oss upp ur idet...

Borta bra...

Så var man då hemma igen. Det kändes skönt att stiga in över vår egen ägandes tröskel och möta våra egna grejer och dofter. Vi har firat nyår hos svärmor och bilat hem de 48 milen idag. Nyårsfirandet har varit lugnt och trevligt, utom på en punkt. Min dator gillar inte Luleå. Den vill inte där. Ett antal resultatlösa försök gjordes i syfte att försäkra er bloggläsare om att jag inte totalt hade fallit ned i min kända nyårsmelankoli och glömt omvärlden. Nej, mina tankar var städse hos er. Utom när jag halvsvor över uppkopplingsproblemen.

Mitt nyårsaftonsvemod visste inga gränser, jag kände alla mina mång-generationskänslor och att "våra fäder sofva under kyrkohällen.." och allt det där. Jag ville förmedla det till omvärlden med allra stororden mina och de allra känsligaste formuleringarna. Inspirationen rann till och väntade på ett uttryck, men det enda skärmen uttryckte var:
Inga nätverk tillgängliga. Om och om igen.
Inga nätverk tillgängliga..!?
Som en färgplump mitt i konstverket, en tupp i halsen under arian. En fis i kyrkan.

Så detta är alltså nyårsbudskapet: Att kontakten med omvärlden nu är bruten. Inga nätverk finns tillgängliga. Alla mina nätverk är ur funktion. Ingen idé att försöka. Det går ändå inte...
Kul.

Återstår att lägga en patiens, typ Harpan. Eller kanske t.o.m. återgå till nyårsfirandet IRL, eller AFK som vi datanördar också säger. Away from keyboard.
Det finns alltså ett liv in real life eller borta från datorn. Härliga människor och tillfällen att mötas och fira av de gamla och ringa in det nya året.
Men ibland undrar jag, när jag ser på mina abstinensreaktioner.

Borta bra men hemma nätverk!
Gott nytt år!